Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Nidamörkur

Nidamörkur, av Peter Fröberg Idling

Läste om den här i en av ljudboksgrupperna på Facebook och tyckte att det lät som en trevlig rysare. Fröberg Idling är en ny bekantskap för min del och det här är hans första försök på skräckgenren.

“Simon har förlorat sin släktgård och längtar tillbaka till barndomens somrar på södra Gotland. Som andra genera­tionens storstadsbo vill han återknyta banden med vad han ser som sin egentliga hembygd. När han får möjlighet att köpa en tomt slår han till, utan att fråga sin sambo Jenny.
Jenny delar inte hans entusiasm inför ett gotländskt sommarhus och motsättningarna växer när han bestämmer sig för att själv bygga huset.
Väl där blir Simon snart alltmer isolerad och paranoid. När han inser att tomten, Nidamörkur enligt folktron, ligger på en plats ”där eldar brann” och avrättningar och människooffer ägde rum, växer hans obehag. Husbygget fortskrider, men platsens fasansfulla förflutna tycks stiga ur den steniga heden.”

Nidamörkur är en mysig berättelse, helt klart. Det jag tycker Fröberg Idling lyckas bäst med är att framhäva miljöerna. Det är ju något speciellt med Gotland, helt klart. Att den sedan utspelar sig på platser jag själv känner till (jag har familj som bor på en av det gotländska platser som nämns) gör det trevligt. Att väsendet från nordisk folktro kallad Bysen omnämns är också trevligt – den där lilla tomtelika herren som sätter skräck i Roma i min uppskattade novell Tomtejäveln (finns inläst i Radioväsens julavsnitt från 2019). Nidamörkur är välskriven och just språket är en av de saker jag uppskattar mest, men som helhet får jag ändå slå fast att jag kanske vill tycka mer om den än jag gör. Den har inslag av en riktig mysrysare och glimmar till ibland, men jag tycker aldrig att den blir vare sig läskig eller överdrivet spännande. Nu är jag å andra sidan inte den lättskrämda typen. Vissa skräckromaner (min egen debut är ett talande exempel) tenderar att vara lite väl in your face med de läskiga och våldsamma inslagen, men i det här fallet tror jag att boken faktiskt hade mått bättre (läs: blivit läskigare) om vissa saker förtydligats lite.

Många hårda ord kan tyckas, men jag vill samtidigt förtydliga: Nidamörkur är väldigt välskriven och en mysig rysare att läsa (eller lyssna på) i höstrusket. Det finns mycket att tycka om och den glimmar till emellanåt. I sina starkaste stunder känns det som en kombination av en King-roman och ett riktigt bra avsnitt av Creepypodden. Jag vill även slå ett slag för den då jag verkligen uppskattar den smala genren skräck. Den förtjänar mer spridning. Det skulle säkerligen kunna bli en trevlig film att se på, även om svensk filmindustri gång på gång bekräftat att skräck inte är en genre den behärskar (fråntaget Besökarna från 1988).

Skådespelaren Anders Mossling står för inläsning. Jag tycker att han gör det bra.

Nidamörkur slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan