Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Ut kom vargarna

Ut kom vargarna, av Jesper Ersgård

En mörk, rå krim skriven av en för mig ny bekantskap. Ersgård har skrivit de hyllade originals-serierna Svart Stjärna och 1986. Båda ligger i bokhyllan, ej påbörjade. Om jag fattat rätt så är detta Ersgårds debutroman, skriven för ett tiotal år sen.

“Polismannen William har gjort det förbjudna och tjallat på en kollega. Något som nästan kostar honom livet. En högt uppsatt chef inom Rikskriminalpolisen erbjuder dock William en chans till ett nytt liv. Allt han behöver göra är att tillsammans med ytterligare en före detta polis åka till Ryssland och hämta hem en svensk bankrånare på flykt, så att denne kan gripas på svensk mark. Allt detta måste självklart ske i största hemlighet eftersom svensk polis inte har några befogenheter i Ryssland. Den intensiva människojakten kantas av oförutsedda händelser och chockerande öden och leder till en blodig och oväntad upplösning.”

Utan att dra ut på det i onödan: Det här är inte särskilt bra. En högst objektiv åsikt, naturligtvis. Jag slås flera gånger av att boken känns som ett väldigt tidigt utkast. Det gömmer sig en någorlunda spännande intrig mitt i smeten, men den kommer inte riktigt bra. Det är bitvis nästan irriterande övertydligt och språket stapplar rakt igenom. Jag är medveten om att det är tal om en debutroman, men när man ger ut den på ljud 11 år senare finns ju varje chans i världen att redigera. Det är överfullt med irriterande repetitioner och andra korrmissar som med enkelhet borde ha kunnat kapas bort. Det drar ned tempo och upplevelse väldigt mycket. Dialogen känns oftast väldigt konstlad och sällan naturlig. Jag får inte heller någon direkt känsla för karaktärerna, det är svårt att sympatisera med dem. och de är dessvärre inte särskilt intressanta att följa. Julia Wikman är nog den jag har svårast för. Det finns gott om riktigt, riktigt härliga och häftiga kvinnor i krimgenren, men hon känns väldigt … Omänsklig är det första ordet jag kommer på. Överdriven och inte särskilt trovärdig. Det beror nog ganska mycket på dialogen, som jag tog upp tidigare.

Det här är en väldigt brutal historia. Jag har normalt sett inga problem med det (skriver ju även själv emellanåt ganska råa berättelser), men det här blir ofta lite väl “in your face”. Övertydligheten igen. Onödigt rått och detaljerat, på gränsen till våldsfixerat. Det är dock något Ersgård verkligen lyckas med: Att framställa antagonisterna som riktiga monster. Han lyckas även få till några småtrevliga twistar på intrigen som kunnat bli alltmer rafflande om helheten suttit.

Om en duktig redaktör tagit sig an detta så tror jag att Ut kom vargarna kunnat bli en riktigt bra bok. Nu känns det mest som ett tidigt utkast man inte riktigt orkade redigera klart. Tyvärr. Som jag nämnde i början av recensionen så har jag hört väldigt mycket gott om 1986 och Svart stjärna och det ska bli väldigt spännande att ta sig an en mer erfaren Ersgårds litterära verk.

Rachel Molin står för inläsningen och gör det inte jättebra. Det blir en del märkliga betoningar och halvdan inlevelse.

Ut kom vargarna slutar på 2 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan