Jag kan ha fel (och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk, av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler och Navid Modiri
Jag hade säkert hört tal om Natthiko tidigare, men det var först när jag lyssnade på hans sommarprat i år som han etsade sig fast i min minnesbank för evigt. Han drog mig in i sin fascinerande livsberättelse och blandade humor med stora doser sorg. Jag kan ha fel är boken om hans liv, och innehåller även vissa utdrag från ovan nämnda sommarprat.
“Jag kan ha fel är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska berättelse om hur han lämnar en löftesrik karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk, och hur han efter sjutton år i klosterlivet återvänder till Sverige. Vilsen, utan jobb eller pengar, kraschar han rakt in i en depression. Men tack vare sina lärdomar och en generös omvärld hittar han vägen framåt och är idag en uppskattad meditationslärare och föreläsare. 2018 diagnosticerades Björn med den obotliga sjukdomen ALS. I Jag kan ha fel berättar han med värme, humor och djup om sina egna tillkortakommanden, vad livet lärt honom och om vad som framstår som allra viktigast när allt går mot sitt slut.
Vad hjälper oss att leva ett friare liv? Hur kan vi skapa tröst och tillit i vår egen tillvaro? Och hur gör vi för att livet skall kännas mer som en öppen hand, och mindre som en knuten näve?
Boken är skriven i nära samarbete med Björns två vänner och kolleger Caroline Bankler och Navid Modiri.”
Varför råkar de finaste människor ut för de allra mest hemska saker? Den tanken slog mig när jag lyssnade på sommarpratet, och ekar åter i huvudet när jag lyssnar på den här boken. Det finns så mycket gott och klokt i den här människan att när man når fram till det där ALS-beskedet slår det liksom knut i magen på en.
Det här är en bok alla borde läsa eller lyssna på. Livsbejakande, empatisk, kärleksfull, vacker, rolig, sorglig. Allt och lite till. Hans resa är oerhört fascinerande och jag kan känna igen mig i vissa tankesätt – även om min “resa” bestod i att säga upp mig för att flyga till Spanien och pilgrimsvandra i två veckor när jag närmade mig den berömda väggen – inte en resa på 17 år som munk, men. You get the point. Att förändra, att våga säga stopp inför sig själv. Jag tror att oerhört många i vårt samhälle skulle må oerhört bra av att ta till sig mycket i den här boken och kanske följa åtminstone en bråkdel.
En liten rekommendation är att inte lyssna på slutet av den här boken medan du promenerar ute bland folk. Ögonen tåras återkommande och man vill egentligen mest böla åt hur vackert, sorgligt och förgängligt livet är.
Natthiko läser själv boken och tur är väl det, för det är en fröjd att lyssna till visdomen och den där rösten som faktiskt är så bräcklig när den behöver vara det.