Skumtimmen, av Johan Theorin
Första delen i den så kallade Ölandskvartetten. Jag har under åren hört många prata gott om Theorins böcker men av någon anledning inte tagit mig för att läsa eller lyssna på dem.
“Skumtimmen är en säregen debut som dröjer sig kvar hos läsaren långt efter bokens sista sida. Det är en berättelse om sorg och oändlig saknad och en historia där skuggorna från det förflutna sveper in i nutiden – från Ölands karga natur och befolkning, bakåt till andra världskriget, bort till Karibiska havets hamnar och tillbaka igen. En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet på norra Öland försvinner en liten pojke utan några som helst spår. I dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat telefonsamtal från sin far, den åldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med efterforskningar kring dottersonens försvinnande.Julia återvänder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå sägs han ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.”
Jag ska inte dra ut på det. Det här är en oerhört omtyckt bok, som dessutom filmatiserats. Jag kan förstå att folk dras till den. Den är oerhört välskriven, miljöerna är oerhört vackert uppmålade. Tidshoppen är snyggt utförda och främst gillar jag bitarna som utspelar sig under andra världskriget. Men där tar det egentligen slut. Jag dras aldrig riktigt in i handlingen. Jag känner inget speciellt för karaktärerna, även om Nils Kant är en fascinerande, mörk ölänning. Boken har ett oerhört långsamt tempo, och det är inte fy skam för den som gillar långsamma böcker, men jag tillhör inte den kategorin. Jag tycker även att det blir lite väl mycket upprepningar. Exempelvis kring Julias ständiga önskan om ett till glas vin. Den sortens upprepning kan fungera väl i vissa fall, men här känner jag efter tag att “Ja, vi förstår. Julia mår dåligt och har en ohälsosam dragning till alkoholen. Det räcker.” Flera gånger under bokens gång tappar jag intresset och fokuserar på annat, men emellanåt glimmar den till även om jag aldrig tycker att den blir direkt spännande.
Vem vet, jag kanske tycker mer om de tre efterföljande böckerna?
En del av problematiken kan ligga i inläsningen. Dels upplever jag att ljudkvalitén inte är 100%, men så är denna ljudbok ungefär 12 år gammal. Magnus Krepper läser dessutom ganska sävligt.