Den andra pandemin, av Daniel Sandberg
Jag älskar ju dystopier och just en pandemi är ju av övertydliga skäl extremt aktuellt. Jag har sett fram emot att lyssna på den här boken.
“Gamla stan i Stockholm. Tre män insjuknar plötsligt i en sjukdom som förbryllar läkarna. Patienterna vårdas isolerade på Karolinska, men blir snabbt sämre. Den amerikanske epidemiologen Noah är på besök i Sverige och dras in i utredningen om det okända, ebolaliknande viruset.
Det lilla utbrottet i Stockholm växer snabbt och under en rekordhet värmebölja börjar sjukdomen spridas över världen. Noah återvänder till USA och arbetar febrilt för att hindra smittan, men rapporterna om nya fall kommer tätare och tätare. Samtidigt kämpar Noahs fru Katie och deras lilla dotter Amelia genom ett kollapsande samhälle, mot andra människor för vatten och skydd, och för att ta sig till Noah och deras hem. Noah blir alltmer besatt av att spåra virusets ursprung, men det hans utredning avslöjar verkar omöjligt.”
Vi börjar med uppläsaren. Richard Forsgren är ett för mig okänt namn och han verkar endast ha läst in en bok tidigare. Överlag tycker jag att han gör jobbet riktigt bra.
Boken då? Den andra pandemin är en bok helt i min smak. Den är välskriven, fartfylld, fascinerande och riktigt obehaglig – främst med året 2020 i åtanke, naturligtvis. Den är väldigt realistiskt skriven och svängarna den tar känns smarta och genomtänkta. Till skillnad från alla andra dystopier stannar denna pandemiberättelse helt kvar i verkligheten och teorier och förklaringar som uppkommer kring smittans härkomst känns även de både realistiska och nyskapande. Boken är skriven i jag-perspektiv, vilket jag vanligtvis inte är särskilt förtjust i. I det här fallet tycker jag att det fungerar väldigt bra, även om jag fortfarande upplever att det dödar en viss procent av spänningen. En ren smaksak, naturligtvis.