Änkorna, av Pascal Engman
Änkorna är Pascal Engmans fjärde bok och den tredje delen i serien om Vanessa Frank. Jag tyckte väldigt mycket om hans förra bok Råttkungen och har sett mycket fram emot att få lyssna till denna.
“I en förort utan hopp vandrar en ensam man och planerar sin sista tid i livet. Samtidigt, på en hemlig adress i innerstaden, dövar en ung lyxeskort sin smärta med alla medel som står till buds.
Två döda kroppar återfinns i ett råkallt Stockholm. Den ena är en manlig polis, den andra en kvinna av okänd identitet. Dubbelmordet leder polisinspektör Vanessa Frank in på en snårig utredning – som visar sig bli mer personlig än hon någonsin kunnat ana. När spåren allteftersom pekar mot islamistiska fundamentalister startar ett infernaliskt vansinneslopp mot tiden.
Änkorna är den tredje, fristående delen i serien om polisinspektör Vanessa Frank. I denna fartfyllda thriller fördjupas historien om den egensinniga hjältinnan Vanessa, samtidigt som den berör en skrämmande aktuell hotbild mot vårt samhälle.”
Engman bjuder på full fart från början till slut, så kan vi börja med att sammanfatta Änkorna. Strax över tretton timmars lyssning och det finns egentligen inget parti jag upplever långsammare eller i behov av att kortas. Engman skriver rappt och effektivt och bjuder på ett antal spännande, väntade och oväntade vändningar. Jag blir till en början orolig att temat med islamistiska fundamentalister ska kännas så uttjatat som det bitvis är, men han lyckas göra något riktigt bra av temat, främst genom att man väldigt tätt får följa med antagonisterna vilket ger en lite mer nyanserad bild. Även Vanessa växer på mig. I första boken, Eldslandet, tyckte jag att hennes kaxiga attityd kändes bitvis väl påklistrad. I Råttkungen började hon landa och fördjupas som karaktär och i Änkorna har hon kommit att bli en karaktär i krimvärlden som jag verkligen gillar. Hon är både kaxig, hård och en riktigt stark karaktär, men här får hon även mer välbehövd tid till att visa upp sina mjukare sidor. Karaktärerna runt om är intressanta och välgestaltade, främst är Axel en karaktär jag gillar och hoppas att vi kommer att få se mer av. Även Nicholas, som hängt med sedan Eldslandet, har fördjupats och blivit en kämpe att räkna med och hoppas på. Det bjuds på en hel del små parallella historier, men det blir aldrig för många eller för djuplodade för att man ska riskera tappa tråden – tvärtom tycker jag att Engman lyckas väva in dem i historien på ett sätt som många andra författare nog inte hade behärskat lika sömlöst. Han är en oerhört skicklig författare som bjuder på levande språk, lite känslosvall och spänning som framåt slutet är näst intill olidlig (menat på det absolut mest positiva av sätt).
Änkorna är helt klart Pascal Engmans hittills bästa och bräcker därmed både Råttkungen och debuten Patrioterna, som innan delade förstaplats i min betygsättning. Jag ser verkligen fram emot mer av denna spänningens mästare.
Återigen står Stefan Sauk till förfogande med sin röst. Jag kan bitvis bli trött på machostämman och vissa av hans försök till dialekter (ghettotugget, främst), men han är en jävel på att bidra till spänningen och upplevs här som lite mer nedtonad, vilket jag gillar.