Samlade verk, av Lydia Sandgren
En debut som höjts till skyarna av många. Jag har haft den i min digitala bokhylla ett tag men dragit mig lite för att lyssna på den till förmån för böcker som verkat mer “my cup of tea”.
“I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.”
Det jag slås av direkt är Sandgrens levande, lätta och lekfulla språk. Det gör att man snabbt kommer in i boken. Det är underhållande berättat, fullt av dråpliga iakttagelser och situationer och känns på det stora hela väldigt levande och glädjefyllt. Det tog tydligen 11 år att skriva boken och det kan jag gott förstå med tanke på dess längd och innehåll. Miljöerna är levande och det känns bitvis som att man befinner sig mitt i händelsernas centrum. Karaktärerna känns genuina, även om jag måste erkänna att de inte är överdrivet intressanta. Trots bokens längd känner jag att många av dem förblir ganska platta, men det gör ärligt talat inte så mycket. Jag förstår att många tagit till sig denna bok, att den hyllats så pass mycket, för det finns oerhört mycket att tycka om. Det är en på många sätt enastående debut, men personligen tycker jag att längden är väl övermäktig. Den tappar mig lite här och där, mycket tack vare att intrigen är ganska enkel och inte kräver oerhört mycket av mig som lyssnare, men så skiner Sandgrens härliga språk och gestaltningar till och drar in mig igen. Jag vet att många inte håller med, men för egen del hade Samlade verk eventuellt nått ett toppbetyg om den kortats ned något. Men likförbaskat är det en riktigt intressant och storartad debut som förtjänar merparten av den ros den fått.
Veteranen Ludvig Josephson står för inläsning. Han gör det i vanlig ordning mycket bra.