Lazarus, av Lars Kepler
Detta är min första bekantskap med Lars Kepler, pseudonymen som tagit Sverige med storm. Eller, okej, jag såg filmatiseringen av Hypnotisören på bio när det begav sig, men detta är första boken jag tar mig an.
“En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.”
Lazarus är den sjunde boken om polisen Joona Linna. Trots det är det inte svårt att komma in och få en känsla för karaktärerna och världen som förstagångslyssnare. Där tycker jag att författarparet lyckas bra – även om jag kan tänka mig att det innebär (och har även läst vissa reaktioner på just det) att det blir lite väl mycket repetition för de som faktiskt följt hela serien. Återstår att se om och när jag tar mig an resten av Linna-sviten.
Handlingen i Lazarus är ganska enkel, men tar mååååånga svängar – somliga oväntade och smarta, andra pendlar mellan förutsägbara, lite väl långsökta, otroliga och ibland rätt orealistiska. Det sista ordet vill jag återkomma till, för en sak lär jag mig tidigt: Ska man få ut så mycket som möjligt av den bergochdalbana som är Lazarus så måste man tidigt öppna fönstret och slänga ut allt vad heter trovärdighet och realism. Kan man acceptera det så bjuds man på nästan 18 timmar fullt ös. För det är precis det Lazarus är: Full fart från start till slut. Pulsen är skyhög, det finns inte många andningspauser och risken att bli uttråkad är minimal. Helt i min smak, även om mycket kring “superskurken” Jurek Walter faktiskt bitvis blir rent ut sagt fånigt. Det här är som gjort att filmatiseras, helt klart.
En annan sak som är synonymt med Lazarus är död. Ond bråd död. För i den här romanen dör folk som flugor. Flugor som skjuts, begravs levande, lemlästas, får kropparna sönderkrossade, uppskurna och allt annat man kan tänka sig. Det är faktiskt lite väl mycket explicita våldsbeskrivningar och detaljerade redogörelser för skicket på de tätt återkommande lik våra karaktärer hittar. Jag har absolut inget emot våldsbeskrivningar, men här blir det faktiskt bitvis överdrivet mycket och man känner sig nästan skriven på näsan när varenda hemskhet i förmultnade, lemlästade kroppar ska beskrivas så att vi om och om igen ska förstå precis hur sjuk och omänsklig herr Walter är. Ett litet plus i kanten är väl att man faktiskt inte vet vem som ska dö. Eller när.
Det här kanske bitvis låter som en riktig sågning och hade inte Kepler utgjorts av ett par författare som är mästare på att svänga med språket och trycka gasen i botten så hade det nog varit just det. Trots det orealistiska, det överdrivna våldet och 70-plussaren som känns som en empatilös crossover mellan Rambo och T1000 så är det förbaskat underhållande.
Jonas Malmsjö står för uppläsningen och gör det som vanligt suveränt.
