Recension: Sankta psyko

Sankta psyko, av Johan Theorin

Theorin gjorde sig känd med sin så kallade Ölandskvartett. Av den har jag än så länge bara lyssnat på den inledande boken Skumtimmen, som jag tyckte var oerhört välskriven även om intrigen inte engagerade mig överdrivet. Sankta psyko är också en bok jag hört mycket om, så det var med viss förväntan jag tog mig an den.

“Johan Theorins romaner med Öland som fond har satt stora avtryck i svensk spänningslitteratur. Nu byter han tillfälligt spelplats och från ett vindpinat alvar tar han oss med till en mellanstor stad någonstans på västkusten.

Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia – med öknamnet Sankta Psyko – ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.
Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.
En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia.”

Likt Skumtimmen är det Magnus Krepper som står för inläsning. En mycket duktig skådespelare med en röst som är behaglig, men det kan bli lite lätt monotont.

I övrigt då? Precis som i Skumtimmen imponerar Theorin verkligen med sitt språk. Det är oerhört vackert och väl avvägt. Fina miljöbeskrivningar, bra gestaltning av karaktärer och utan alltför mycket detaljer som upplevs onödiga. Jag gillar karaktärerna. Jan Haugen är en intressant karl att slå följe med. Ett annat konststycke Theorin lyckas med är att hålla intresset uppe trots väldigt långsamt tempo. Det tar oändligt lång tid innan intrigen verkligen tar fart på allvar och jag upplever den som varken som särskilt spännande eller obehaglig och ändå vill jag lyssna till slutet. Det är en liten bragd i sig. För jag vill följa Haugen, jag vill veta vad det hela ska mynna ut i och framförallt så undrar jag när det ska bli sådär spännande och obehagligt som jag hört många kalla Theorins böcker. Det är på så vis både småmysigt och något av en besvikelse, för det finns ingredienser och karaktärer till att göra detta till en riktigt gastkramande, spännande bok. Det händer bara inte riktigt. Däremot blir jag lite sugen på att ge mig i kast med resten av Ölandskvartetten.

Sankta psyko är både “hit and miss” och slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *