Kampen om järntronen, av George R.R. Martin
Första delen i serien Sagan om is och eld. Den första delen kom redan 1996 och det vore en grov underdrift att säga att den fick sig ett rejält uppsving när tv-serien tog världen med storm år 2011.
“Äventyr och hjältedåd, vänskap, kärlek och förräderi i en magisk medeltida värld. Robert Baratheon och Eddard Stark befriade en gång i tiden de sju konungarikena från den galne draklorden, och det blev Robert som besteg järntronen medan Eddard drog sig tillbaka till sitt Vinterhed. Efter en lång tid av fred samlar sig kung Roberts fiender både i Norden och i Södern. Hans närmaste rådgivare har dött under mystiska omständigheter och till och med hans egen drottning smider i hemlighet onda planer. Kung Robert ber Eddard Stark om hjälp och Eddard och hans familj dras obönhörligt in i maktspelet kring järntronen. Intrigerna leder till ett regelrätt krig mellan olika ätter och deras lorder. Men det största hotet mot kung Robert är draklordens två barn, en son och en dotter som nu har vuxit upp. De lever i exil och har fått en fristad hos hövdingen över Dothrakiens grässlätter. Med hjälp av honom och hans fyrtiotusen krigare ska åter en ättling av drakens blod härska över de sju konungarikena. Men kampen om järntronen har bara börjat … ”
Det här är riktigt bra. Jag har följt tv-seriens samtliga säsonger med blandat intresse så mycket av berättelsen minns man trots att det gått snart tio år sedan första säsongen hade premiär. Vanligtvis är jag inget jättefan av fantasy. Det är något med berättelser som utspelar sig i andra världar som vanligtvis får mig att snabbt tappa intresse, oavsett hur välskrivet det må vara. Så har det nog varit ända sen jag var liten. Världsbyggen, oavsett hur imponerande och detaljerade de må vara, är helt enkelt inte min kopp te. I det här fallet är det dock annorlunda. Även om boken utspelar sig i en alternativ värld så är den väldigt lik vår med alltifrån invånarna och deras namn och miljöerna den utspelar sig i. Visst förekommer det magi och andra väsen (mer senare i berättelsen än i första boken). Kampen om järntronen är en oerhört välskriven bok. Intrigen är intressant och relationerna riken och karaktärer emellan smarta och komplicerade. Språket och de oerhört välgestaltade karaktärerna gör sitt för att hålla intresset uppe även under några långsammare passager. Möjligen kan det vara väl mycket smådetaljer emellanåt. Till skillnad från tv-serien så tycker jag att det i bokform är betydligt lättare att särskilja de olika karaktärerna, för det är ganska många namn och öden att hålla koll på. Och jag har aldrig tidigare tagit mig för en bok som innehåller så många upprepningar av ordet karmosinrött.
En extremt välskriven och medryckande saga, helt klart. Med tv-serieversionen så pass färskt i minnet blir det såklart lite upprepning, så det kan ta ett tag innan jag tar mig för att lyssna vidare på övriga delar. Då kanske det även händer att jag går över till originalspråk istället för den översatta versionen. Jag har svårt att vänja mig vid att höra namnet Jon Snö.
Harald Leander gör annars ett mycket bra jobb som inläsare. Trevlig röst att lyssna till.
Kampen om järntronen landar på 4 av 5 pannkakor.
“Hå å hej med Walder Frey.”