Månad: september 2020

600 mil till dig, av Lovisa Wistrand

Jag är vanligtvis inte jätteförtjust i vare sig romance eller feelgood, men det händer emellanåt att några böcker lyckas charma mig. Wistrands så kallade Messenger-duologi är ett sådant exempel. Två riktigt härliga böcker. 600 mil till dig är hennes senaste och påminner på många vis om de tidigare.

“600 mil till dig är en passionerad och vacker romance om en kärlek så stark att den övervinner alla avstånd.
När svenskan Alice får kontakt med amerikanen Nathan via sociala medier, sätts hela hennes värld i gungning.
Vad som börjar som en oskyldig vänskap utvecklas snabbt till en härva av känslor, men är det ens möjligt att bli förälskad i någon man aldrig träffat? Båda är gifta, båda har barn och båda är fast i de länder de bor i. De vet att de aldrig kan bli tillsammans.
Men när Alice flyger till Nathan för att träffa honom, åtminstone en gång, äventyras allt … ”

Vi drar ut lite på det. Charlotta Jonsson står för inläsning och är en ny bekantskap för min del. Jag tycker att hon sköter sig riktigt bra.

Så till det viktiga: Lyckas 600 mil till dig slå sig igenom mina romance-murar? Svar ja. Sett till helheten så är detta en rätt standard romance och man kan på förhand räkna ut stora delar av händelseförloppet. Låter det negativt? Det är det inte. Wistrand lyckas även snyggt navigera sig förbi många av de där klyschorna som romantiska filmer brukar innehålla (notera att jag skrev filmer och inte böcker, eftersom jag sett betydligt fler romantiska filmer än jag läst romance). Hon får dessutom till ett par små, riktigt trevliga vändningar och har ett levande, friskt språk med korta, snygga meningar som flyter fantastiskt. Dialogen känns även den väldigt autentisk. Karaktärerna är välmejslade och jag gillar dansen runt dilemmat vem i dramat som är god eller ond och vad man faktiskt utsätter sig själv och andra för i jakten på riktig kärlek.

600 mil till dig är en riktigt trevlig bok som förtjänar 4,5 av 5 pannkakor.

Det gömda huset, av Vanja Persson

Det händer att jag lyssnar på barn- och ungdomsböcker. Inte ofta, men det händer. Och vet ni vad? Jag tycker det är lite synd att böcker avsedda för yngre publik kanske inte riktigt får den spridning de förtjänar. Vanja Persson är en författare jag tidigare recenserat, men då handlade det om Krisboken, en bok om hur du överlever på knaper ekonomi. En viktig bok.

“Tioåriga Ninni har nyss flyttat med sin mamma och lillasyster till mammans nye man. Hon känner sig osedd, orättvist behandlad och det mesta krånglar både hemma och i nya skolan. Då hittar hon ett gömt hus där en mystisk tant ger henne ett uppdrag som förändrar hennes liv… ”

Det gömda huset är en riktigt mysig bok. En sån där jag tänker mig att jag kommer vilja lyssna på tillsammans med framtida avkommor. Den är rappt berättad och spännande. Den tar upp saker som utanförskap och väver ihop det med lite moderna versioner av välkända berättelser som Rödluvan. Jag gillar det riktigt mycket. Det får mig att tänka på sommarlov med gamle hederliga “Sommarlovsmorgon” som jag växte upp med, för det här känns som något som skulle passat perfekt för det formatet. En drömsk miniserie om Ninni, ett gömt hus och en mystisk tant. Det osar barndom och nostalgitripp. Möjligen är den lite kort, men det är å andra sidan en idé som utan problem skulle kunna byggas vidare till en serie böcker.Rekommenderar denna varmt till er som har barn som behöver slitas från paddan och uppleva lite good-ol’-fashioned barndom.

Det gömda huset är en trevlig berättelse som förtjänar sina 4 av 5 pannkakor. Ungar älskar pannkakor.

 

Höstmorden, av Samuel Karlsson

Höstmorden är den tredje delen i Karlssons serie om polisen Jessica Jackson, som slits mellan att lösa mord och få rull på sitt microbryggeri på fiktiva Mörkö. De som känner mig vet att jag inte är jätteförtjust i “rena” polisdeckare, men tidigare två delar, främst den första, Morden på Mörkö, tilltalade mig. Del två, I mördarens skugga, var även den bra men föll mig inte lika mycket i smaken. Så. Hur håller den tredje boken?

“En man försvinner från Mörkö och det enda spåret efter honom är hans blodsbestänkta skor som återfinns på en pir morgonen efter försvinnandet.
Mer än tio år senare gör tre tonåringar inbrott i en igenbommad sommarstuga. I källaren hittar en av dem ett sargat kvinnolik. Strax efter den fruktansvärda upptäckten inser de att mördaren är kvar på tomten och har sett dem.
Tack vare en lagändring gällande DNA-hantering får Jessica Jackson och hennes kollegor i uppdrag att ge sig på det kalla fallet med den försvunna mannen. De har ingen aning om vilken våldsspiral de är på väg att börja nysta i. En som inte alls upphörde för många år sedan utan tvärtom precis fått upp farten.”

Vi börjar med att röja en sak från listan: Gunilla Leining står för uppläsning och hon är fenomenal som alltid. En klar favorit.

Samuel har uttryckt en liten lätt nervositet (blandat med förväntan, of course) över hur Höstmorden ska mottas av publiken. Fullt förståeligt, när man skriver en serie och vill förnya och förbättra sig som alla författare eftersträvar. Jag kan börja med att låta herr Karlsson andas ut; Han behöver inte oroa sig. Det här är riktigt bra. Jag älskar språket, något jag prisat även föregångarna för. Höstmorden är spännande så gott som rakt igenom, det finns inga direkt tröga passager som jag annars ofta upplever i den här genren. Denna gång tycker jag även mer om vår huvudkaraktär Jackson än jag gjorde i del två, jag tycker att hon börjar få ett annat djup. Det florerar även många andra välgestaltade karaktärer. Jag upplever att Karlsson slipat på alla berättelsens grundstenar, undviker många vanliga fallgropar och tagit vara på de bästa ingredienserna ur föregångarna. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att jag finner speltiden gynnsam. Det tar inte slut för fort och det faller heller inte ned i alltför invanda hjulspår som sinkar tempot.

Ett par frågor dyker upp;

1. Är det måhända så att vi ganska tidigt i boken stöter på en karaktär som kan ha en större inverkan på kommande fjärde del av Mörkö-serien?
2. Hur många ska få lägga livet till på den fiktiva platsen innan vi bjuds på en massflykt i den avslutande “Flykten från Mörkö”?

Höstmorden föll mig verkligen i smaken och fastnar på 4,5 av 5 möjliga pannkakor.

Den andra pandemin, av Daniel Sandberg

Jag älskar ju dystopier och just en pandemi är ju av övertydliga skäl extremt aktuellt. Jag har sett fram emot att lyssna på den här boken.

“Gamla stan i Stockholm. Tre män insjuknar plötsligt i en sjukdom som förbryllar läkarna. Patienterna vårdas isolerade på Karolinska, men blir snabbt sämre. Den amerikanske epidemiologen Noah är på besök i Sverige och dras in i utredningen om det okända, ebolaliknande viruset.
Det lilla utbrottet i Stockholm växer snabbt och under en rekordhet värmebölja börjar sjukdomen spridas över världen. Noah återvänder till USA och arbetar febrilt för att hindra smittan, men rapporterna om nya fall kommer tätare och tätare. Samtidigt kämpar Noahs fru Katie och deras lilla dotter Amelia genom ett kollapsande samhälle, mot andra människor för vatten och skydd, och för att ta sig till Noah och deras hem. Noah blir alltmer besatt av att spåra virusets ursprung, men det hans utredning avslöjar verkar omöjligt.”

Vi börjar med uppläsaren. Richard Forsgren är ett för mig okänt namn och han verkar endast ha läst in en bok tidigare. Överlag tycker jag att han gör jobbet riktigt bra.

Boken då? Den andra pandemin är en bok helt i min smak. Den är välskriven, fartfylld, fascinerande och riktigt obehaglig – främst med året 2020 i åtanke, naturligtvis. Den är väldigt realistiskt skriven och svängarna den tar känns smarta och genomtänkta. Till skillnad från alla andra dystopier stannar denna pandemiberättelse helt kvar i verkligheten och teorier och förklaringar som uppkommer kring smittans härkomst känns även de både realistiska och nyskapande. Boken är skriven i jag-perspektiv, vilket jag vanligtvis inte är särskilt förtjust i. I det här fallet tycker jag att det fungerar väldigt bra, även om jag fortfarande upplever att det dödar en viss procent av spänningen. En ren smaksak, naturligtvis.

Den andra pandemin är skrämmande och välskriven och landar på 4 av 5 pannkakor.

Blodsband, av Edvard Fenvik

Ännu en debutant som fått en del uppmärksamhet för sitt verk. Tänkte redan i somras att jag skulle lyssna på denna, men den föll av någon anledning mellan stolarna.

“Fyra unga män avslutar sin militärtjänst med ett fylleslag på en Finlandsfärja, en fest som slutar med ett brutalt brott.
Tjugofem år senare sker ett mord i Stockholm. Utredningen leds av kriminalkommissarie Martin Jacobsson och de unga kriminalinspektörerna Oscar Bodfält och Sasha Blagojevic, som lärde känna varandra redan första dagen på Polishögskolan.
Utredningen går fort framåt. Mycket pekar åt samma håll, både den tekniska bevisningen och ett tydligt motiv. Ganska snabbt är man säker på att hittat gärningsmannen. Men när ett nytt mord sker börjar polisen tvivla. Är man verkligen inne på rätt spår?”

Upplägget är rätt intressant, om än ganska vältrampad mark. Det är välskrivet och tempot är generellt rätt bra. Det finns några korta kapitel här och där som känns malplacerade, där det egentligen inte händer något särskilt eller som slutar lite abrupt (utan att var någon form av cliffhanger) och det förvirrar lite. I övrigt är det ganska många karaktärer att hålla koll på och det händer väldigt ofta att jag blandar ihop dem. Det kan bero på att deras “röster” är ganska snarlika, samt att det mestadels handlar om vardagliga, svenska namn. På det stora hela är detta ändå en mycket bra debut, om än kanske inget jag kommer att ha kvar i minnet någon längre stund. Som en början på potentiell serie är det dock bra. Snutduon Oscar och Sasha har ett fint samspel.

Reine Brynolfsson står för inläsning och sköter sig som vanligt bra.

Blodsband landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Jag for ner till bror, av Karin Smirnoff

Smirnoffs böcker har diskuterats flitigt i diverse författarforum. Somliga kallar henne genialisk, andra kallar det skräp. Vad beror det på? Ett väldigt speciellt sätt att skriva som vanligtvis borde ge varenda korrekturläsare stresseksem. Jag har själv bara läst ett par sidor av den och hade med största sannolikhet lagt undan den. Men. Nu valde jag att lyssna på boken istället. Det här är den första av (hittills) tre böcker om Jana Kippo.

“I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till min bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.”

Det som slår mig väldigt kort in är att Jag for ner till bror är en väldigt speciell berättelse. En både fascinerande, vacker, sorglig och hemsk berättelse om kärlek och förlåtelse. Även på ljud märks Smirnoffs speciella stil av och jag gillar det. Den puttrar på i ungefär samma lugna takt. Den är varken långtråkig eller spännande utan … tar sin tid, så som en norrlänning bör. Det är inte heller överdrivet intressant rakt igenom, men stilen och de öden vi får följa gör ändå att jag inte tröttnar.

Lo Kauppi läser, lika bra som vanligt.

Det är bra, helt klart, även om jag inte blir överförtjust. Måhända tar jag mig an uppföljarna i framtiden.

Jag for ner till bror landar på 3,5 av 5 pannkakor.

300 grader, av Pernilla Ericson

Jag har lyssnat på, och uppskattat, Ericsons trilogi om Liv Kaspi och Erla-gruppen. Främst gillade jag första och tredje delen. Jag läste om 300 grader i somras i samband med att jag lyssnade på just del tre och tyckte att den här klimatthrillern lät spännande. Så, hur håller den?

“Året är 2023 och en ny brutal värmebölja plågar världen med torka och bränder. I Australien har Sydneys förorter utplånats och det brinner på över femtio platser bara i Sverige.
Utredare Lilly Hed vid Nynäshamspolisen har nyligen lämnat en spikrak chefskarriär i Stockholm för att söka lugnet vid kusten. Idylliska Nynäshamn ska bli hennes räddning från en destruktiv och mörk livssituation. Men även här börjar det brinna och brandkårens resurser är svårt ansträngda. Vad som först framstår som olycksbränder visar sig dölja något betydligt värre, och Lilly får anta större utmaningar än hon väntat sig.”

Vi börjar för omväxlings skull med uppläsning. Likt i Erla-trilogin är det Eva Röse som lånat sin röst till berättelsen. Jag gillar Röse. Mer som skådespelare än inläsare dock, men jag tycker hon sköter sig bra, även om polischefens skånska dialekt med fördel hade kunnat skippas. Det pendlar mellan okej skånsk imitation och något helt annat. Nog om det. Hon gör ett bra jobb.

Handlingen då? En klimatthriller, eh? Så spännande, tycker jag, och det skänker faktiskt boken en extra dimension med senaste årens svåra skogsbränder i minne. Språket känns igen, men jag tycker det är ett snäpp skarpare än i förra boken. Intrigen är intressant, tar en del trevliga vändningar och bjuder på vissa ingredienser som känns om än inte nödvändigtvis nytänkande så åtminstone lite mer ovanliga.

Ericson blandar dessutom in (dessvärre) dagsaktuella ämnen som klimatförändringar och mäns våld mot kvinnor, såväl psykiskt som fysiskt (OBS! Gällande sistnämnt tema: Utan ingående, våldsamma beskrivningar).

Jag gillar det här, helt klart. Det är lite friska vindar, eller lite välbehövd ved på brasan (höhö) i en av våra mest populära genrer. Det enda jag egentligen saknar är karaktärer som verkligen engagerar. Lilly Hed  är trevlig att följa och kommer med ett bagage vi bitvis får återberättat, men hon är ingen ny Liv Kaspi. Måhända tar det sig till kommande böcker när vi lär känna henne mer. De andra karaktärerna gör egentligen inget större intryck. Den snygga, omtänksamma brandmannen är ju just det, men ganska platt. Men gör det så jäkla mycket? I mitt fall är svaret nej. Handlingen drivs på med lite sprut av tändvätska och håller i sig hela vägen, så mina små “klagomål” blir mest parenteser och saker som kan utvecklas till nästa gång vi träffar Lilly & Co.

300 grader är en spännande klimatthriller som förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Från mörker till framgång, av Fatmir Seremeti

Det är alltid lika spännande att stifta bekantskap med nya författare. Från mörker till framgång är Fatmir Seremetis debut, självbiografisk sådan. Jag slås flera gånger av likheten med nysläppta (tryckt bok än så länge, ljudbok på G) Bara vanlig, biografin jag själv spökskrivit.

“Vad skulle hända om du som tonåring fick beskedet att du oundvikligen skulle bli blind? Hur hanterar man vardagslivet? Vad händer med självkänslan, identiteten, kärleken? Vad händer om man samtidigt lever i två helt olika kulturer?
Det här är berättelsen om Fatmir Seremeti. Han växte upp på Rosengård i Malmö och som många ungdomar hade han stora drömmar, men livet blev inte som han tänkt sig. En svår ögonsjukdom vände upp och ner på hela hans tillvaro.
Genom att aldrig låta motgångarna hålla honom nere lyckades han gå från en vilsen och sorgsen grabb från Rosengård till att få vara bordskavaljer åt självaste Kronprinsessan Victoria och vara med och vinna medaljer i EM, VM och Paralympics.
Fatmir är paralympier, föreläsare och entreprenör. I många år har han inspirerat och berört genom sin story. Från mörker till framgång är en naken historia om hur man vänder mörker till ljus och framgång.”

Från mörker till framgång är en välskriven biografi. Det är en inspirerande berättelse som pendlar snyggt mellan sorg, hopplöshet, glädje och ett jävlar anamma. Ett vackert bevis på hur mycket mental styrka och framtidstro kan göra för att lyfta en oavsett vad livet (och Murphy) kastar i ansiktet. Seremeti balanserar upp jobbiga passager (rekommendation om förtidspension vid tjugo års ålder!) med knivskarp humor och pungsparkar mot ett oförberett och oförstående samhälle. Det här är en ögonöppnare för alla oss som tar just synen för givet. Hur skulle jag själv reagera om jag nåddes av beskedet om ett utbredande mörker och fortsatt liv i blindhet? Jag är inte överdrivet sportintresserad, men när jag hör om Goalball kan jag inte undgå att fascineras över alla möjligheter våra sinnen bjuder även när ett av de viktigaste påverkas. Om jag fått önska något så hade det varit lite mer fokus och insyn i privatlivet som vuxen och livet som pappa, det hamnar lite i skymundan för berättelsen om övrig framgång.

Boken lämnar ingen oberörd och jag förstår att Seremeti är omtyckt som föreläsare.

Sebastian Karlsson skänker sin röst till berättelsen och han gör ett bra jobb.

Från mörker till framgång förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.