Månad: september 2020

Lazarus, av Lars Kepler

Detta är min första bekantskap med Lars Kepler, pseudonymen som tagit Sverige med storm. Eller, okej, jag såg filmatiseringen av Hypnotisören på bio när det begav sig, men detta är första boken jag tar mig an.

“En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.”

Lazarus är den sjunde boken om polisen Joona Linna. Trots det är det inte svårt att komma in och få en känsla för karaktärerna och världen som förstagångslyssnare. Där tycker jag att författarparet lyckas bra – även om jag kan tänka mig att det innebär (och har även läst vissa reaktioner på just det) att det blir lite väl mycket repetition för de som faktiskt följt hela serien. Återstår att se om och när jag tar mig an resten av Linna-sviten.

Handlingen i Lazarus är ganska enkel, men tar mååååånga svängar – somliga oväntade och smarta, andra  pendlar mellan förutsägbara, lite väl långsökta, otroliga och ibland rätt orealistiska. Det sista ordet vill jag återkomma till, för en sak lär jag mig tidigt: Ska man få ut så mycket som möjligt av den bergochdalbana som är Lazarus så måste man tidigt öppna fönstret och slänga ut allt vad heter trovärdighet och realism. Kan man acceptera det så bjuds man på nästan 18 timmar fullt ös. För det är precis det Lazarus är: Full fart från start till slut. Pulsen är skyhög, det finns inte många andningspauser och risken att bli uttråkad är minimal. Helt i min smak, även om mycket kring “superskurken” Jurek Walter faktiskt bitvis blir rent ut sagt fånigt. Det här är som gjort att filmatiseras, helt klart.

En annan sak som är synonymt med Lazarus är död. Ond bråd död. För i den här romanen dör folk som flugor. Flugor som skjuts, begravs levande, lemlästas, får kropparna sönderkrossade, uppskurna och allt annat man kan tänka sig. Det är faktiskt lite väl mycket explicita våldsbeskrivningar och detaljerade redogörelser för skicket på de tätt återkommande lik våra karaktärer hittar. Jag har absolut inget emot våldsbeskrivningar, men här blir det faktiskt bitvis överdrivet mycket och man känner sig nästan skriven på näsan när varenda hemskhet i förmultnade, lemlästade kroppar ska beskrivas så att vi om och om igen ska förstå precis hur sjuk och omänsklig herr Walter är. Ett litet plus i kanten är väl att man faktiskt inte vet vem som ska dö. Eller när.

Det här kanske bitvis låter som en riktig sågning och hade inte Kepler utgjorts av ett par författare som är mästare på att svänga med språket och trycka gasen i botten så hade det nog varit just det. Trots det orealistiska, det överdrivna våldet och 70-plussaren som känns som en empatilös crossover mellan Rambo och T1000 så är det förbaskat underhållande.

Jonas Malmsjö står för uppläsningen och gör det som vanligt suveränt.

Lazarus är både fascinerande, skicklig och fånig och slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm

En ny bekantskap. Som jag gillar dem. Främst i fall som med Lite död runt ögonen, där jag verkligen inte hade en aning om handling eller egentlig genretillhörighet.

“En gripande bladvändare från Stockholms skuggsida, en kärlekshistoria mellan två föräldrar, en levande och en död, och deras barn. När Sofia dör av en överdos lämnar Arto livet som missbrukare för att försöka skapa en tillvaro för sig själv och dottern Bodil. Då han anklagas för att sälja droger och får sparken från den skola där han arbetar i köket, pressas han att ordna pengar på de sätt han känner sedan gammalt. Under senhöstens nätter tvingas Arto allt längre in i en värld av lögner, brott och våld när han försöker rädda sig själv och sin dotter. ”Lite död runt ögonen” är en rå och ömsint skildring av ett Stockholm som vi sällan får läsa om.”

Litet död runt ögonen är David Ärlemalms debutroman (om jag inte missuppfattat det?). Som jag skrev ovan så hade jag ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Jag hade inte på förhand läst mer om den än någon kort rekommendation i ljudboksgrupper på Facebook samt sett omslaget passera i mitt flöde ett par gånger. En titel som verkligen fastnar. Jag hade väntat mig en krim, någon slags deckare. Krim är det ju såklart delvis, men så mycket mer. En kärlekshistoria, ett relationsdrama om föräldraskap och missbruk. En bitvis oerhört stark skildring som biter sig tag. Tempot är lugnt, men inte långsamt. Det är intressant och medryckande rakt igenom och man vill verkligen få reda på hur Arto ska få sitt trasiga liv, och relationen till sin lilla dotter, att gå ihop. Karaktärsgalleriet är trevligt och välgestaltat. Språket flyter på fint, även om jag, utan gå in i närmre detalj, upplever att dialogen inte alltid känns naturlig. Det är dock inget som stör helhetsupplevelsen.

David Ärlemalm är helt klart en författare jag kommer att ha koll på, för det ska bli riktigt spännande att se vad han bjuder på härnäst.

Niklas Engdahl står för inläsning. En klar favorit för min del!

Lite död runt ögonen slutar på 4 av 5 pannkakor.

Sankta psyko, av Johan Theorin

Theorin gjorde sig känd med sin så kallade Ölandskvartett. Av den har jag än så länge bara lyssnat på den inledande boken Skumtimmen, som jag tyckte var oerhört välskriven även om intrigen inte engagerade mig överdrivet. Sankta psyko är också en bok jag hört mycket om, så det var med viss förväntan jag tog mig an den.

“Johan Theorins romaner med Öland som fond har satt stora avtryck i svensk spänningslitteratur. Nu byter han tillfälligt spelplats och från ett vindpinat alvar tar han oss med till en mellanstor stad någonstans på västkusten.

Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia – med öknamnet Sankta Psyko – ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.
Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.
En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia.”

Likt Skumtimmen är det Magnus Krepper som står för inläsning. En mycket duktig skådespelare med en röst som är behaglig, men det kan bli lite lätt monotont.

I övrigt då? Precis som i Skumtimmen imponerar Theorin verkligen med sitt språk. Det är oerhört vackert och väl avvägt. Fina miljöbeskrivningar, bra gestaltning av karaktärer och utan alltför mycket detaljer som upplevs onödiga. Jag gillar karaktärerna. Jan Haugen är en intressant karl att slå följe med. Ett annat konststycke Theorin lyckas med är att hålla intresset uppe trots väldigt långsamt tempo. Det tar oändligt lång tid innan intrigen verkligen tar fart på allvar och jag upplever den som varken som särskilt spännande eller obehaglig och ändå vill jag lyssna till slutet. Det är en liten bragd i sig. För jag vill följa Haugen, jag vill veta vad det hela ska mynna ut i och framförallt så undrar jag när det ska bli sådär spännande och obehagligt som jag hört många kalla Theorins böcker. Det är på så vis både småmysigt och något av en besvikelse, för det finns ingredienser och karaktärer till att göra detta till en riktigt gastkramande, spännande bok. Det händer bara inte riktigt. Däremot blir jag lite sugen på att ge mig i kast med resten av Ölandskvartetten.

Sankta psyko är både “hit and miss” och slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Tick tick boom, av Lotta Fritzdorf och Johan Rosenlind

Det här är en bok jag sett fram emot att lyssna på.

“Mitt i julruschen utsätts Stockholm för en serie extrema våldsdåd. En man skjuter vilt omkring sig inne på en hamburgerrestaurang bland barnfamiljer och lunchgäster. Och det är bara början. Den erfarna kriminalkommissarien Maria Larsson, 56, har aldrig tidigare jagat en lika hänsynslös mördare.
Vem är han och vad är han ute efter? Varför är han inte rädd för att bli upptäckt, utan lämnar en rad spår efter sig? Medan snön faller håller han ett alltmer skräckslaget Stockholm i sitt grepp.”

Tick tick boom har högt tempo. Intrigen är spännande och medryckande. Det finns vissa partier som kunnat finslipas, men inget som lär störa en icke-författare. Trovärdigheten i intrigen får sig en törn eller två, men i ärlighetens namn stör det mig inte nämnvärt. Det är spännande! Huvudkaraktären Maria Larsson är väldigt trevlig att följa. Hon är sympatisk och jag kan inte blunda för att det är något speciellt med att låta oss följa karaktärer som inte är 30-nånting. En av anledningarna till att ett par av huvudkaraktärerna i min egen debut är i samma ålder som Maria Larsson.

Anna Bjelkerud gör ett finfint jobb som inläsare.

Jag vet att duon har en ny “Maria Larsson-thriller” som släpps i november. Det ser jag fram emot.

Tick tick boom slutar på 4 av 5 pannkakor.

Försvararen, av Anna Karolina

En nysläppt bok som florerat ganska flitigt i mina kanaler är just Försvararen. Detta är min första, men långt ifrån sista, bekantskap med Anna Karolina.

“En av oss kommer att dö idag.”
Det är julafton när Jasmine Moretti yttrar de ödesdigra orden till sin tvillingbror Nicolas. Han viftar bort henne, och tillsammans firar de av julen inne på pubens toalett med ett par linor kokain, och fortsätter festen tills de däckar hemma i Jasmines soffa. Bara en av dem vaknar igen.
Den uppsagda polisen Ebba Tapper väcks av ett envist knackande på dörren och släpar sig ut till hallen. I trapphuset står den beryktade advokaten Angela Köhler som just tagit sig an en medialt uppmärksammad klient. Hon behöver Ebbas hjälp och godtar inte ett nej. Plötsligt är Ebba biträdande jurist i Sveriges just nu hetaste mordutredning.
Brutalt kastas hon in i fallet och tvingas konfrontera både sina tidigare kollegor och orsaken till varför de frös ut henne. Det blir en maktkamp där bägge sidor vill vinna. Men frågan är vem som vill det mest.”

Försvararen börjar intressant och Karolinas korta, effektiva meningar fångar in mig snabbt. Efter inledningen går tempot ned lite även om det aldrig blir ointressant eller långsamt. Det rappa språket och bitvis riktigt underfundiga delarna ger ett fint flyt. Karaktärerna Ebba Tapper och Angela Köhler stör jag mig till en början rätt mycket på – främst har jag svårt att sympatisera med dem. Men det ändras med tiden, när man lär känna dem bättre och förstår bådas bakomliggande djup. Det är riktigt snyggt uppbyggt!

Allt som allt tycker jag att detta är en riktigt intressant början på vad jag antar blir en serie böcker om karaktärerna. När huvudintrigen väl tar fart är det riktigt intressant, sorgligt, tragiskt och bitvis obehagligt. Handlingen i sig fungerar bra, men styrkan ligger i främst i karaktärernas djup, gestaltning och utveckling. Och de korta, härliga meningarna. Och, återigen, den underfundiga humorn.

Däremot tillhör jag skaran som har svårt för Katarina Ewerlöf som inläsare. Känslan av radioteater stör mig vanligtvis inte, även om det kanske inte passar genren som hand i handske. Jag upplever att det görs lite på bekostan av spänningen. Däremot är vissa karaktärsgestalningar suveräna, som när hon smaskar fram dialog tillhörande en karaktär som just stoppat in något i käften.

Jag ser fram emot att åter få följa Ebba och Angela!

Försvararen slutar på 4 av 5 pannkakor.

Det svarta regnet, av Stina Nilsson

Vinnaren av den där omtalade tävlingen Bonnier Carlsen utlyste förra året. Över 800 manus fick de in (bland annat ett av mina som nu ligger på redigeringsbordet för nya tag i … framtiden). Innan recensionen måste jag ju bara säga: Wow. Omslaget av Mystical Garden Design. Ett av de snyggaste bokomslag jag sett.

“Innan 12-åriga Liv föddes så förstördes världen av de onda trollkarlarna. Allt som finns kvar är förgiftade landskap, ruiner och demonerna som gör människorna sjuka och galna. När en demon tar över deras pappas kropp måste Liv hjälpa sin mamma att ta hand om huset och sin lillasyster. Hon måste jaga för att få hem mat och se till att aldrig få in något giftigt i huset eller gå ut i det svarta regnet. Men, det Liv drömmer allra mest om, är att de snart ska ge sig av därifrån, för att hitta en plats som sägs vara fri från allt ont.”

Ella Schartner läser och gör det mycket bra. Rösten och tonläget passar perfekt till berättelsen rakt igenom.

Det här är bra. Riktigt, riktigt, riktigt jäkla bra. Ska jag sammanfatta den i några få ord: En svensk Vägen (Cormac McCarthy) för slukaråldern. Det är oerhört välskrivet. Välgestaltat, vackra miljöbeskrivningar, spännande … och oändligt dystert. Den här dystopin för unga (bättre genre finns väl inte?!) går i moll rakt igenom. Den är oerhört mörk och dyster. Sorglig, läskig och våldsam (även om våldsbeskrivningarna är väldigt nedtonade, tänk isbergsteknik). Jag skulle kunna tänka mig att somliga i slukaråldern kan uppleva den som lite väl dyster, för det finns verkligen inte mycket till ljusglimtar. För min egen del dock – Om jag fått den här boken i mina händer i ung ålder hade jag läst den pärm till pärm om och om igen. Precis i min smak och den dag jag själv har avkomma i rätt ålder ska jag med glädje introducera Det svarta regnet. Jag förstår att den här boken vann manustävlingen. Jag önskar att jag själv skrivit den. Så. Då var det sagt. Eller skrivet.

Det svarta regnet är briljant och landar på en fet pannkakstårta. 5 av 5.

Medan han lever, av Elaine Eksvärd

Självbiografiska böcker är speciella. Intimt, utlämnande och ofta starkt. I fallet Medan han lever förstärks det hela även då huvudpersonen själv står för inläsning.

“ETT UTSATT BARN TRÄDER FRAM UR MÖRKERTALET När Elaine blir mamma kastas hon tillbaka till sin egen uppväxt och inser hur mycket den fortfarande påverkar henne. Hennes liv har formats av de regelbundna sexuella övergrepp som hon utsattes för av den som borde ha stått för tryggheten – hennes egen pappa. Nu vill hon dela med sig av sin historia för att göra skillnad. Hon tänker inte längre vara tyst. När omgivningen blundar och fingeravtrycken är osynliga kämpar Elaine för rätten att berätta. Hon är trött på att barnen offras för vuxnas heder och anseende. Offren brottas med känslor av skuld och skam fast de inte gjort något fel. Vi får följa med tillbaka till det tidiga 1980-talet i Stockholms förorter då Elaines föräldrar separerade. Det är ett starkt försvarstal för barnet, en modig och självutlämnande berättelse som visar att det går att komma ut på andra sidan.”

Jag ska inte göra någon långbänk av detta. Medan han lever är en av de absolut jobbigaste böcker jag lyssnat på. Bara tanken på att den eller de som ska stå för tryggheten i ett barns liv kan utföra så vidriga saker som Elaine utsätts för från två (!) års ålder är oerhört svår att ta in. Jag ska inte proklamera hämnd som något fint, men jag kommer ofta på mig själv med att nästan innerligt önska att något av kapitlen ska visa hur den här så kallade pappan får precis vad han förtjänar. Den här boken lämnar ingen oberörd, men förbered dig på några riktigt jobbiga timmars lyssning.

Medan han lever landar på 5 av 5 pannkakor.

Samtal från en ängel, av Guillaume Musso

Läst av sådär 36 miljoner pers gör sig nu Musso ett namn i Sverige. 36 miljoner. Ta in den siffran. Och den här boken är skriven redan 2011 om jag inte missminner mig. Somliga exporter låter sig väntas.

“På ett flygplatscafé på JFK i New York krockar Madeline och Jonathan så att de tappar allt de har i händerna. Ilskna och frustrerade plockar de upp sina saker från golvet och i förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra. Hon är blomsterhandlare i Paris, och han restaurangägare i San Francisco.
Innan de har bestämt hur de ska byta tillbaka telefonerna kan de inte motstå frestelsen att tjuvkika in i varandras digitala liv. Var för sig börjar de undersöka innehållet på den andres telefon och sakta blir de alltmer besatta av varandra, vilket leder till en oväntad upptäckt: Deras öden är sammanlänkade av en hemlighet de bägge trodde var begravd för evigt … ”

Som många påtalat så känns Samtal från en ängel till en början som inledningen till en romantisk komedi med kulturella förväxlingar eller dylikt. Efter ett tag börjar man dock tro att så kanske inte riktigt är fallet och någonstans halvvägs in tar boken en överraskande vändning. Såna här genre-mashups hör inte till vanligheten, åtminstone har jag själv inte läst mycket liknande. I teorin är det en exercis som antingen kan leda till något genialt eller platt fall – som många av de gånger man i filmvärlden misslyckas med att blanda skräck och komedi eller dylikt. Det krävs en duktig författare för att få till det. Och Guillaume är en sådan. Språket är vackert (eller översättningen, kanske jag ska poängtera), miljöerna levande och karaktärerna intressanta. I ärlighetens namn hade detta funkat finfint även som en romance rakt igenom och hade då påmint väldigt mycket om Lovisa Wistrands senaste 600 mil till dig. Men så blir det ju som sagt inte. Det svänger och jag blir till en början lite småskeptisk. Vissa delar kanske är lite långdragna eller “för plötsliga” när handlingen kovänder och kickar oss i skrevet, men det funkar i sin helhet. Riktigt bra, därtill. Samtal från en ängel är ett minnesvärt och snyggt experiment, även om jag kanske inte är helt knockad i slutändan. Jag ser dock verkligen fram emot att lyssna på Guillaumes följande alster som lär droppa av på Storytel med fortsättning i april 2021. För oss som inte är överdrivet intresserade av rena polisdeckare är detta guld, helt klart.

Jonas Malmsjö är som vanligt fantastisk.

En bok helt i min smak. 4,5 av 5 pannkakor.

Kärnpartiet, av Nils-Petter Löf

En politisk thriller signerad Nils-Petter Löf, släppt våren 2019. Löf är en av de mest produktiva författare jag vet. Om jag själv bitvis känt mig som en skrivmaskin så ligger jag ändå i lä här, och då frågar folk emellanåt hur jag får tiden att gå ihop. Löf har hittills sex ljudböcker ute på Storytel och spänner mellan genrer som fantasy och dystopi till denna thriller. Jag konsumerade mycket politiska thrillers i ungdomen. Främst Tom Clancy – något som i vuxen ålder känns avlägset. På senare år har jag även lyssnat på Wilderängs ryssen-kommer-epos med flera och där någonstans blev jag lite mätt på genren. Det kan möjligen vara därför jag lyssnat på Kärnpartiet först nu, när mättnadskänslan så sakteligen börjat gå över.

“En händelse, som kommer att kallas Stockholms andra blodbad, inträffar i demokratins kärna, precis utanför Rosenbad.
Ett tjugotal vakter, förbipasserande och journalister avrättas hänsynslöst i den värsta terroristattacken i modern tid. Alla förövare tar sitt eget liv, men kvar är en ensam oskadd överlevare utan ens så mycket som ett skrubbsår. Den ensamma överlevaren är Sveriges statsminister som, utan att någon kan ge en tydlig förklaring, överlevt attacken.
En rad mystiska händelser tar sin början och drabbar flera miljoner människor. Allt med fokus på att ta ned landets huvudstad.
Vem ska vi lita på när hela tanken är att få oss att tvivla på oss själva?”

Kärnpartiet börjar fartfyllt och fortsätter så i princip non-stop, utan längre andningspauser. Precis som jag vill ha det. Nog för att temposkiftningar eller långsammare böcker absolut inte är av ondo, men jag föredrar böcker med högt tempo, det kanske hör till en bitvis otålig natur. Kärnpartiet är skrämmande, för man drar naturligtvis paralleller till vårt samhälle. Är den helt realistisk och nattsvart? Trovärdigheten kanske inte är på hundra, även om intrigen inte är helt otänkbar. Världen är trots allt full av exempel på maktgalna människor som bokstavligen vandrat över lik av såväl skyldiga som oskyldiga. Nattsvart är det inte heller, för Löf blandar in gnuttar av välbehövlig humor här och där, något som uppskattas då jag upplevt många andra böcker i genren väl torrlagda på det planet.

Jag gillar intrigen och de svängar berättelsen tar. Det inledande blodbadet tycker jag dock stökas över lite väl fort. Inte menat att man ska vältra sig i detaljer kring ond bråd död, men ett så betydande dåd som sätter igång någonting mycket större hade gärna fått pågått längre och beskrivits lite mer ingående.

Något jag verkligen gillar med Kärnpartiet är karaktärerna. I många liknande böcker får vi följa just politiker och någon högt uppsatt, stel militär eller dylikt. Löf tar en annan väg och låter oss även följa många civilister. Detta gillar jag , som tröttnat på böcker i samma anda som överöses med vapenfetischism och militärspråk som snarare sinkar. Vi får bland annat följa uteliggaren Göran och youtubern Future Frida, en högst udda duo som, motvilligt sammanfogas. Göran är sympatisk och sorglig, och en unlikely hero, vilket jag gillar. Future Frida är en självupptagen och extremt jobbig människa – precis så som jag tänker mig att en youtuber-teen troligen är. Här lyckas Löf verkligen gestalta.

Kärnpartiet har ett helt annat tempo än många andra böcker i samma genre och saknar tack och lov ovan nämnda torrhet. Dessutom gillar jag vägarna intrigen tar, för det är ingen standard ryssen-kommer-berättelse, tack och lov.

En extra redigeringsrunda hade kunnat sopa bort en del upprepningar och andra småsaker, men vad gör det, i all ärlighet, med den åktur som är Kärnpariet?

Uppläsare är Magnus Roosman, en av (många) personliga favoriter.

Kärnpartiet bjuder en jäkla åktur. 4 av 5 pannkakor.

Låt det brinna, av Björn Paqualin

En till romandebutant som ger sig in i krimgenren. Författaren har tydligen skrivit manus till diverse tv-serier innan, så han är knappast någon duvunge. Det går inte riktigt att missa sammanträffandet att denna bok släpps i princip samtidigt som Pernilla Ericsons 300 grader, som båda hanterar det heta (hö hö) ämnet skogsbränder.

“Den största skogsbranden i modern tid rasar i Sverige. Brandmän arbetar dygnet runt för att hejda eldens framfart. Mitt i kaoset hittas liket av en kvinna i en damm. Man vet inte hur länge hon har legat där, inte heller vem hon är.
Stella Robertsson, kriminalkommissarie på polisens nationella operativa avdelning, kallas upp för att bistå den lokala polisen i mordutredningen.
När hon anländer till den utrymda stan är hon redan brännmärkt av ilska. Hennes privatliv är trassligare än någonsin. Och på arbetet har hon i princip gjort sig omöjlig.
Till sin hjälp får hon den lokale mordutredaren Tommy Reyer, som är hennes raka motsats, och tillsammans ger de sig in i en utredning som kommer leda dem till människans allra mörkaste sidor. I jakten på mördaren kommer de ställas inför större hot än hon någonsin upplevt.”

Det märks som sagt att Paqualin har erfarenhet av tv-manus, för det är rappt berättat rakt igenom, duktigt med små cliffhangers. Jag tycker att Låt det brinna börjar intressant, kanske mest för att miljöerna kring en gigantisk skogsbrand känns som väldigt spännande och potentiellt förödande mark för en krim att utspela sig. Den är välskriven och flyter på bra med högt tempo, men faller mig ändå inte riktigt i smaken. Intrigen greppar inte tag i mig riktigt och detsamma gäller huvudkaraktären.

Stella är en hårding, ball på sina sätt, men jag upplever att hon, liksom delar av berättelsen blir för mycket, för svårt att greppa. Kanske blir det bättre i en potentiell uppföljare där man får lära känna henne närmre.

Låt det brinna är en intressant, men spretig debut som slutar på 3 av 5 pannkakor.