Showing all posts in november 2020

Nattfåk, av Johan Theorin

Nattfåk är den tredje Theorin-boken jag ger mig på. Skumtimmen och Sankta Psyko har lyssnats på innan, båda finns recenserade här. Jag har varit ganska sval i bemötandet av dessa två. Språkmässigt är de mästerliga, karaktärerna är trevliga men intrigerna och tempot tilltalade mig inte riktigt hela vägen.

“När den kraftfulla storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig hemma. Fåken som kommer med is, snö och dimma och som drar med sig allt i sin väg.
I Johan Theorins nya bok har det blivit vinter på norra Öland. Familjen Westin har nyligen flyttat dit från Stockholm, till en stor gammal ödegård som de tänker renovera. Snart får de höra en del ruskiga sägner om stället. Sådant som naturligtvis bara är skrock och vidskepelse. Eller? Det dröjer inte länge innan svårförklarliga saker börjar hända.
I Nattfåk får vi stifta bekantskap med en rad nya människor, men också möta några vi redan känner – inte minst den pensionerade sjökaptenen Gerlof Davidsson. Precis som Skumtimmen är det en stark och oförglömlig läsupplevelse, en blandning av kriminalroman, spökhistoria och familjedrama med originella karaktärer, fängslande miljöer och en lika sorglig som spännande intrig.”

Återigen är det Magnus Krepper som står för inläsning. Jag gillar Krepper, men bitvis kan det bli lite monotont. Kanske, kanske är det så att detta bidrar till att jag ibland tappar fokus – Är det så att Theorins böcker föredras att läsas framför att lyssnas på?

Innehållet då? Nattfåk är helt klart ett snäpp bättre än både Skumtimmen och Sankta Psyko. Den är precis lika välskriven – Vilket språk! – och karaktärerna är väl utmejslade och trovärdiga. Främst gillar jag Gerlof. Intrigen är ganska långsam och jag tappar emellanåt fokus av just den anledningen. Miljöerna är bokens riktiga huvudkaraktär och Theorin får verkligen dessa att kännas oerhört levande. Det är ganska långsamt berättat, vilket jag ibland kan ha svårt för, men det fungerar bättre än i de två andra jag lyssnat till. När folk berättade för mig om Theorins böcker som mest så pratades det alltid om dem som obehagliga, läskiga och jag såg framför mig moderna spökhistorier. Det är ju i grund och botten en deckare med lite övernaturliga inslag och en underliggande modern spökhistoria. Det låter som en oerhört lyckad kompromiss och bitvis är det också det. Däremot upplever jag det aldrig som vare sig läskigt, direkt obehagligt eller överdrivet spännande. Det puttrar liksom på och är vemodigt och, vad ska jag säga, ganska mysigt. Sedan piskar Theorin emellanåt till med några trevliga humoristiska ögonblick.

De bitar jag upplever som trevligast är bekantskapen med inbrottstjuvarna – och slutet. Upplösningen är riktigt trevlig.

Så. På det stora hela: Nattfåk är den bästa av de böcker av Theorin jag hittills lyssnat på. Intrigen är i grund och botten väldigt intressant men mitt intresse pendlar ändå. Miljöer och språket överlag är den starkaste ingrediensen.

Nattfåk landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Frontman, av Lotta Fritzdorf och Johan Rosenlind

Frontman är uppföljare till Tick tick boom, första boken om kommissarie Maria Larsson.

“Kriminalkommissarie Maria Larsson har knappt hunnit återhämta sig efter sitt senaste fall, där hon nästan förlorade livet. Hon vilar upp sig hos familjen i Amman, Jordanien, och funderar på att lämna polisen för gott. Tankarna sätts på vänt när hon beordras hem till Stockholm. En serie händelser, tillsynes utan koppling till varandra, är upptakten till den utmanande utredning som nu hamnar på hennes bord. I ett stekande hett Stockholm mördas en högt uppsatt militär samtidigt som ett containerfartyg kapas och försvinner från radarn utanför Ölands norra udde. Plötsligt blir Maria Larsson en bricka i ett internationellt och storpolitiskt spel som utmanar moraliska frågor, både för henne själv och för Sverige.”

Jag tyckte mycket om första boken om Maria Larsson och Frontman är absolut inte sämre. Tvärtom. Det här är riktigt, riktigt bra. Tempot är högt, intrigen känns smart och genomtänkt och håller hela vägen. Maria Larsson är en karaktär som inte går att ogilla. Hon är sympatisk, intressant och allt annat än perfekt. Hon känns mänsklig helt enkelt och när vi får träffa henne är hon rejält mentalt tilltygad efter händelserna i första boken. Jag nämnde det i recensionen av första boken och jag vidhåller att det är trevligt med en kvinnlig kommissarie som inte är trettionågonting och stenhård utan snarare börjar närma sig slutet på sin karriär. Karaktärerna runt om henne är även de fint utmejslade och det finns många att tycka om – Heller, Mörner, Pars, take your pick.

En sak jag reagerade lite på är att det bitvis känns som att det blir lite väl många perspektiv att följa. Vi skjutsas mellan Maria, snubben på Orion Star, Marias son, hennes kollegor som inleder en romans, snubben som flyr från kriget med sin familj, mördaren, de ljusskygga högt uppsatta som ligger bakom. Författarna lyckas navigera oss igenom det utan att det blir alltför rörigt, men det blir ändå något perspektiv för mycket.

Inläsningen görs denna gång av Gunilla Leining och är i vanlig ordning klanderfri.

Frontman är återigen en riktigt, riktigt bra thriller. En smart bladvändare med snygga vändningar och ömsinta porträtt som gör att man verkligen bryr sig om karaktärerna. Jag hoppas på mer av Maria Larsson. Ganska snart, tack?

Frontman landar på 4 av 5 pannkakor.

Requiem på Dimön, av Mariette Lindstein

Detta är fjärde boken i den populära serien om sekten på Dimön. Åter möter vi sektledaren Franz Oswald och kompani.

“Herrgården på Dimön, en gång hem åt en blomstrande sekt, står nu ödslig och övergiven. Två år har gått sedan den karismatiske sektledaren Franz Oswald offrade sin egen son för att rädda en ung kvinna, Julia Frisk, och själv drabbades av en stroke. Återhämtningen har varit lång och mödosam men nu är han tillbaka och mer målmedveten än någonsin. Om det inte vore för de ovälkomna känslostormar han drabbas av … Julia jobbar som redaktionsassistent på en modetidning och vill avancera. Så dyker hennes stora chans upp: Tidningen vill ha en intervju med Franz Oswald – och han vägrar låta sig intervjuas av någon annan än Julia. Trots att alla i hennes närhet avråder henne från att träffa Franz gör hon intervjun. När han berättar att han tänker återvända till Dimön och iscensätta ett experiment han kallar ”Requiem” – dödsmässan – tar hennes nyfikenhet över. Och som vanligt när Franz Oswald är inblandad spinner snart allt utom kontroll.”

Requiem är inläst av Gunilla Leining och Björn Wahlberg (Björn gjorde ett fantastiskt jobb som inläsare på min tårdrypande novell Superhjälte) och jag gillar detta skarpt. Att dela upp inläsningen fungerar utmärkt och båda veteranerna sköter sig exemplariskt.

Boken då? De första tre böckerna gillade jag (uppenbarligen, annars hade jag knappast hållt mig kvar till del fyra), även om jag tyckte att både ettan och tvåan var småsega i partier medan trean var klart starkast. Jag tänkte att det kanske skulle kännas tjatigt att återvända till Dimön en fjärde gång, därför har den här boken faktiskt legat i min digitala hylla ett tag, men tji fick jag. Jag tycker att Requiem har ett annat flyt än de inledande böckerna. Även om den kanske inte är jättespännande så lyckas Lindstein hålla mitt intresse uppe rakt igenom, mycket tack vare härliga karaktärer. Vi får rota oss djupare in i Franz Oswalds hjärna och får se en annan version av honom och det är trevligt – och välbehövligt.

Att Sofias dotter Julia tar sig till Dimön för att göra detta reportage om Oswald framstår i teorin som rätt ologiskt och föga trovärdigt, men på något sätt lyckas Lindstein med bragden att veva ihop så att jag köper det.

Det märks att man laddar upp för del fem, som kanske blir någon form av crescendo, för Requiem är på många sätt lite av en transportsträcka där vi får lära oss ganska mycket nytt om karaktärerna medan intrigen i sig är väldigt tunn. Det märks inte minst på bokens slut, som egentligen inte är något slut. Det låter hårt, men ni minns att jag nämnde att jag upplevde Requiem ha ett helt annat flyt än de tidigare? Välgestaltade karaktärer och ett mycket kompetent språk i kombination med diverse intressanta inslag gör att jag på sätt och vis gillar denna mer än de inledande tre.

Det ska bli spännande att se vad Lindstein bjuder oss på i den femte delen.

Requiem på Dimön landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Hittills har allt gått bra, av Jan Käll

Detta är min första bekantskap med författare Jan Käll. En spänningsroman om uppväxt med delvis frånvarande föräldrar i närheten av kriminella element.

“Elias växer upp i Stockholms södra förorter. Hans pappa sitter i fängelse till följd av ett misslyckat värdetransportrån. Hans mamma får för varje dag allt svårare att få tillvarons olika delar att gå ihop. Hon slits mellan rädslan inför Elias fängslade pappa och den nye man som hon i hemlighet träffar.
Elias har sedan länge insett att vad han än vill ha så måste han skaffa det själv. Och det är först och främst pengar han behöver. Pengar för att skaffa anständiga skor och kläder för att undgå skolkamraternas dagliga trakasserier. Pengar för att bli någon, eller i vart fall någon annan. Han ställer sin arbetskraft till förfogande. Han gräver där han står, vilket får till följd att han ganska snart hamnar bland människor som inte alltid rör sig inom lagens råmärken.
För Elias innebär tillvaron en balansgång på den tunna linjen mellan den breda och den smala vägen.”

Boken är inläst av Anna-Maria Käll, en av mina favoriter.

Berättelsen om Elias är välskriven. Språket är levande och lätt att ta till sig, karaktärerna välgestaltade och trovärdiga. Det börjar trevande och tar faktiskt ett bra tag innan intrigen griper tag i mig. Sista tredjedelen är helt klart bokens starkaste. När man väl lärt känna Elias och folket i hans närhet och verkligen vill veta hur det hela ska utvecklas. Sidospåret med råttorna är originellt!

Överlag gillar jag boken, vissa passager riktigt mycket, och det ska bli kul att ta del av Jan Källs fortsatta karriär (det här är inte hans debut, men väl den första som finns på ljud vad jag kunnat läsa mig till).

Hittills har allt gått bra landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Månbarn: Min berättelse, av Jon Henrik Fjällgren

Jon Henrik jojkade sig in i svenskarnas hjärtan med start i TV3’s (numera TV4’s) Talang. Det här är hans berättelse.

“Kan man flytta en människas själ? En bok om den bortadopterade pojken som blev renskötare och folkkär artist.
Endast ett år gammal adopterades Jon Henrik Fjällgren från en bergsby i Colombia till en sameby i Sverige. Han rycktes upp från sitt liv i en ursprungsbefolkning för att planteras i en annan, och trots sin uppväxt i Sverige och sitt liv som renskötare på fjället, där han tillbringar en stor del av sin tid ensam med sina renar i den magiskt vackra naturen, är hans colombianska arv en viktig del i den han är.
Kärleken till musiken har alltid funnits där. Endast fjorton år gammal höll han sin första konsert i Funäsdalens kyrka, med kungen och drottningen närvarande. Jojken har varit hans sätt att sprida det samiska arvet vidare och en möjlighet att dela med sig av och sprida sin kärlek till den samiska musiken.
Tonerna har varit hans sätt att finna styrka, men trots hans begåvning och glädje i musiken har mobbning, missbruk och våld från tidig ålder varit ständigt närvarande skuggor i hans liv. Plågoandarna fick härja fritt och brutalt medan de vuxna såg mellan fingrarna och vare sig försvarade honom eller tog hans parti.
Vilsenheten, rotlösheten och sorgen över att inte känna att han hörde till drev honom in i en mycket mörk period där tanken på självmord inte var främmande. När hans vän dog väldigt tragiskt skrev Jon Henrik Daniels jojk , och efter det blev hans liv sig aldrig likt. Han vinner både Talang och Let’s Dance , har medverkat i Melodifestivalen och Stjärnornas stjärna och har rest land och rike runt, uppburen och hyllad, med sin förtrollande musik. Men Jon Henriks nya liv i rampljuset är inte bara en dans på rosor. Psykisk ohälsa, näthat och trakasserier och fientlighet från hans sameby i Härjedalen kantar hans vardag. Att befria sig från gamla skuggor är inte lätt och grundfrågan består går det att flytta en människas själ från en bergstopp till en annan? Från en ursprungsbefolkning till en annan?”

Är det värt att skriva en biografi om sitt liv vid 33 års ålder? Den frågan reder Jon Henrik ut redan i början och svaret, vilket jag instämmer i, är ett solklart ja. Från en ursprungsbefolkning till en annan. En colombiansk pojke som växer upp i en sameby i norraste Sverige.

Det här är en personlig, intim, vacker, hemsk och bitvis riktigt jobbig bok att lyssna på. Rotlöshet, utanförskap, rasism, mobbing, misshandel, droger, övergrepp – allt detta kantas Jon Henriks barndom av. Det senaste, övergreppen, nämns bara väldigt kort i förbifarten vid ett par tillfällen och det räcker. Det tar såklart inte slut när framgångssagan efter Talang tar vid. Depressioner, rotlöshet och törsten efter att återvända till fjällen och renarna följer med hela vägen.

Det är drabbande och sorgligt blandat med hopp. De mer spirituella delarna som tar en del plats har jag lite svårare för, men det här är Fjällgrens berättelse och hans upplevelser så man får helt enkelt acceptera det som sådant. Fascinerande är det oavsett.

Viktor Åkerblom läser in och gör det riktigt bra.

Svårt att betygsätta en biografi av den här typen, men det här är en bok jag tycker att folk borde lyssna på. Den ger en annorlunda inblick i livet uppe i norr med motsättningar, inskränkthet, vilsenhet – och kärleken till naturen.

4 av 5 pannkakor till Månbarn.

 

Stöld av babian, av Anna Karolina

En av de mer udda titlarna. Jag gillar’t. Det fastnar liksom i skallen. Anna Karolinas debutroman där inte ens babianer går säkra. Jag lyssnade i somras på hennes senaste, Försvararen, en mycket bra spänningsroman. Hur håller debuten?

“Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.
Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.”

Det börjar i full fart och fortsätter ungefär på samma sätt. Den är rappt berättad och välskriven även om jag ganska ofta tänker att språket, främst i delarna kring Adnan, känns lite väl Lapidus med avsaknade ord och förortstugg. Det är ett grepp från Snabba cash som jag både fascineras och irriteras av, men nog om det. Likheten med Lapidus är ju skönjbar i intrig och karaktärer också, på samma sätt som senare års Ghettokungen och En perfekt storm. Vad Stöld av babian har gemensamt med de senast två nämnda romanerna är att jag föredrar samtliga tre framför just Cash. Det är inte lika långdraget eller tradigt mansdominerat. Stöld av babian känns lite som Snabba cashs coola, explosiva, kaxiga rappa och småroliga lillsyrra. Menat jäkligt positivt.

Amanda är en karaktär som är lätt att tycka om och jag kommer definitivt att vilja följa med henne i kommande två böcker. Detsamma gäller Adnan. Han sticker kanske inte ut särskilt gentemot andra liknande karaktärer, men han är likförbaskat jäkligt älskvärd. Sen har vi Magnus. En stor eloge till Anna Karolina som lyckas gestalta ett av de absolut största svin jag fått ynnesten att följa. Han kryper in under skinnet och bitvis önskar jag att jag kunde få kliva in i boken med en laddad Glock och göra världen en stor tjänst.

Kort och gott: Det här är en jäkligt imponerande debut som bjuder på många timmars underhållande, våldsam och obehaglig spänning. Och lite humor. Och en stulen babian. Bara en sån sak.

Mattias Linderoth gör ett finfint jobb som inläsare.

Slutbetyget blir 4 av 5 pannkakor.

Nakenskär, av och med Anders Ek

En ny bekantskap. En författare som även valt att läsa in sin egen bok, något som ofta kan vara på lite “vinster eller förlust”. Jag hade troligt aldrig stött på eller lagt till den här i bokhyllan om det inte var för det minst sagt kaxiga inlägg i Snacka om ljudböcker där författaren själv höjde den som unik och även sköt lite lösa skott mot övriga författarkåren. Ett tilltag som var både roligt, vågat, genialiskt och dumt på samma gång. Genialiskt för att det biter på vissa medan andra endast får nålar i ögat och fäktar av ilska. Jag är själv författare och är det något man kan säga om min debut Europa Pandemus så är det att den är ALLT annat än unik eller originell. Däremot kan tänkas att roman nummer två, Aurora, beskyddaren, bättre sällar sig in i den skaran. Well, well. Är Nakenskär vad den lovar?

“Längtan efter villkorslös kärlek. Viljan att vara unik. Idén om paradiset.
Vem eller vad håller oss tillbaka i vår strävan efter det allra bästa, det vi innerst inne önskar för oss själva och för det hela? Och vem eller vad gör allt för att stoppa oss när vi väl tar ut riktningen mot våra drömmars mål? Sigrid ser något speciellt och unikt i Jonas och för det är han beredd att följa henne till världens ände och längre än så. Till ön Nakenskär.
Drömmen om Sigrid och idén om att skapa ett paradis. Går de att förverkliga? Är man ens fri att ge det ett försök? Och kanske viktigast av allt, vågar man?
Nakenskär utmanar många av våra gängse uppfattningar och ställer bland annat frågan om det är naturens eller kulturens lagar vi allt som oftast tvingas följa, eller om vi ens kan se skillnad på de två? Livet på fastlandet blir aldrig detsamma efter att ha upplevt Nakenskär.”

Jag börjar med en rolig fotnot: Nakenskär är ett försök till ett eget samhälle ute i skärgården. Just detta är en idé jag själv haft i över tio år. Jag började skriva så smått på en berättelse med den utgångspunkten – fast då i form av en dråplig feelgood. Vi får se om den blir av.

Just den delen av boken som berör just försöket till att starta ett nytt samhälle är det som gör Nakenskär intressant. Det är en eggande och intressant tanke. Jag gillar det och tycker att Ek bygger upp det bra, men det tar slut för fort eller ebbar ut i annat. Jag hade velat ha en rejäl fördjupning i livet på ön. Relationsdramat i sig, Jonas dröm om ett liv med Sigrid, blir aldrig direkt intressant, men så är det måhända inte riktigt “min genre”.

Nakenskär är välskriven. Språket är både fyndigt och filosofiskt – Något som både blir en styrka och en svaghet. I vissa delar passar det oerhört bra och förhöjer texten, medan det i andra delar snarare stjäl alltför mycket fokus från handlingen och tynger. Men det är en smaksak.

Allt som allt är Nakenskär en välskriven och relativt intressant bok.

Är den unik? Det är svårt att svara på, men det är helt klart olikt mycket av det jag lyssnar på så gott som dagligen, så nog sticker den ut innehållsmässigt.

Ett stort plus ska även ges Anders Ek för inläsning, för den gör han riktigt bra. En behaglig röst med bra inlevelse.

 

Nakenskär landar på 3,5 pannkakor. Den sista halvan för bra inläsning.

Sponsrat samarbete med Trafiko

Dax att ta körkort

Sitter du i starttagen med att ta körkort ?! Du vill övningsköra med någon i familjen eller bekant, men vet inte i vilken ordning allt ska göras.

Då kan du få hjälp på Trafiko hemsida. Där har du all info från början till slut, och det finns också en digital plattform som hjälper dig med alla steg mot ett körkort. Nu kan du övningsköra hemma och lära dig hur Trafikverkets körprov går till och vad du ska tänka på för att bli godkänd på proven.

När du skapat ett konto på sidan kommer du in och får en personlig körkortsplan där du kan pricka av alla steg i rätt ordning.

Det finns tre saker som måste göras innan du kan sätta dig bakom ratten och börja övningsköra.

Synundersökning

Även om du vet att du ser bra eller om du använder glasögon och precis har gjort en undersökning, måste du gå till en optiker och göra en synundersökning. Säg att du ska göra en undersökning för att få ditt körkortstillstånd så att du får rätt underlag.

Körkortstillstånd

För att du ska få övningsköra måste du ha ett körkortstillstånd. Det ansöker du om på Transortsstyrelsens hemsida. Där fyller du i alla dina uppgifter, bifogar ditt synintyg och skriver i en hälsodeklaration. Då detta kan ta ett tag att få så planera in detta i god tid.

Handledarutbildning

För att du ska kunna övningsköra hemma med någon i familjen eller en bekant måste både du och din handledare gå en handledarutbildning. Det gör ni hos en körskola eller en godkänd utbildare. Efter att ni gått utbildningen ska din handledare ansöka om ett handledartillstånd innan ni sätter er i bilen och övningskör.

När synundersökning, körkortstillstånd. och din handledare har fått ett handledartillstånd kan du nu börja övningsköra. Men under tiden ni väntar på att få tillståndet kan du börja att titta på teorin som är bra att kunna innan du sätter dig bakom ratten.

Körkortsfrågor

Trafiko har alla körkortsfrågor från 2020. Alla frågor är framtagna för att du ska klara teoriprovet. Du kan starta ett gratis teoriprov för att se hur mycket du kan. Provet är 65 frågor och du kan när som helst under tiden du gör provet rätta frågorna som du har svarat på.

Nu kan du börja övningsköra

Att övningsköra är inte bara att sätta sig bakom ratten och köra. För att du ska veta i vilken ordning du ska träna på dom olika momenten följer du Trafikos steg-för-stegplan. Där kan du också checka av vad du tränat på för att du inte glömmer något.

Körskola ?

Om du vill veta hur mycket du kan eller vill gå några lektioner på en körskola kan du boka tid hos en körskola.

Riskettan / Risktvåan

Innan du kör upp måste du gå både riskettan och risktvåan och bli godkänd. Här får du utbildning om hur farligt det är att köra när du druckit alkohol eller tagit droger.

Du får också köra på en halkbana där du lär dig hur det känns att köra på halt väglag. Och bägge dessa två utbildningar är obligatoriska och måste göras innan uppkörning.

Prov

Innan du bokar tid för förarprovet måste du göra ett teoriprov. När det är godkänt så har du 4 månader på dig att klara förarprovet. Annars måste du göra om teoriprovet.

På trafikverkets hemsida bokar du sen ditt förarprov.

Lycka till !

 

De bevingade, av Gustav Eriksson

De bevingade är en dystopisk berättelse och tillika Erikssons debut. Jag tolkar det som att det även är Max Ulvesons debut som inläsare.

“Utopia är en isolerad stad som ansvarar för omvärldens skydd mot en fruktansvärd sjukdom. Invånarna är förtryckta, övervakade och utvärderade. Var tredje år ges några få titeln De Bevingade och får lämna staden som fria män och kvinnor.
Direktör Eneberg styr staden med järnhand och lockar med fagra löften, Danny späker sin kropp med träning och Elmina försöker härda ut tristessen på ålderdomshemmet. Deras öden flätas samman i strävan efter en ljusare framtid, men finns det verkligen något att längta efter utanför murarna?”

Jag tycker att Eriksson snabbt målar upp en trovärdig värld. Det är en skitig värld där överheten styr med järnhand. Elmina och Dannys resa är både sorglig, hemsk och spännande. Jag tycker lite extra om att Eriksson får in oväntade teman som Dannys anorexi med tillhörande självspäkning i den här dystopin. Det ger en extra dimension. Jag har lite svårt för våldtäktsscener i såväl film som böcker. Det finns en del sånt här men Eriksson navigerar det på ett skickligt sätt och förmedlar endast det som är viktigt för berättelsen.

Jag köper kanske inte kärlekshistorien fullt ut. Den gror lite väl fort, inte minst med tanke på allt hemskt Elmina utstått, men det gör ärligt talat inget. Men vad gör det? Det är en fiktion, det är spännande och kärlek är vackert.

Allt som allt är Gustav Erikssons debut riktigt bra. Gillar man dystopier så gillar man det här. Jag tror och hoppas att vi kommer få ta del av mycket mer av Eriksson i framtiden.

Debutanten Max Ulveson (suveräna skådisen Johan Ulvesons son) gör ett bra jobb som inläsare.

 

De bevingade förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.

Sjörök, av Elinor Kapp

Sjörök är första delen i Elinor Kapps serie Mord i skärgården och kom ut i somras på Bokfabriken.

“Kriminalkommissarie Eddie Öhlund jobbar på Stenungsundspolisen, där han utreder stora och små brott i skärgårdsidyllen. Hans eget liv är däremot ingen idyll. Eddie kämpar med att hålla sig över vattenytan efter att hans fru omkommit i en bilolycka.
I samband med en utredning av ett dödsfall på en hotellanläggning stöter han på Stella Hart som är på genomresa. Eftersom hon saknar bostad får hon bo hos Eddie några dagar medan han utreder ytterligare ett dödsfall. Den här gången handlar det om ett mord. Samtidigt som han blir förälskad i henne inser han att Stella kanske inte är så oskyldig som hon utger sig för att vara.”

Jag ska säga det direkt, för er som inte vet: Jag är inte överförtjust i rena polisdeckare. Det händer då och då att jag tar mig an dem ändå, och emellanåt blir man överraskad.

Sjörök är en välskriven berättelse och tempot är finfint. Precis som i många andra böcker i spänningsgenren så är det väldigt korta, rappa kapitel. Jag favoriserar varken långa kapitel eller korta, men det är onekligen ett bra sätt för att få upp farten lite.

I mångt och mycket är detta en ganska typisk deckare, jag hittar inte mycket som direkt sticker ut, inte för att det gör något. Det rör sig om en standardintrig och vi prickar av andra genreklyschor som den alkoholiserade polisen med tragik i bakluckan. Låter det hårt? Det är inte menat så. Alla böcker skrivs inte för omdefiniera en genre (jag själv debuterade med en dystopi vars intrig i mångt och mycket går efter Dystopi-mall A). Sjörök bjuder på en relativt spännande och ganska mysig (får man säga så när det rör sig om död? Ja.) berättelse i skärgårdsmiljö. Den underhåller, och det är hela poängen. Den största behållningen tycker jag är det faktum att Kapp lyckas ge sina karaktärer tillräckligt djup och kemin mellan huvudkaraktärerna funkar. Jag bryr mig om den privata kamp som både Eddie och Stella går igenom (tillsammans och var för sig) mer än den faktiska mordutredningen i fråga och det tycker jag säger mycket om författarens förmåga att gestalta sina karaktärer. De känns mänskliga, helt enkelt. Det samma gäller alla de andra karaktärerna också. Det hemliga lesbiska paret, Stati-Stig. Jag gillar alla.

Jag kommer definitivt att ge mig i kast med del 2 när den dyker upp.

Gunilla Leining läser i vanlig ordning suveränt. Mer behöver inte sägas.

Trevlig underhållning uppvägd av starka karaktärer. 3,5 av 5 pannkakor.