Recension: Kärnpartiet

Kärnpartiet, av Nils-Petter Löf

En politisk thriller signerad Nils-Petter Löf, släppt våren 2019. Löf är en av de mest produktiva författare jag vet. Om jag själv bitvis känt mig som en skrivmaskin så ligger jag ändå i lä här, och då frågar folk emellanåt hur jag får tiden att gå ihop. Löf har hittills sex ljudböcker ute på Storytel och spänner mellan genrer som fantasy och dystopi till denna thriller. Jag konsumerade mycket politiska thrillers i ungdomen. Främst Tom Clancy – något som i vuxen ålder känns avlägset. På senare år har jag även lyssnat på Wilderängs ryssen-kommer-epos med flera och där någonstans blev jag lite mätt på genren. Det kan möjligen vara därför jag lyssnat på Kärnpartiet först nu, när mättnadskänslan så sakteligen börjat gå över.

“En händelse, som kommer att kallas Stockholms andra blodbad, inträffar i demokratins kärna, precis utanför Rosenbad.
Ett tjugotal vakter, förbipasserande och journalister avrättas hänsynslöst i den värsta terroristattacken i modern tid. Alla förövare tar sitt eget liv, men kvar är en ensam oskadd överlevare utan ens så mycket som ett skrubbsår. Den ensamma överlevaren är Sveriges statsminister som, utan att någon kan ge en tydlig förklaring, överlevt attacken.
En rad mystiska händelser tar sin början och drabbar flera miljoner människor. Allt med fokus på att ta ned landets huvudstad.
Vem ska vi lita på när hela tanken är att få oss att tvivla på oss själva?”

Kärnpartiet börjar fartfyllt och fortsätter så i princip non-stop, utan längre andningspauser. Precis som jag vill ha det. Nog för att temposkiftningar eller långsammare böcker absolut inte är av ondo, men jag föredrar böcker med högt tempo, det kanske hör till en bitvis otålig natur. Kärnpartiet är skrämmande, för man drar naturligtvis paralleller till vårt samhälle. Är den helt realistisk och nattsvart? Trovärdigheten kanske inte är på hundra, även om intrigen inte är helt otänkbar. Världen är trots allt full av exempel på maktgalna människor som bokstavligen vandrat över lik av såväl skyldiga som oskyldiga. Nattsvart är det inte heller, för Löf blandar in gnuttar av välbehövlig humor här och där, något som uppskattas då jag upplevt många andra böcker i genren väl torrlagda på det planet.

Jag gillar intrigen och de svängar berättelsen tar. Det inledande blodbadet tycker jag dock stökas över lite väl fort. Inte menat att man ska vältra sig i detaljer kring ond bråd död, men ett så betydande dåd som sätter igång någonting mycket större hade gärna fått pågått längre och beskrivits lite mer ingående.

Något jag verkligen gillar med Kärnpartiet är karaktärerna. I många liknande böcker får vi följa just politiker och någon högt uppsatt, stel militär eller dylikt. Löf tar en annan väg och låter oss även följa många civilister. Detta gillar jag , som tröttnat på böcker i samma anda som överöses med vapenfetischism och militärspråk som snarare sinkar. Vi får bland annat följa uteliggaren Göran och youtubern Future Frida, en högst udda duo som, motvilligt sammanfogas. Göran är sympatisk och sorglig, och en unlikely hero, vilket jag gillar. Future Frida är en självupptagen och extremt jobbig människa – precis så som jag tänker mig att en youtuber-teen troligen är. Här lyckas Löf verkligen gestalta.

Kärnpartiet har ett helt annat tempo än många andra böcker i samma genre och saknar tack och lov ovan nämnda torrhet. Dessutom gillar jag vägarna intrigen tar, för det är ingen standard ryssen-kommer-berättelse, tack och lov.

En extra redigeringsrunda hade kunnat sopa bort en del upprepningar och andra småsaker, men vad gör det, i all ärlighet, med den åktur som är Kärnpariet?

Uppläsare är Magnus Roosman, en av (många) personliga favoriter.

Kärnpartiet bjuder en jäkla åktur. 4 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar