Höstmorden, av Samuel Karlsson
Höstmorden är den tredje delen i Karlssons serie om polisen Jessica Jackson, som slits mellan att lösa mord och få rull på sitt microbryggeri på fiktiva Mörkö. De som känner mig vet att jag inte är jätteförtjust i “rena” polisdeckare, men tidigare två delar, främst den första, Morden på Mörkö, tilltalade mig. Del två, I mördarens skugga, var även den bra men föll mig inte lika mycket i smaken. Så. Hur håller den tredje boken?
“En man försvinner från Mörkö och det enda spåret efter honom är hans blodsbestänkta skor som återfinns på en pir morgonen efter försvinnandet.
Mer än tio år senare gör tre tonåringar inbrott i en igenbommad sommarstuga. I källaren hittar en av dem ett sargat kvinnolik. Strax efter den fruktansvärda upptäckten inser de att mördaren är kvar på tomten och har sett dem.
Tack vare en lagändring gällande DNA-hantering får Jessica Jackson och hennes kollegor i uppdrag att ge sig på det kalla fallet med den försvunna mannen. De har ingen aning om vilken våldsspiral de är på väg att börja nysta i. En som inte alls upphörde för många år sedan utan tvärtom precis fått upp farten.”
Vi börjar med att röja en sak från listan: Gunilla Leining står för uppläsning och hon är fenomenal som alltid. En klar favorit.
Samuel har uttryckt en liten lätt nervositet (blandat med förväntan, of course) över hur Höstmorden ska mottas av publiken. Fullt förståeligt, när man skriver en serie och vill förnya och förbättra sig som alla författare eftersträvar. Jag kan börja med att låta herr Karlsson andas ut; Han behöver inte oroa sig. Det här är riktigt bra. Jag älskar språket, något jag prisat även föregångarna för. Höstmorden är spännande så gott som rakt igenom, det finns inga direkt tröga passager som jag annars ofta upplever i den här genren. Denna gång tycker jag även mer om vår huvudkaraktär Jackson än jag gjorde i del två, jag tycker att hon börjar få ett annat djup. Det florerar även många andra välgestaltade karaktärer. Jag upplever att Karlsson slipat på alla berättelsens grundstenar, undviker många vanliga fallgropar och tagit vara på de bästa ingredienserna ur föregångarna. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att jag finner speltiden gynnsam. Det tar inte slut för fort och det faller heller inte ned i alltför invanda hjulspår som sinkar tempot.
Ett par frågor dyker upp;
- Är det måhända så att vi ganska tidigt i boken stöter på en karaktär som kan ha en större inverkan på kommande fjärde del av Mörkö-serien?
- Hur många ska få lägga livet till på den fiktiva platsen innan vi bjuds på en massflykt i den avslutande “Flykten från Mörkö”?