Jag for ner till bror, av Karin Smirnoff
Smirnoffs böcker har diskuterats flitigt i diverse författarforum. Somliga kallar henne genialisk, andra kallar det skräp. Vad beror det på? Ett väldigt speciellt sätt att skriva som vanligtvis borde ge varenda korrekturläsare stresseksem. Jag har själv bara läst ett par sidor av den och hade med största sannolikhet lagt undan den. Men. Nu valde jag att lyssna på boken istället. Det här är den första av (hittills) tre böcker om Jana Kippo.
“I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till min bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.”
Det som slår mig väldigt kort in är att Jag for ner till bror är en väldigt speciell berättelse. En både fascinerande, vacker, sorglig och hemsk berättelse om kärlek och förlåtelse. Även på ljud märks Smirnoffs speciella stil av och jag gillar det. Den puttrar på i ungefär samma lugna takt. Den är varken långtråkig eller spännande utan … tar sin tid, så som en norrlänning bör. Det är inte heller överdrivet intressant rakt igenom, men stilen och de öden vi får följa gör ändå att jag inte tröttnar.
Lo Kauppi läser, lika bra som vanligt.
Det är bra, helt klart, även om jag inte blir överförtjust. Måhända tar jag mig an uppföljarna i framtiden.