Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Grävlingen

Grävlingen, av Fredrik P Winter

Det här är en bok jag sett fram emot sedan jag läste om den för första gången. En kriminalare som flirtar med skräck och det övernaturliga? Ja tack, säger skräckentusiasten i mig!

“Natten till den 6 november varje år bryter sig seriemördaren som kallas Grävlingen in genom källargolvet till sitt utvalda offers hus. Allt polisen finner på mordplatsen är jordrester och blodspåren där offrets kropp släpats ner i underjorden. Cecilia Wreede är polisen som sitter fast i den omöjliga utredningen och förgäves försöker lösa Grävlingens gåta.
En morgon finner förläggaren Annika Granlund ett jordigt manuskript utanför kontorets dörr. Det verkar vara skrivet av författaren Jan Apelgren, känd för att ha skrivit två succédeckare, innan han försvann spårlöst. Manuset heter Jag är Grävlingen. Det är en slags makaber men välskriven biografi om en seriemördare som lever under marken.
Annika, som kämpar med drömmen om barn och hus i ett krackelerande förhållande, ser en möjlighet att rädda förlaget som är på väg mot ruinens brant. Trots att de inledningsvis är motvilliga ser ledningen till slut inget annat alternativ än att ge ut manuset, trots att det är kontroversiellt. Snart blir Annika själv misstänkt för Grävlingens gärningar, och sakta men säkert glider hon ned i ett mörker hon trott sig ha överkommit som barn.
Vem är Grävlingen? Vem är det som skrivit boken? Och vad är det egentligen som ruvar under jorden?”

Jag vill börja med en eloge till uppläsare Sofia Berntsson som jag tycker gör ett fenomenalt jobb.

Winter har bland annat skrivit ett par ungdomsböcker tidigare samt medverkat i Fantastisk Podd, som handlar om att skriva SF, fantasy och skräck, så anledningen till det mer övernaturliga temat har en enkel förklaring. Jag är väldigt förtjust i försök att korsa genrer för att bjuda på något fräscht.

Grävlingen börjar riktigt intressant och bra och lyckas hålla mitt intresse uppe rakt igenom. Den är välskriven med ett språk som är lätt att ta till sig och spänningsfaktorn är riktigt hög. Skräcktemat flirtar med läsaren/lyssnaren utan att ta överhand och skänker en trevlig extradimension till mordutredningen. Det jag uppskattar mest med boken är dock de delar som involverar förlagsbranschen och det genialiska i att sy in detta mystiska manus. Det är kittlande och riktigt väl genomfört av Winter. Upplösningen är inte riktigt lika stark som övriga delar av boken och personligen hade jag gärna sett att man dragit på ett snäpp till med skräcktemat (även om jag vet att många krimälskare säkerligen inte alls håller med).

Det här är i slutändan en riktigt, riktigt bra roman som lovar gott för Winters fortsatta litterära verk. Helt klart en författare jag kommer att följa med stort intresse!

Grävlingen är en trevlig twist på krimgenren som förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Recension: Nidamörkur

Nidamörkur, av Peter Fröberg Idling

Läste om den här i en av ljudboksgrupperna på Facebook och tyckte att det lät som en trevlig rysare. Fröberg Idling är en ny bekantskap för min del och det här är hans första försök på skräckgenren.

“Simon har förlorat sin släktgård och längtar tillbaka till barndomens somrar på södra Gotland. Som andra genera­tionens storstadsbo vill han återknyta banden med vad han ser som sin egentliga hembygd. När han får möjlighet att köpa en tomt slår han till, utan att fråga sin sambo Jenny.
Jenny delar inte hans entusiasm inför ett gotländskt sommarhus och motsättningarna växer när han bestämmer sig för att själv bygga huset.
Väl där blir Simon snart alltmer isolerad och paranoid. När han inser att tomten, Nidamörkur enligt folktron, ligger på en plats ”där eldar brann” och avrättningar och människooffer ägde rum, växer hans obehag. Husbygget fortskrider, men platsens fasansfulla förflutna tycks stiga ur den steniga heden.”

Nidamörkur är en mysig berättelse, helt klart. Det jag tycker Fröberg Idling lyckas bäst med är att framhäva miljöerna. Det är ju något speciellt med Gotland, helt klart. Att den sedan utspelar sig på platser jag själv känner till (jag har familj som bor på en av det gotländska platser som nämns) gör det trevligt. Att väsendet från nordisk folktro kallad Bysen omnämns är också trevligt – den där lilla tomtelika herren som sätter skräck i Roma i min uppskattade novell Tomtejäveln (finns inläst i Radioväsens julavsnitt från 2019). Nidamörkur är välskriven och just språket är en av de saker jag uppskattar mest, men som helhet får jag ändå slå fast att jag kanske vill tycka mer om den än jag gör. Den har inslag av en riktig mysrysare och glimmar till ibland, men jag tycker aldrig att den blir vare sig läskig eller överdrivet spännande. Nu är jag å andra sidan inte den lättskrämda typen. Vissa skräckromaner (min egen debut är ett talande exempel) tenderar att vara lite väl in your face med de läskiga och våldsamma inslagen, men i det här fallet tror jag att boken faktiskt hade mått bättre (läs: blivit läskigare) om vissa saker förtydligats lite.

Många hårda ord kan tyckas, men jag vill samtidigt förtydliga: Nidamörkur är väldigt välskriven och en mysig rysare att läsa (eller lyssna på) i höstrusket. Det finns mycket att tycka om och den glimmar till emellanåt. I sina starkaste stunder känns det som en kombination av en King-roman och ett riktigt bra avsnitt av Creepypodden. Jag vill även slå ett slag för den då jag verkligen uppskattar den smala genren skräck. Den förtjänar mer spridning. Det skulle säkerligen kunna bli en trevlig film att se på, även om svensk filmindustri gång på gång bekräftat att skräck inte är en genre den behärskar (fråntaget Besökarna från 1988).

Skådespelaren Anders Mossling står för inläsning. Jag tycker att han gör det bra.

Nidamörkur slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Sleeping beauties

Sleeping beauties, av Stephen King och Owen King

Ett samarbete mellan veteranen och hans son låter onekligen intressant, eller hur? King är trots allt en av författarna som betytt mest för mig, även om jag inte läst/lyssnat mig upp oerhört på hans mer moderna verk.

“Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.

I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.”

OBS! Boken finns endast som ljudbok på engelska (åtminstone på Storytel)! Men hur håller detta? Intrigen i sig är … Ja. Den är intressant, även om jag inte köper den helt – hade någon mindre begåvad än King tagit sig an detta finns risken att det inte alls flugit. Nu fungerar det, mycket tack vare hans briljans. Som vanligt är det Kings gestaltningar som lyfter högst, alla små King-ismer. Precis hur fördelningen mellan far och son sett ut i författandet av denna har jag inte gjort någon djupdykning i, men klart är att den känns väldigt … King. Menat på ett bra sätt. Stephen Kings Cell (eller Signal, som den heter på svenska) möter Törnrosa, ungefär. Jag vet att vissa tyckt att delar av det feministiska innehållet känns väl påklistrat, men jag håller inte med. Det fungerar bra och gagnar historien. Det finns dock partier som känns lite långdragna och där jag tappar fokus lite. Intressant, bitvis riktigt bra, men kanske ingen home run. Kul samarbete och bådar gott för Owen!

Marin Ireland står för inläsning. Hon har bra inlevelse, även om jag tycker att hon tar i lite väl i gestaltningen av karaktärerna ibland.

Sleeping beauties landar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

Till startsidan