Midsommargryning, av Lars Wilderäng
Jag har lyssnat mig igenom Wilderängs böcker lite bakvänt. Började “mitt i” med hans fantastiska dystopi Stjärnklart, en av mina absoluta favoritböcker. Detta är uppföljaren till Wilderängs debutroman Midvintermörker.
“Ordet på meddelandeblanketten var klart och tydligt. Midsommargryning. Året är 2023. När bakfulla svenskar vaknar på midsommardagens morgon är all telefon- och internettrafik bruten och snart börjar flyglarmen att tjuta. I TV och radio meddelar överbefälhavaren att Ryssland inlett nya aggressioner mot Sverige och att den svenska regeringen tvingats avgå. Är detta en skrämmande upprepning av det för Sverige fatala mellandagskriget 2012? Står Sverige rustat för att möta anfallet eller ska nya landområden gå förlorade? På vems sida står egentligen den svenska militären?”
Precis som med Wilderängs övriga böcker är det intelligent och välskrivet. Jag har själv ingen militär bakgrund men det är uppenbart att det lagts ned oerhört mycket tid på research och samtal med “branschfolk” för att få ihop den här romanen, och det är minst sagt imponerande. Den tar vid ett decennium efter föregångaren. Det är en politisk actionthriller med bitsk samhällskritik som bjuds. Huvudintrigen är skrämmande och framstår som trovärdig, även om vissa bitar känns överdrivna – men vad gör det? Det är ju en spänningsroman! Tempot är högt rakt igenom, men känslan av spänning sinkas ofta av alltför mycket (och ofta upprepande) militära termer. Vissa actionfyllda sekvenser är riktigt medryckande medan andra kan kännas rent av monotona. För den insatte och väldigt intresserade är vältrandet och upprepandet av kaliber, vapentyper och allt annat militärlingo säkert som rena julafton, men för en annan drar det dessvärre ned underhållningsvärdet en del.
En sak jag verkligen älskar med denna är hur de olika sidorna av fighten gestaltas. Skiftet mellan vilka som är goda och onda skiftar och olika drivkrafter visas på ett mästerligt sätt som skänker ännu en dimension till berättelsen.
Men, återigen: Wilderäng skriver bra och han kan bjuda på en riktigt välgenomtänkt intrig, även om jag står fast vid att hans Stjärnklart fortfarande är den absoluta toppen såhär långt.
Magnus Roosmann står för inläsning och är, i vanlig ordning, riktigt trevlig att lyssna till.