Stallo, av Stefan Spjut
Det här är en mycket speciell bok, så mycket kan jag genast säga. Folktro är inget man läser om väldigt ofta, dessvärre, och på så vis är det ju mycket trevligt. Men hur håller Stallo egentligen, och vad handlar den om?
“Stallo tänjer på verklighetens gränser. När du läst den är ingenting sig likt.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.”
När du läst den är ingenting sig likt, som det står i början av baksidestexten. Men vet ni vad? Jag har läst, eller lyssnat, och saker är ungefär som de var innan. Som jag nämnde ovan så är Stallo en väldigt speciell bok. Den börjar trevande, men intressant. Att den väver in mystik och folktro är i sig mysigt och spännande och det finns delar av den jag verkligen gillar. Men på det stora hela? Nej. Faktum är att jag pausade på obestämd tid ungefär en tredjedel in i boken. Anledningen? Seg, långdragen och bitvis rent ut sagt ointressant. Spjut har ett bitvis riktigt vackert språk, men ofta tyngs berättelsen ned av extremt långdragna och ibland riktigt onödiga beskrivningar. Det handlar ofta om saker som inte någonstans är avgörande för handlingens framfart. Stallo är nästan 26 timmar lång och man hade utan problem kunnat kapa bort 8-10 timmar och fått en mer sammanhållen, spännande och troligen riktigt mysig och otäck bok. Jag har ärligt talat svårt att se att ingen gått in mer med redigeringssaxen i det här. Det hände flera gånger under bokens gång att jag stannade upp och kom mig själv med att för stunden nästan ha glömt bort vad fan den handlar om tack vare alla omvägar och långrandiga partier.
Men som sagt. Någonstans däri finns en mysig, smått otäck berättelse om folktro, övernaturliga väsen och lite död. Jag önskar bara att den kommit fram lite mer. För det finns stunder då Stallo glimmar till av briljans. Men de är relativt få och timmar emellan. Det är en bok med potential som jag verkligen hade velat tycka mer om. Undrar hur uppföljaren, halva längden mot denna, är?
Magnus Roosman står för inläsning och han har en röst behaglig att lyssna på – när det är spännande – när det är långsamt och långrandigt kan det bli lätt sövande. Men det är bokens fel. Inte Roosmans.