När regnen upphör, av Dag Öhrlund
Så är buttre Ewert Truut tillbaka för sjätte gången. Förra boken tyckte jag var aningen trött medan jag uppskattat de tidigare en hel del. Hur håller denna?
“Ewert hamnar på sjukhus där han drabbas av en kvinnlig stalker som ger honom kalla kårar. Samtidigt ska han hantera stormar i sitt förhållande, Carolinas olyckliga liv och surkålsjuicen från medarbetaren och veganen Richard Kahn. Men allt ordnar sig med hjälp av Emser, John Silver, kattungar och en trogen Plymouth Valiant av 1975 års modell.”
Jag ska börja med att säga att ovan baksidestext kan vara en av de mest intetsägande på länge. Den sammanfattar klart delar av berättelsen, men röjer inget om den intrig som upptar nog halva boken och det är synd, för ovan sammanfattning låter mest som en re-cap av en svensk version av Grumpy old men (vilket detta å andra sidan bitvis också är).
Jag gillar Öhrlunds rappa språk och Truut är, snarare tack vare än trots sin butterhet och andra manér, riktigt härlig att följa. Hans icke-PK-tankar som hela tiden kastas på oss är mestadels underhållande men kan möjligen bli lite tjatiga. I det här fallet blir det även lite tjatigt med en svartsjuka som tycks komma på tal var tionde sida. Hur som – Intrigen är underhållande och klart mer intressant än föregående bok som var något av ett lågvattenmärke i en bokserie jag följt med stort nöje.
Truut och hans kollegor är oerhört lätta att tycka om och man bryr sig verkligen om turerna i deras liv. Carolinas olyckliga kärleksliv kanske är lite uttjatat, men hon är en så pass intressant karaktär att följa att jag faktiskt ursäktar det. Sidospåret med stalkern sägs vara självupplevd om än överdriven i bokform, men känns ärligt talat som lite av en kill your darling – den är småkul, men tillför egentligen inget direkt till berättelsen och det hade räckt gott med det faktum att vi bjuds på ytterligare en stalkervarning.
När regnen upphör är, trots vissa kortkommanden, en oerhört underhållande berättelse. Den blir inte tråkig för en sekund även om den snarare är just riktigt underhållande och dråplig än direkt spännande. Truut är en karaktär som är svår att inte gilla och hans mjukare sidor som halvt motvillig farsa och morfar är riktigt trevliga, även om de får mindre spelrum här.
Stefan Sauk står i vanlig ordning för inläsning och för Truut-böckerna tycker jag att han passar perfekt. Han har precis rätt tonläge och spydighet i rösten för att bringa liv åt den pensionsnära kommissarien.