Det svarta regnet, av Stina Nilsson
Vinnaren av den där omtalade tävlingen Bonnier Carlsen utlyste förra året. Över 800 manus fick de in (bland annat ett av mina som nu ligger på redigeringsbordet för nya tag i … framtiden). Innan recensionen måste jag ju bara säga: Wow. Omslaget av Mystical Garden Design. Ett av de snyggaste bokomslag jag sett.
“Innan 12-åriga Liv föddes så förstördes världen av de onda trollkarlarna. Allt som finns kvar är förgiftade landskap, ruiner och demonerna som gör människorna sjuka och galna. När en demon tar över deras pappas kropp måste Liv hjälpa sin mamma att ta hand om huset och sin lillasyster. Hon måste jaga för att få hem mat och se till att aldrig få in något giftigt i huset eller gå ut i det svarta regnet. Men, det Liv drömmer allra mest om, är att de snart ska ge sig av därifrån, för att hitta en plats som sägs vara fri från allt ont.”
Ella Schartner läser och gör det mycket bra. Rösten och tonläget passar perfekt till berättelsen rakt igenom.
Det här är bra. Riktigt, riktigt, riktigt jäkla bra. Ska jag sammanfatta den i några få ord: En svensk Vägen (Cormac McCarthy) för slukaråldern. Det är oerhört välskrivet. Välgestaltat, vackra miljöbeskrivningar, spännande … och oändligt dystert. Den här dystopin för unga (bättre genre finns väl inte?!) går i moll rakt igenom. Den är oerhört mörk och dyster. Sorglig, läskig och våldsam (även om våldsbeskrivningarna är väldigt nedtonade, tänk isbergsteknik). Jag skulle kunna tänka mig att somliga i slukaråldern kan uppleva den som lite väl dyster, för det finns verkligen inte mycket till ljusglimtar. För min egen del dock – Om jag fått den här boken i mina händer i ung ålder hade jag läst den pärm till pärm om och om igen. Precis i min smak och den dag jag själv har avkomma i rätt ålder ska jag med glädje introducera Det svarta regnet. Jag förstår att den här boken vann manustävlingen. Jag önskar att jag själv skrivit den. Så. Då var det sagt. Eller skrivet.