Feberdröm, av George R.R. Martin
En bok om vampyrer på Mississippi skriven av Game of Thrones-skägget George R.R. Martin, låter det intressant? Ja, det tycker jag också.
“Mäktiga hjulångare flyter fram på en grumlig och febrig Mississippiflod. Bland förrädiska grund och tropiska sjukdomar lurar också långt värre faror. Ett uråldrigt släkte vampyrer livnär sig på folket längs floden, såväl fria som slavar.
Året är 1857 och Abner Marsh är en rederiägare med stora problem. I princip hela hans flotta har sjunkit och han är redo att lägga ner verksamheten, då en främling vid namn Joshua York dyker upp och erbjuder sig att köpa in sig i rederiet. Det skulle lösa Marshs problem, men York ställer också ett antal märkliga krav. Trots att han känner en viss tvekan inför förslaget, anser sig inte Marsh ha något annat val är att anta erbjudandet.
Tillsammans inleder York och Marsh bygget av ett fartyg som ska bli den största, ståtligaste och snabbast hjulångaren på Mississippi. De ger henne namnet Feberdröm och inleder en resa längs floden som ska visa sig ödesdiger för de båda rederiägarna.
Den nye affärspartnerns beteende börjar snart oroa Marsh. York sover hela dagarna och går på nätterna i land i mystiska ärenden längs floden. En natt ser Marsh honom torka av sig blod då han kommer tillbaka till båten. Men Marsh anar inte att York i själva verket är den siste han ska vara orolig för. Snart inser han att han gett sig in i något han inte kunnat föreställa sig i sina värsta mardömmar.”
Det första som slår mig är att detta skulle kunna göra sig oerhört bra som en film, eller tv-serie, om materialet hamnar i rätt händer. En blandning mellan Van Helsing och The Last Voyage of Demeter. Vi kastas tillbaks i tiden till mitten av 1800-talet och boken utspelar sig till stora delar på eller runt hjulångaren Feberdröm.
Språkmässigt är Feberdröm oerhört kompetent. Den är oerhört välskriven och detaljerad. Miljöerna känns levande och karaktärerna välgestaltade om än inte superintressanta.
Det börjar intressant och jag fångas snabbt in av Martins språk (eller översättarens, hur man nu ska se på det när det inte är originalspråket), men efter ett tag falnar intresset. Det blir lite långdraget och segt för min del och den känslan håller dessvärre i sig. Det glimmar till ibland även om jag aldrig upplever den som överdrivet spännande, men miljöerna och fascinationen för eran och “vampyrerna” gör ändå att man vill ta sig igenom.
Ludvig Josephson gör ett finfint jobb som inläsare.