Recension: Kampen om järntronen

Kampen om järntronen, av George R.R. Martin

Första delen i serien Sagan om is och eld. Den första delen kom redan 1996 och det vore en grov underdrift att säga att den fick sig ett rejält uppsving när tv-serien tog världen med storm år 2011.

“Äventyr och hjältedåd, vänskap, kärlek och förräderi i en magisk medeltida värld. Robert Baratheon och Eddard Stark befriade en gång i tiden de sju konungarikena från den galne draklorden, och det blev Robert som besteg järntronen medan Eddard drog sig tillbaka till sitt Vinterhed. Efter en lång tid av fred samlar sig kung Roberts fiender både i Norden och i Södern. Hans närmaste rådgivare har dött under mystiska omständigheter och till och med hans egen drottning smider i hemlighet onda planer. Kung Robert ber Eddard Stark om hjälp och Eddard och hans familj dras obönhörligt in i maktspelet kring järntronen. Intrigerna leder till ett regelrätt krig mellan olika ätter och deras lorder. Men det största hotet mot kung Robert är draklordens två barn, en son och en dotter som nu har vuxit upp. De lever i exil och har fått en fristad hos hövdingen över Dothrakiens grässlätter. Med hjälp av honom och hans fyrtiotusen krigare ska åter en ättling av drakens blod härska över de sju konungarikena. Men kampen om järntronen har bara börjat … ”

Det här är riktigt bra. Jag har följt tv-seriens samtliga säsonger med blandat intresse så mycket av berättelsen minns man trots att det gått snart tio år sedan första säsongen hade premiär. Vanligtvis är jag inget jättefan av fantasy. Det är något med berättelser som utspelar sig i andra världar som vanligtvis får mig att snabbt tappa intresse, oavsett hur välskrivet det må vara. Så har det nog varit ända sen jag var liten. Världsbyggen, oavsett hur imponerande och detaljerade de må vara, är helt enkelt inte min kopp te. I det här fallet är det dock annorlunda. Även om boken utspelar sig i en alternativ värld så är den väldigt lik vår med alltifrån invånarna och deras namn och miljöerna den utspelar sig i. Visst förekommer det magi och andra väsen (mer senare i berättelsen än i första boken). Kampen om järntronen är en oerhört välskriven bok. Intrigen är intressant och relationerna riken och karaktärer emellan smarta och komplicerade. Språket och de oerhört välgestaltade karaktärerna gör sitt för att hålla intresset uppe även under några långsammare passager. Möjligen kan det vara väl mycket smådetaljer emellanåt. Till skillnad från tv-serien så tycker jag att det i bokform är betydligt lättare att särskilja de olika karaktärerna, för det är ganska många namn och öden att hålla koll på. Och jag har aldrig tidigare tagit mig för en bok som innehåller så många upprepningar av ordet karmosinrött.

En extremt välskriven och medryckande saga, helt klart. Med tv-serieversionen så pass färskt i minnet blir det såklart lite upprepning, så det kan ta ett tag innan jag tar mig för att lyssna vidare på övriga delar. Då kanske det även händer att jag går över till originalspråk istället för den översatta versionen. Jag har svårt att vänja mig vid att höra namnet Jon Snö.

Harald Leander gör annars ett mycket bra jobb som inläsare. Trevlig röst att lyssna till.

Kampen om järntronen landar på 4 av 5 pannkakor.

 

“Hå å hej med Walder Frey.”

Recension: Stallo

Stallo, av Stefan Spjut

Det här är en mycket speciell bok, så mycket kan jag genast säga. Folktro är inget man läser om väldigt ofta, dessvärre, och på så vis är det ju mycket trevligt. Men hur håller Stallo egentligen, och vad handlar den om?

“Stallo tänjer på verklighetens gränser. När du läst den är ingenting sig likt.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.”

När du läst den är ingenting sig likt, som det står i början av baksidestexten. Men vet ni vad? Jag har läst, eller lyssnat, och saker är ungefär som de var innan. Som jag nämnde ovan så är Stallo en väldigt speciell bok. Den börjar trevande, men intressant. Att den väver in mystik och folktro är i sig mysigt och spännande och det finns delar av den jag verkligen gillar. Men på det stora hela? Nej. Faktum är att jag pausade på obestämd tid ungefär en tredjedel in i boken. Anledningen? Seg, långdragen och bitvis rent ut sagt ointressant. Spjut har ett bitvis riktigt vackert språk, men ofta tyngs berättelsen ned av extremt långdragna och ibland riktigt onödiga beskrivningar. Det handlar ofta om saker som inte någonstans är avgörande för handlingens framfart. Stallo är nästan 26 timmar lång och man hade utan problem kunnat kapa bort 8-10 timmar och fått en mer sammanhållen, spännande och troligen riktigt mysig och otäck bok. Jag har ärligt talat svårt att se att ingen gått in mer med redigeringssaxen i det här. Det hände flera gånger under bokens gång att jag stannade upp och kom mig själv med att för stunden nästan ha glömt bort vad fan den handlar om tack vare alla omvägar och långrandiga partier.

Men som sagt. Någonstans däri finns en mysig, smått otäck berättelse om folktro, övernaturliga väsen och lite död. Jag önskar bara att den kommit fram lite mer. För det finns stunder då Stallo glimmar till av briljans. Men de är relativt få och timmar emellan. Det är en bok med potential som jag verkligen hade velat tycka mer om. Undrar hur uppföljaren, halva längden mot denna, är?

Magnus Roosman står för inläsning och han har en röst behaglig att lyssna på – när det är spännande – när det är långsamt och långrandigt kan det bli lätt sövande. Men det är bokens fel. Inte Roosmans.

Stallo vägs ned av återkommande onödigt långrandiga omvägar. 2,5 av 5 pannkakor.

Recension: Ett litet korn av sanning

Ett litet korn av sanning, av Christian Unge

Detta är Unges andra bok om akutläkaren Tekla Berg, första heter Går genom vatten, går genom eld och finns recenserad på bloggen.

“En kvinna irrar runt i korridorerna på Nobelsjukhuset i Stockholm med en liten pojke i handen. Hon tycks leta efter en äldre man från en bilolycka som inträffat tidigare samma dag. Under tiden försöker akutläkaren Tekla Berg rädda livet på en svårt skadad person från samma bilolycka. Den katastrof som sedan inträffar är något som förbryllar sjukhuspersonalen, polisen och alla andra inblandade.
Den senaste tiden har sjukhusdirektören Monica Carlsson lagt in högsta växel för att privatisera Nobelsjukhuset med exklusivt patienthotell, en kontroversiell levertransplantationsenhet och den nyrekryterade stjärnkirurgen Klas Nyström. Det tar inte heller lång tid innan Klas aktivt motarbetar Tekla i allt hon gör. Samtidigt har Tekla blivit som besatt av att ta reda på vad som egentligen hände när kvinnan klev in på intensiven med den lille pojken i handen. Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vad gjorde han på Nobelsjukhuset? Svaren på hennes frågor visar sig vara något som hon inte kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.”

I den här uppföljaren får vi lära känna Tekla lite mer, vilket är bra. Jag kan dock inte komma ifrån det faktum att hon är en karaktär jag inte riktigt fastnar för. Hon har sitt fotografiska minne, sina autistdrag men jag tycker inte att hon är särskilt intressant. En smaksak, helt klart, vet att många älskar Tekla Berg. Karaktärerna runt Tekla är relativt välgestaltade och mest tycker jag om hennes manlige polisutredarpolare. Boken är välskriven, med någon uppenbar korrmiss här och där, men det där med svalt intresse går igen lite i intrigen. Den puttrar på och spänningen glimmar till emellanåt., men jag fastnar aldrig riktigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men något saknas. Nerv. Det är kul med miljöombyte från det sedvanliga polisarbetet och Unges sätt att gestalta sjukhusmiljöerna och arbetet där är träffsäkert, även om det kanske blir lite väl mycket medicinska termer emellanåt.

Uppläsare är Gunilla Leining. Suverän som alltid.

Ett litet korn av sanning landar på 3 och snubblande nära ytterligare en halv pannkaka av 5.

Recension: Ut kom vargarna

Ut kom vargarna, av Jesper Ersgård

En mörk, rå krim skriven av en för mig ny bekantskap. Ersgård har skrivit de hyllade originals-serierna Svart Stjärna och 1986. Båda ligger i bokhyllan, ej påbörjade. Om jag fattat rätt så är detta Ersgårds debutroman, skriven för ett tiotal år sen.

“Polismannen William har gjort det förbjudna och tjallat på en kollega. Något som nästan kostar honom livet. En högt uppsatt chef inom Rikskriminalpolisen erbjuder dock William en chans till ett nytt liv. Allt han behöver göra är att tillsammans med ytterligare en före detta polis åka till Ryssland och hämta hem en svensk bankrånare på flykt, så att denne kan gripas på svensk mark. Allt detta måste självklart ske i största hemlighet eftersom svensk polis inte har några befogenheter i Ryssland. Den intensiva människojakten kantas av oförutsedda händelser och chockerande öden och leder till en blodig och oväntad upplösning.”

Utan att dra ut på det i onödan: Det här är inte särskilt bra. En högst objektiv åsikt, naturligtvis. Jag slås flera gånger av att boken känns som ett väldigt tidigt utkast. Det gömmer sig en någorlunda spännande intrig mitt i smeten, men den kommer inte riktigt bra. Det är bitvis nästan irriterande övertydligt och språket stapplar rakt igenom. Jag är medveten om att det är tal om en debutroman, men när man ger ut den på ljud 11 år senare finns ju varje chans i världen att redigera. Det är överfullt med irriterande repetitioner och andra korrmissar som med enkelhet borde ha kunnat kapas bort. Det drar ned tempo och upplevelse väldigt mycket. Dialogen känns oftast väldigt konstlad och sällan naturlig. Jag får inte heller någon direkt känsla för karaktärerna, det är svårt att sympatisera med dem. och de är dessvärre inte särskilt intressanta att följa. Julia Wikman är nog den jag har svårast för. Det finns gott om riktigt, riktigt härliga och häftiga kvinnor i krimgenren, men hon känns väldigt … Omänsklig är det första ordet jag kommer på. Överdriven och inte särskilt trovärdig. Det beror nog ganska mycket på dialogen, som jag tog upp tidigare.

Det här är en väldigt brutal historia. Jag har normalt sett inga problem med det (skriver ju även själv emellanåt ganska råa berättelser), men det här blir ofta lite väl “in your face”. Övertydligheten igen. Onödigt rått och detaljerat, på gränsen till våldsfixerat. Det är dock något Ersgård verkligen lyckas med: Att framställa antagonisterna som riktiga monster. Han lyckas även få till några småtrevliga twistar på intrigen som kunnat bli alltmer rafflande om helheten suttit.

Om en duktig redaktör tagit sig an detta så tror jag att Ut kom vargarna kunnat bli en riktigt bra bok. Nu känns det mest som ett tidigt utkast man inte riktigt orkade redigera klart. Tyvärr. Som jag nämnde i början av recensionen så har jag hört väldigt mycket gott om 1986 och Svart stjärna och det ska bli väldigt spännande att ta sig an en mer erfaren Ersgårds litterära verk.

Rachel Molin står för inläsningen och gör det inte jättebra. Det blir en del märkliga betoningar och halvdan inlevelse.

Ut kom vargarna slutar på 2 av 5 pannkakor.

Recension: Victoria Bonde – Jakten

Victoria Bonde – Jakten, av Leffe Grimwalker

Snubben med efternamnet är tillbaka. En dryg vecka efter att fantastiska Kastvindar fick Storytel att överhettas släpps Grimwalkers nya Storytel-original-bok Victoria Bonde – Jakten. Håller den måttet, undrar ni nu? Det ska jag snart avslöja, mina lärjungar.

“Mitt namn är Victoria Bonde och jag är polis. Hur bra får andra avgöra, men jag kör mitt race och tar fallen ingen annan vill ha. Som nu. En okänd grupp har kidnappat unga, släppt ut dem i terrängen och sedan jagat och skjutit ihjäl dem. Massmord alltså. Men de gjorde ett stort misstag. Ett av offren var brorson till min chef. 
Han vet att jag inte kommer att ge mig förrän jag tagit fast mördarna. Sant. Men ju närmare sanningen jag kommer, desto tydligare blir det att jag rört om i något betydligt farligare än jag kunnat ana.”

Jag börjar med inläsningen. Det är veteranen Gunilla Leining som lånat sin röst till den här spänningsromanen och hon är suverän. Som alltid.

Jag har inte lyssnat på Grimwalkers original-serie Tick-tack, men har den i bokhyllan. Mina tidigare erfarenheter av Storytels originalsatsningar har varit so-so. Det har ofta känts framstressat, dåligt korrat och i behov av redaktörsögon. Här är fallet ett helt annat. Den här berättelsen är skräddarsydd för ljudformatet, genomarbetad och riktigt, riktigt välskriven. Det är spännande, obehagligt och bitvis riktigt jäkla roligt. Grimwalker slänger sig med snitsiga, roliga haranger som jag verkligen gillar. Det är högt tempo rakt igenom, man får knappt en andningspaus.

Den når inte riktigt upp till samma höjd som Kastvindar, men det är fan inte långt ifrån. Och Victoria Bonde ja, herrejävlar. Hon kan vara en av de absolut coolaste, härligaste karaktärer jag stött på. Man blir både lite småkär och skraj på samma gång. Jag ser verkligen fram emot fler böcker om Bonde.

Leffe Grimwalker kan i min mening titulera sig något i stil med Kungen av spänning. Men säg det inte till honom.

Victoria Bonde – Jakten landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Skumtimmen

Skumtimmen, av Johan Theorin

Första delen i den så kallade Ölandskvartetten. Jag har under åren hört många prata gott om Theorins böcker men av någon anledning inte tagit mig för att läsa eller lyssna på dem.

“Skumtimmen är en säregen debut som dröjer sig kvar hos läsaren långt efter bokens sista sida. Det är en berättelse om sorg och oändlig saknad och en historia där skuggorna från det förflutna sveper in i nutiden – från Ölands karga natur och befolkning, bakåt till andra världskriget, bort till Karibiska havets hamnar och tillbaka igen. En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet på norra Öland försvinner en liten pojke utan några som helst spår. I dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat telefonsamtal från sin far, den åldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med efterforskningar kring dottersonens försvinnande.Julia återvänder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå sägs han ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.”

Jag ska inte dra ut på det. Det här är en oerhört omtyckt bok, som dessutom filmatiserats. Jag kan förstå att folk dras till den. Den är oerhört välskriven, miljöerna är oerhört vackert uppmålade. Tidshoppen är snyggt utförda och främst gillar jag bitarna som utspelar sig under andra världskriget. Men där tar det egentligen slut. Jag dras aldrig riktigt in i handlingen. Jag känner inget speciellt för karaktärerna, även om Nils Kant är en fascinerande, mörk ölänning. Boken har ett oerhört långsamt tempo, och det är inte fy skam för den som gillar långsamma böcker, men jag tillhör inte den kategorin. Jag tycker även att det blir lite väl mycket upprepningar. Exempelvis kring Julias ständiga önskan om ett till glas vin. Den sortens upprepning kan fungera väl i vissa fall, men här känner jag efter tag att “Ja, vi förstår. Julia mår dåligt och har en ohälsosam dragning till alkoholen. Det räcker.” Flera gånger under bokens gång tappar jag intresset och fokuserar på annat, men emellanåt glimmar den till även om jag aldrig tycker att den blir direkt spännande.

Vem vet, jag kanske tycker mer om de tre efterföljande böckerna?

En del av problematiken kan ligga i inläsningen. Dels upplever jag att ljudkvalitén inte är 100%, men så är denna ljudbok ungefär 12 år gammal. Magnus Krepper läser dessutom ganska sävligt.

Skumtimmen räddas av vackert språk och spännande miljöer. 3 av 5 pannkakor.

Recension: Kastvindar

Kastvindar, av Dan Buthler och Leffe Grimwalker

Så är den äntligen här. Uppföljaren till författarduons En perfekt storm, där vi för första gången fick stifta bekantskap med Alex Storm, Wong, Ma och de andra. En bok som kickade arslet med krimgenren och landade på min topplista över 2019 års bästa böcker. Så. Håller stormen i sig?

“HEMLIGHETER. Alla har dem, ingen vill att de avslöjas. 
Alex Storm, kriminell mot sin vilja, kämpar för att hålla familjen utanför sitt nya liv. Jessica Storm är skyldig till mord och gör allt för att skydda sin hemlighet. Peter Bao, ledare för Hongkong-triaden, planerar att ta över all narkotikahandel i Europa och Alex Storm är den som ska se till att planen blir verklighet. För att inte Alex ska svika honom skickar han sin personliga torped till Sverige. Samtidigt dras snaran åt kring Alex och Jessica när Nina Trygg på Säpo tar upp jakten på den som mördade hennes man. När ovädret tornar upp sig vid horisonten måste sanningen komma fram om inte Alex värld ska gå under.” 

Där En perfekt storm i mina ögon var nära på en perfekt bok lyckas duon Buthler och Grimwalker med ett riktigt konststycke. Kastvindar är nämligen ännu bättre.

Rappt, härligt språk. Bitvis vass och vältajmad humor. Korta kapitel med cliffhangers som ökar pulsen på ett sätt som i längden måste vara farligt för hjärtat. Spänningen ligger på topp så gott som hela tiden. Karaktärerna är väl genomtänkta och snyggt gestaltade. Att få mer bakgrund och tid med Alex mindre sympatiske bror i Hongkong skänker en trevlig dimension. Vi introduceras även för några nya, riktigt balla karaktärer. Men bäst är fortfarande Wong och hans morsa. Jag vill ha en egen Wong.

Och så har vi det där slutet. Jävlar (jag får svära i mina recensioner, det är min blogg, för fan). Det är ytterst sällan pulsen ökar när jag lyssnar på böcker. I det här fallet är jag glad över bilens autopilot, annars hade jag fått köra av vägen för att kunna koncentrera mig. Sista timmen av Kastvindar är en riktig emotionell käftsmäll. Oväntade, djärva, sorgliga svängar som kastar en mellan hopp och förtvivlan.

Jag längtar nästan ohälsosamt mycket efter den tredje delen.

Jonas Malmsjö gör återigen en av sina absolut bästa prestationer som inläsare.

Ännu en bok som platsar på min topplista för 2020 års bästa. 5 av 5 självklara pannkakor.

 

Recension: Vi mot er

Vi mot er, av Fredrik Backman

Detta är Fredrik Backmans fristående uppföljare till starka Björnstad.

“Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.”

Liksom i fallet Björnstad tar det ett tag innan jag dras in i Vi mot er. De inledande två-tre timmar spretar och pendlar mellan att vara intressanta och motsatsen. Själv berättelsen kommer liksom inte riktigt igång. När jag lyssnade på Björnstad var jag vid ett tillfälle nära på att ge upp av just den anledningen, men sen hände någonting. Samma gäller uppföljaren. När den väl kommer igång dras jag med. Det är viktiga ämnen som tas upp på ett väldigt fint sätt. Det finns många karaktärer att tycka om och Backman visar återigen att han är en riktigt jäkla mästare på att leka med våra känslor – samt att han ska hålla sig till allvarstyngda romaner likt denna istället för dråpliga saker som Folk med ångest som enbart var bra när den blev just allvarsam och däremellan plågsamt enerverande.

Jag kan bitvis tycka att Vi mot er blir lite långrandig när Backman slingrar runt i handlingen, men det är en del av hans författarstil. På det stora hela är den lika bra som föregångaren och det fuktas lite i tårkanalerna då och då.

Återigen uppläst av suveräna Marie Richardson.

Vi mot er slutar på 4 starka pannkakor av 5.
Till startsidan