300 grader, av Pernilla Ericson
Jag har lyssnat på, och uppskattat, Ericsons trilogi om Liv Kaspi och Erla-gruppen. Främst gillade jag första och tredje delen. Jag läste om 300 grader i somras i samband med att jag lyssnade på just del tre och tyckte att den här klimatthrillern lät spännande. Så, hur håller den?
“Året är 2023 och en ny brutal värmebölja plågar världen med torka och bränder. I Australien har Sydneys förorter utplånats och det brinner på över femtio platser bara i Sverige.
Utredare Lilly Hed vid Nynäshamspolisen har nyligen lämnat en spikrak chefskarriär i Stockholm för att söka lugnet vid kusten. Idylliska Nynäshamn ska bli hennes räddning från en destruktiv och mörk livssituation. Men även här börjar det brinna och brandkårens resurser är svårt ansträngda. Vad som först framstår som olycksbränder visar sig dölja något betydligt värre, och Lilly får anta större utmaningar än hon väntat sig.”
Vi börjar för omväxlings skull med uppläsning. Likt i Erla-trilogin är det Eva Röse som lånat sin röst till berättelsen. Jag gillar Röse. Mer som skådespelare än inläsare dock, men jag tycker hon sköter sig bra, även om polischefens skånska dialekt med fördel hade kunnat skippas. Det pendlar mellan okej skånsk imitation och något helt annat. Nog om det. Hon gör ett bra jobb.
Handlingen då? En klimatthriller, eh? Så spännande, tycker jag, och det skänker faktiskt boken en extra dimension med senaste årens svåra skogsbränder i minne. Språket känns igen, men jag tycker det är ett snäpp skarpare än i förra boken. Intrigen är intressant, tar en del trevliga vändningar och bjuder på vissa ingredienser som känns om än inte nödvändigtvis nytänkande så åtminstone lite mer ovanliga.
Ericson blandar dessutom in (dessvärre) dagsaktuella ämnen som klimatförändringar och mäns våld mot kvinnor, såväl psykiskt som fysiskt (OBS! Gällande sistnämnt tema: Utan ingående, våldsamma beskrivningar).
Jag gillar det här, helt klart. Det är lite friska vindar, eller lite välbehövd ved på brasan (höhö) i en av våra mest populära genrer. Det enda jag egentligen saknar är karaktärer som verkligen engagerar. Lilly Hed är trevlig att följa och kommer med ett bagage vi bitvis får återberättat, men hon är ingen ny Liv Kaspi. Måhända tar det sig till kommande böcker när vi lär känna henne mer. De andra karaktärerna gör egentligen inget större intryck. Den snygga, omtänksamma brandmannen är ju just det, men ganska platt. Men gör det så jäkla mycket? I mitt fall är svaret nej. Handlingen drivs på med lite sprut av tändvätska och håller i sig hela vägen, så mina små “klagomål” blir mest parenteser och saker som kan utvecklas till nästa gång vi träffar Lilly & Co.