Förlorat ansikte är tredje boken om polisen Amanda. De två tidigare har varit riktigt bra, främst den andra delen, Står dig ingen åter.
“Den unga flyktingen Tara får syra kastat i ansiktet. En man kör henne till sjukhuset men försvinner innan någon hinner se vem han är. Dådet tycks vara hedersrelaterat, men när Amanda Paller tar över polisutredningen anar hon att något annat ligger bakom attacken. Då händer det som inte får hända: Tara försvinner spårlöst från sitt rum på sjukhuset.
Förre polisen Magnus kommer ut från fängelset. Livet ligger i spillror. Det ljusnar när Felipe erbjuder honom ett jobb på bageri, men innan han vet ordet av befinner han sig mitt i en uppgörelse i undre världen.”
Precis som tidigare är det Mattias Linderoth som står för inläsning och han gör det riktigt bra.
Det är en fröjd att återknyta med Amanda, Adnan och alla de andra karaktärerna när man väl investerat sig i deras respektive öden. Adnans trevande steg för att närma sig sina barn, den före detta polisen Magnus fortsatta kamp för att klättra efter att fått sitt namn svärtat. I den här tredje delen knyter Karolina ihop många trådar och karaktärer som hängt med från bok ett på ett riktigt smart och snyggt sätt.
Precis som tidigare är det oerhört välskrivet, smart och spännande. Intrigen är intressant och farten är hög, men personligen tycker jag att Står dig ingen åter är den klart starkaste delen i trilogin!
Detta är uppföljaren till Anna Karolinas suveräna debut Stöld av babian och vi får åter följa Amanda, Adnan och de andra från första boken.
“En kvinna mördar sin sjuåriga dotter och polisen hittar ingen annan förklaring än att hon var påverkad av det hallucinogena preparatet “badsalt”, även känt som “kannibaldrogen” MDPV. När flera liknande mord sker i Stockholm blir det polisens högsta prioritet att komma åt den som levererar den livsfarliga drogen, maffialedaren Milorad Kraljevic.
På eget bevåg nästlar sig den unga ambitiösa polisen Amanda in i kretsarna kring maffialedaren. Risken att bli avslöjad är stor. Och inte blir den mindre när Adnan dyker upp igen. De har haft ett hemligt kärleksförhållande, men han har under några år varit på flykt från rättvisan som misstänkt polismördare. Att han är far till hennes tvillingar har hon lyckats hålla hemligt till nu. Men när ett av barnen blir kidnappat sätts allt på spel.
Samtidigt är ett nytt parti “badsalt” på väg in i landet och risken är hög att drogen skördar nya offer.”
Mattias Linderoth står för inläsningen och han gör det riktigt bra.
Så, hur håller uppföljaren till babianstölden? Jag drar inte ut på det längre: Står dig ingen åter är bättre än debuten. Allt som gjorde sig bra i Stöld av babian gör sig snäppet bättre här. Fördjupade persongallerier – Det är både spännande och intressant att följa Amandas “nya” liv som ensamstående mor. Rötägget Magnus kliver åter in i handlingen och sätter griller i huvudet på sin exfru Pia som gått vidare. Vi får följa hennes nya samboliv med tillhörande bonusbarn och även detta är oerhört välgestaltat (viss igenkänningsfaktor för en som befunnit sig i situation som bonusfarsa).
Sen har vi intrigen. Jag gillade ju verkligen intrigen i Stöld av babian, där vi överraskades och förfasades över saker vi inte ska spoila här. Den tog steget från standard-krim till något annat. Även här ger Anna Karolina berättelsen en härlig vitamininjektion i form av kannibaldrogen – Okej, jag ska erkänna att jag är svag för just det temat, men ändå.
Så. Detta är varken en standarddeckare eller en “vanlig” krim där vi får följa poliser och kriminella i deras respektive vardagar. Nej. Det är den berättelsen spetsad med råhet och oväntade händelser. Det är våldsamt, spännande, intensivt och förbaskat underhållande.
Ett stort plus för hallucinationssekvenserna som är riktigt groteskt och läskigt beskrivna.
Står dig ingen åter är förbaskat bra. 4,5 av 5 pannkakor.
Hotet är uppföljaren till första delen kallad Nära gränsen – Gisslan, en spänningsroman jag verkligen gillade.
“Den som förlorat allt, har allt att vinna …
Julen står för dörren i Pajala där Lisa Korhonen kämpar för att bygga upp sitt liv efter sommarens tragedi. Vägen till en återförening med sin son är längre än någonsin, men hon vägrar ge upp.
När en släkting till Lisas exman ringer en sen kväll och desperat ber om hjälp anar Lisa oråd. Trots detta låter hon sig övertalas och kör strax genom den kalla tornedalsnatten mot Pajala flygplats och ett okänt uppdrag. Det är ett beslut hon bittert kommer att få ångra.
Snart är Lisa indragen i en smugglingshärva med höga insatser, ställd inför en fiende som ser människoliv som högst försumbara. Spåren i det snötäckta landskapet leder österut, och snart har hon såväl polis som kriminella nätverk efter sig. Drömmen om ett normalt liv blir allt mer avlägsen. Kommer Lisa någonsin att få träffa sitt barn igen?”
Återigen är det Lo Kauppi som står för inläsning och jag gillar henne skarpt. Hon har en mycket behaglig röst att lyssna till.
Boken tar vid några månader efter den första och vi möter åter en trasig Lisa som kämpar för att få ihop sitt liv när hon åter blir indragen i skumma affärer. Precis som i första delen är det full fart från start, något jag gillar, ändå tar det en liten stund innan jag fastnar helt. Det är något där precis i början, kring övertalningen och starten på skumrasket som skaver lite, men när jag väl skakat av mig det är jag fast.
Åberg navigerar oss träffsäkert och i full fart genom snötäckta gränslandskap. Vi möter rysk maffia, diverse andra kriminella och poliser i en intrig som tar ett flertal spännande och oväntade vändningar. Och det är väl främst det jag fastnar för, för att dra till med en gammal engelsk klyscha: Nothing is as it seems. Det finns inget förutsägbart här utan Åberg överraskar mig med nya vinklar medan vi slirar runt på isiga vägar.
Som helhet är detta riktigt, riktigt bra, även om jag tyckte lite mer om intrigen i Gisslan, det räddas dock upp galant av ovan nämnda överraskningar. Mycket action kryddat med lite julfeeling – luktar det inte en norrländsk Die hard? Jo, ta mig fan. Och jag älskar ju Die hard.
Jag hoppas verkligen att vi får återvända upp till gränsen.
Nära gränsen – Hotet landar på 4 starka pannkakor av 5.
Det här är en bok som florerat lite på sociala medier sista veckorna. Wahldén är en ny bekantskap för min del, men klickar man sig in så finns det ett flertal tidigare böcker av författaren.
“Första delen i en skrämmande aktuell serie om två australiska poliser och en ung svensk konststudent. Greta lämnar Sverige för att bearbeta ett trauma och kommer till Darwin i norra Australien. Men det lugn hon söker uteblir när hon hittar en död kvinna på stranden. Kroppen är svårt sargad och går knappt att identifiera, men snart står det klart att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen. Utredningen leds av den bufflige polisen Bluey och hans kollega Jess. Tillsammans följer de ledtrådar och spår i ett samhälle där man förhåller sig fritt till lagen och där människor behandlas långt ifrån lika. Regnperioden dröjer, luftfuktigheten är outhärdlig och brottsligheten i Darwin ökar. Det är bråttom att finna svaren. Vad hände egentligen kvinnan på stranden? Rör det sig om en krokodilattack, som alla först tror, eller finns det mörka motiv bakom hennes död? ”Nämn inte de döda” tar dig långt bortom det förväntade, till en tropisk värld som känns både främmande och välbekant.”
Det tar en liten stund innan jag verkligen fastnar, men när jag gör det så är jag verkligen fast. Det är så in i helskotta välskrivet. Karaktärerna är oerhört lätta att ta till sig, men de speciella miljöerna är väl det som verkligen greppar tag. Det är en både underhållande, mysig, mörk och aktuell intrig att följa. Obehaglig och intressant när sanningen börjar nystas upp. Det är även oerhört intressant att få inblick i motsättningarna och rasismen som florerar mot ursprungsbefolkningen. Jag som sedan innan inte kan något om ämnet kan inte uttala mig mer än att författaren lägger fram det på ett oerhört gediget och trovärdigt sätt och det hela skänker en helt ny dimension till denna mordintrig.
Det finns ett litet sidospår mellan Bluey och en annan karaktär som jag tycker blir lite abrupt, nästan konstlat, men det lär eka vidare in i nästa bok. I övrigt har jag inget att anmärka på.
Det här är riktigt, riktigt bra. Oväntad, spännande och ja – ni bör inte missa den.
Malin Persson står för inläsning. En ny bekantskap för mig som sköter sig bra.
Nattfåk är den tredje Theorin-boken jag ger mig på. Skumtimmen och Sankta Psyko har lyssnats på innan, båda finns recenserade här. Jag har varit ganska sval i bemötandet av dessa två. Språkmässigt är de mästerliga, karaktärerna är trevliga men intrigerna och tempot tilltalade mig inte riktigt hela vägen.
“När den kraftfulla storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig hemma. Fåken som kommer med is, snö och dimma och som drar med sig allt i sin väg.
I Johan Theorins nya bok har det blivit vinter på norra Öland. Familjen Westin har nyligen flyttat dit från Stockholm, till en stor gammal ödegård som de tänker renovera. Snart får de höra en del ruskiga sägner om stället. Sådant som naturligtvis bara är skrock och vidskepelse. Eller? Det dröjer inte länge innan svårförklarliga saker börjar hända.
I Nattfåk får vi stifta bekantskap med en rad nya människor, men också möta några vi redan känner – inte minst den pensionerade sjökaptenen Gerlof Davidsson. Precis som Skumtimmen är det en stark och oförglömlig läsupplevelse, en blandning av kriminalroman, spökhistoria och familjedrama med originella karaktärer, fängslande miljöer och en lika sorglig som spännande intrig.”
Återigen är det Magnus Krepper som står för inläsning. Jag gillar Krepper, men bitvis kan det bli lite monotont. Kanske, kanske är det så att detta bidrar till att jag ibland tappar fokus – Är det så att Theorins böcker föredras att läsas framför att lyssnas på?
Innehållet då? Nattfåk är helt klart ett snäpp bättre än både Skumtimmen och Sankta Psyko. Den är precis lika välskriven – Vilket språk! – och karaktärerna är väl utmejslade och trovärdiga. Främst gillar jag Gerlof. Intrigen är ganska långsam och jag tappar emellanåt fokus av just den anledningen. Miljöerna är bokens riktiga huvudkaraktär och Theorin får verkligen dessa att kännas oerhört levande. Det är ganska långsamt berättat, vilket jag ibland kan ha svårt för, men det fungerar bättre än i de två andra jag lyssnat till. När folk berättade för mig om Theorins böcker som mest så pratades det alltid om dem som obehagliga, läskiga och jag såg framför mig moderna spökhistorier. Det är ju i grund och botten en deckare med lite övernaturliga inslag och en underliggande modern spökhistoria. Det låter som en oerhört lyckad kompromiss och bitvis är det också det. Däremot upplever jag det aldrig som vare sig läskigt, direkt obehagligt eller överdrivet spännande. Det puttrar liksom på och är vemodigt och, vad ska jag säga, ganska mysigt. Sedan piskar Theorin emellanåt till med några trevliga humoristiska ögonblick.
De bitar jag upplever som trevligast är bekantskapen med inbrottstjuvarna – och slutet. Upplösningen är riktigt trevlig.
Så. På det stora hela: Nattfåk är den bästa av de böcker av Theorin jag hittills lyssnat på. Intrigen är i grund och botten väldigt intressant men mitt intresse pendlar ändå. Miljöer och språket överlag är den starkaste ingrediensen.
Frontman är uppföljare till Tick tick boom, första boken om kommissarie Maria Larsson.
“Kriminalkommissarie Maria Larsson har knappt hunnit återhämta sig efter sitt senaste fall, där hon nästan förlorade livet. Hon vilar upp sig hos familjen i Amman, Jordanien, och funderar på att lämna polisen för gott. Tankarna sätts på vänt när hon beordras hem till Stockholm. En serie händelser, tillsynes utan koppling till varandra, är upptakten till den utmanande utredning som nu hamnar på hennes bord. I ett stekande hett Stockholm mördas en högt uppsatt militär samtidigt som ett containerfartyg kapas och försvinner från radarn utanför Ölands norra udde. Plötsligt blir Maria Larsson en bricka i ett internationellt och storpolitiskt spel som utmanar moraliska frågor, både för henne själv och för Sverige.”
Jag tyckte mycket om första boken om Maria Larsson och Frontman är absolut inte sämre. Tvärtom. Det här är riktigt, riktigt bra. Tempot är högt, intrigen känns smart och genomtänkt och håller hela vägen. Maria Larsson är en karaktär som inte går att ogilla. Hon är sympatisk, intressant och allt annat än perfekt. Hon känns mänsklig helt enkelt och när vi får träffa henne är hon rejält mentalt tilltygad efter händelserna i första boken. Jag nämnde det i recensionen av första boken och jag vidhåller att det är trevligt med en kvinnlig kommissarie som inte är trettionågonting och stenhård utan snarare börjar närma sig slutet på sin karriär. Karaktärerna runt om henne är även de fint utmejslade och det finns många att tycka om – Heller, Mörner, Pars, take your pick.
En sak jag reagerade lite på är att det bitvis känns som att det blir lite väl många perspektiv att följa. Vi skjutsas mellan Maria, snubben på Orion Star, Marias son, hennes kollegor som inleder en romans, snubben som flyr från kriget med sin familj, mördaren, de ljusskygga högt uppsatta som ligger bakom. Författarna lyckas navigera oss igenom det utan att det blir alltför rörigt, men det blir ändå något perspektiv för mycket.
Inläsningen görs denna gång av Gunilla Leining och är i vanlig ordning klanderfri.
Frontman är återigen en riktigt, riktigt bra thriller. En smart bladvändare med snygga vändningar och ömsinta porträtt som gör att man verkligen bryr sig om karaktärerna. Jag hoppas på mer av Maria Larsson. Ganska snart, tack?
Detta är fjärde boken i den populära serien om sekten på Dimön. Åter möter vi sektledaren Franz Oswald och kompani.
“Herrgården på Dimön, en gång hem åt en blomstrande sekt, står nu ödslig och övergiven. Två år har gått sedan den karismatiske sektledaren Franz Oswald offrade sin egen son för att rädda en ung kvinna, Julia Frisk, och själv drabbades av en stroke. Återhämtningen har varit lång och mödosam men nu är han tillbaka och mer målmedveten än någonsin. Om det inte vore för de ovälkomna känslostormar han drabbas av … Julia jobbar som redaktionsassistent på en modetidning och vill avancera. Så dyker hennes stora chans upp: Tidningen vill ha en intervju med Franz Oswald – och han vägrar låta sig intervjuas av någon annan än Julia. Trots att alla i hennes närhet avråder henne från att träffa Franz gör hon intervjun. När han berättar att han tänker återvända till Dimön och iscensätta ett experiment han kallar ”Requiem” – dödsmässan – tar hennes nyfikenhet över. Och som vanligt när Franz Oswald är inblandad spinner snart allt utom kontroll.”
Requiem är inläst av Gunilla Leining och Björn Wahlberg (Björn gjorde ett fantastiskt jobb som inläsare på min tårdrypande novell Superhjälte) och jag gillar detta skarpt. Att dela upp inläsningen fungerar utmärkt och båda veteranerna sköter sig exemplariskt.
Boken då? De första tre böckerna gillade jag (uppenbarligen, annars hade jag knappast hållt mig kvar till del fyra), även om jag tyckte att både ettan och tvåan var småsega i partier medan trean var klart starkast. Jag tänkte att det kanske skulle kännas tjatigt att återvända till Dimön en fjärde gång, därför har den här boken faktiskt legat i min digitala hylla ett tag, men tji fick jag. Jag tycker att Requiem har ett annat flyt än de inledande böckerna. Även om den kanske inte är jättespännande så lyckas Lindstein hålla mitt intresse uppe rakt igenom, mycket tack vare härliga karaktärer. Vi får rota oss djupare in i Franz Oswalds hjärna och får se en annan version av honom och det är trevligt – och välbehövligt.
Att Sofias dotter Julia tar sig till Dimön för att göra detta reportage om Oswald framstår i teorin som rätt ologiskt och föga trovärdigt, men på något sätt lyckas Lindstein med bragden att veva ihop så att jag köper det.
Det märks att man laddar upp för del fem, som kanske blir någon form av crescendo, för Requiem är på många sätt lite av en transportsträcka där vi får lära oss ganska mycket nytt om karaktärerna medan intrigen i sig är väldigt tunn. Det märks inte minst på bokens slut, som egentligen inte är något slut. Det låter hårt, men ni minns att jag nämnde att jag upplevde Requiem ha ett helt annat flyt än de tidigare? Välgestaltade karaktärer och ett mycket kompetent språk i kombination med diverse intressanta inslag gör att jag på sätt och vis gillar denna mer än de inledande tre.
Det ska bli spännande att se vad Lindstein bjuder oss på i den femte delen.
Detta är min första bekantskap med författare Jan Käll. En spänningsroman om uppväxt med delvis frånvarande föräldrar i närheten av kriminella element.
“Elias växer upp i Stockholms södra förorter. Hans pappa sitter i fängelse till följd av ett misslyckat värdetransportrån. Hans mamma får för varje dag allt svårare att få tillvarons olika delar att gå ihop. Hon slits mellan rädslan inför Elias fängslade pappa och den nye man som hon i hemlighet träffar.
Elias har sedan länge insett att vad han än vill ha så måste han skaffa det själv. Och det är först och främst pengar han behöver. Pengar för att skaffa anständiga skor och kläder för att undgå skolkamraternas dagliga trakasserier. Pengar för att bli någon, eller i vart fall någon annan. Han ställer sin arbetskraft till förfogande. Han gräver där han står, vilket får till följd att han ganska snart hamnar bland människor som inte alltid rör sig inom lagens råmärken.
För Elias innebär tillvaron en balansgång på den tunna linjen mellan den breda och den smala vägen.”
Boken är inläst av Anna-Maria Käll, en av mina favoriter.
Berättelsen om Elias är välskriven. Språket är levande och lätt att ta till sig, karaktärerna välgestaltade och trovärdiga. Det börjar trevande och tar faktiskt ett bra tag innan intrigen griper tag i mig. Sista tredjedelen är helt klart bokens starkaste. När man väl lärt känna Elias och folket i hans närhet och verkligen vill veta hur det hela ska utvecklas. Sidospåret med råttorna är originellt!
Överlag gillar jag boken, vissa passager riktigt mycket, och det ska bli kul att ta del av Jan Källs fortsatta karriär (det här är inte hans debut, men väl den första som finns på ljud vad jag kunnat läsa mig till).
Hittills har allt gått bra landar på 3,5 av 5 pannkakor.
Jon Henrik jojkade sig in i svenskarnas hjärtan med start i TV3’s (numera TV4’s) Talang. Det här är hans berättelse.
“Kan man flytta en människas själ? En bok om den bortadopterade pojken som blev renskötare och folkkär artist.
Endast ett år gammal adopterades Jon Henrik Fjällgren från en bergsby i Colombia till en sameby i Sverige. Han rycktes upp från sitt liv i en ursprungsbefolkning för att planteras i en annan, och trots sin uppväxt i Sverige och sitt liv som renskötare på fjället, där han tillbringar en stor del av sin tid ensam med sina renar i den magiskt vackra naturen, är hans colombianska arv en viktig del i den han är.
Kärleken till musiken har alltid funnits där. Endast fjorton år gammal höll han sin första konsert i Funäsdalens kyrka, med kungen och drottningen närvarande. Jojken har varit hans sätt att sprida det samiska arvet vidare och en möjlighet att dela med sig av och sprida sin kärlek till den samiska musiken.
Tonerna har varit hans sätt att finna styrka, men trots hans begåvning och glädje i musiken har mobbning, missbruk och våld från tidig ålder varit ständigt närvarande skuggor i hans liv. Plågoandarna fick härja fritt och brutalt medan de vuxna såg mellan fingrarna och vare sig försvarade honom eller tog hans parti.
Vilsenheten, rotlösheten och sorgen över att inte känna att han hörde till drev honom in i en mycket mörk period där tanken på självmord inte var främmande. När hans vän dog väldigt tragiskt skrev Jon Henrik Daniels jojk , och efter det blev hans liv sig aldrig likt. Han vinner både Talang och Let’s Dance , har medverkat i Melodifestivalen och Stjärnornas stjärna och har rest land och rike runt, uppburen och hyllad, med sin förtrollande musik. Men Jon Henriks nya liv i rampljuset är inte bara en dans på rosor. Psykisk ohälsa, näthat och trakasserier och fientlighet från hans sameby i Härjedalen kantar hans vardag. Att befria sig från gamla skuggor är inte lätt och grundfrågan består går det att flytta en människas själ från en bergstopp till en annan? Från en ursprungsbefolkning till en annan?”
Är det värt att skriva en biografi om sitt liv vid 33 års ålder? Den frågan reder Jon Henrik ut redan i början och svaret, vilket jag instämmer i, är ett solklart ja. Från en ursprungsbefolkning till en annan. En colombiansk pojke som växer upp i en sameby i norraste Sverige.
Det här är en personlig, intim, vacker, hemsk och bitvis riktigt jobbig bok att lyssna på. Rotlöshet, utanförskap, rasism, mobbing, misshandel, droger, övergrepp – allt detta kantas Jon Henriks barndom av. Det senaste, övergreppen, nämns bara väldigt kort i förbifarten vid ett par tillfällen och det räcker. Det tar såklart inte slut när framgångssagan efter Talang tar vid. Depressioner, rotlöshet och törsten efter att återvända till fjällen och renarna följer med hela vägen.
Det är drabbande och sorgligt blandat med hopp. De mer spirituella delarna som tar en del plats har jag lite svårare för, men det här är Fjällgrens berättelse och hans upplevelser så man får helt enkelt acceptera det som sådant. Fascinerande är det oavsett.
Viktor Åkerblom läser in och gör det riktigt bra.
Svårt att betygsätta en biografi av den här typen, men det här är en bok jag tycker att folk borde lyssna på. Den ger en annorlunda inblick i livet uppe i norr med motsättningar, inskränkthet, vilsenhet – och kärleken till naturen.
En av de mer udda titlarna. Jag gillar’t. Det fastnar liksom i skallen. Anna Karolinas debutroman där inte ens babianer går säkra. Jag lyssnade i somras på hennes senaste, Försvararen, en mycket bra spänningsroman. Hur håller debuten?
“Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.
Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.”
Det börjar i full fart och fortsätter ungefär på samma sätt. Den är rappt berättad och välskriven även om jag ganska ofta tänker att språket, främst i delarna kring Adnan, känns lite väl Lapidus med avsaknade ord och förortstugg. Det är ett grepp från Snabba cash som jag både fascineras och irriteras av, men nog om det. Likheten med Lapidus är ju skönjbar i intrig och karaktärer också, på samma sätt som senare års Ghettokungen och En perfekt storm. Vad Stöld av babian har gemensamt med de senast två nämnda romanerna är att jag föredrar samtliga tre framför just Cash. Det är inte lika långdraget eller tradigt mansdominerat. Stöld av babian känns lite som Snabba cashs coola, explosiva, kaxiga rappa och småroliga lillsyrra. Menat jäkligt positivt.
Amanda är en karaktär som är lätt att tycka om och jag kommer definitivt att vilja följa med henne i kommande två böcker. Detsamma gäller Adnan. Han sticker kanske inte ut särskilt gentemot andra liknande karaktärer, men han är likförbaskat jäkligt älskvärd. Sen har vi Magnus. En stor eloge till Anna Karolina som lyckas gestalta ett av de absolut största svin jag fått ynnesten att följa. Han kryper in under skinnet och bitvis önskar jag att jag kunde få kliva in i boken med en laddad Glock och göra världen en stor tjänst.
Kort och gott: Det här är en jäkligt imponerande debut som bjuder på många timmars underhållande, våldsam och obehaglig spänning. Och lite humor. Och en stulen babian. Bara en sån sak.
Mattias Linderoth gör ett finfint jobb som inläsare.
