Medan han lever, av Elaine Eksvärd
Självbiografiska böcker är speciella. Intimt, utlämnande och ofta starkt. I fallet Medan han lever förstärks det hela även då huvudpersonen själv står för inläsning.
“ETT UTSATT BARN TRÄDER FRAM UR MÖRKERTALET När Elaine blir mamma kastas hon tillbaka till sin egen uppväxt och inser hur mycket den fortfarande påverkar henne. Hennes liv har formats av de regelbundna sexuella övergrepp som hon utsattes för av den som borde ha stått för tryggheten – hennes egen pappa. Nu vill hon dela med sig av sin historia för att göra skillnad. Hon tänker inte längre vara tyst. När omgivningen blundar och fingeravtrycken är osynliga kämpar Elaine för rätten att berätta. Hon är trött på att barnen offras för vuxnas heder och anseende. Offren brottas med känslor av skuld och skam fast de inte gjort något fel. Vi får följa med tillbaka till det tidiga 1980-talet i Stockholms förorter då Elaines föräldrar separerade. Det är ett starkt försvarstal för barnet, en modig och självutlämnande berättelse som visar att det går att komma ut på andra sidan.”
Jag ska inte göra någon långbänk av detta. Medan han lever är en av de absolut jobbigaste böcker jag lyssnat på. Bara tanken på att den eller de som ska stå för tryggheten i ett barns liv kan utföra så vidriga saker som Elaine utsätts för från två (!) års ålder är oerhört svår att ta in. Jag ska inte proklamera hämnd som något fint, men jag kommer ofta på mig själv med att nästan innerligt önska att något av kapitlen ska visa hur den här så kallade pappan får precis vad han förtjänar. Den här boken lämnar ingen oberörd, men förbered dig på några riktigt jobbiga timmars lyssning.