Rotvälta, av Tove Alsterdal
Tove Alsterdal är en ny bekantskap för mig, men allt annat än en duvunge med flera böcker bakom sig. Jag har sett lite reklam i sociala medier och läst lite om Rotvälta och tyckt att den verkar intressant.
“Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred. Han skickades bort och familjen bröt all kontakt.
Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv.
Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors, för att ta hand om sin dementa mamma. I undersökningen av mordet på Olofs pappa kommer hon allt närmare sitt eget liv.
Eira var nio år när Lina mördades. Olof var pojken i hennes mardrömmar.”
Vi börjar med inläsning. Denna görs av Gunilla Leining och är, i vanlig ordning, suverän.
Rotvälta är en väldigt välskriven roman om att återvända till barndomens hemvist, att nysta i gamla synder. Alsterdal har ett oerhört vackert språk som flyter på riktigt bra. Likt i Stina Jacksons Silvervägen känns miljöerna oerhört levande och vackert beskrivna, så till den grad att de spelar en avgörande roll i berättelsen. Inte minst är det just miljöerna som drar mig in och håller mig kvar. Karaktärerna är välgestaltade och Eira är en intressant bekantskap, även om övriga porträtt inte riktigt fastnar hos mig. Likaså är det med intrigen. Det är oerhört välskrivet rakt igenom, berättelsen är både sorglig och skrämmande i sin realism, men av någon anledning som jag inte riktigt kan sätta fingret på så dras jag ändå aldrig riktigt in. Jag blir berörd, men inte indragen. Något saknas helt enkelt för min del, men det räddas i mångt och mycket av de levande miljöerna, tragiska personer och händelser och en intressant huvudkaraktär. Jag kommer definitivt att hålla koll på Alsterdals kommande böcker (och troligen även ge mig i kast med redan släppta).
Rotvälta landar på 3,5 starka pannkakor av 5 möjliga.