Recension: Spegelmannen

Spegelmannen, av Lars Kepler

Så var omtalade Keplers tillbaka med en ny bok om Joona Linna. Denna tar vid strax efter att den sjunde boken slutar och vi kastas snabbt in i ett nytt fall för supersnuten.

“En ung kvinna försvinner när hon är på väg hem från skolan. Fem år senare hittas hon mördad på en lekplats mitt i Stockholm. Via övervakningskameror lyckas Joona Linna spåra ett ögonvittne. När det visar sig att vittnet är en psykiskt sjuk man som inte har några som helst minnen av det han såg tar Joona kontakt med hypnotisören Erik Maria Bark.”

Vi avhandlar inläsaren först. Jag tycker mycket om både Malmsjö och Leining. Malmsjö läste in Lazarus, som jag lyssnade på för någon månad sedan. Jag valde Leining av den enkla anledning att hennes inläsning var nära på fyra timmar (!) kortare än Malmsjös version. Hon gör det suveränt. Som alltid.

Det börjar trevande och tar ett bra tag innan jag verkligen fastnar för intrigen. Det finns några passager i Spegelmannen som verkligen är otroligt spännande och tätt skrivna och det är det som gör Kepler speciella, i min mening. Det och ett väldigt kompetent språk. Att intrigen, likt i Lazarus, bitvis känns rätt överdriven är inget som stör mig. Jag reagerade starkt på det onödigt, nästan löjligt grafiska våldet i föregående bok (den första jag lyssnar på i serien). Den här gången reagerar jag inte alls på samma sätt. Om det beror på att Spegelmannen ÄR med nedtonad eller om det tvärtom är jag som antingen blivit avtrubbad eller gått in och vetat vad jag har att förvänta mig vet jag inte.

Det här är en bladvändare, helt klart, även om det finns passager som inte riktigt biter på mig. Spännande, välskrivet, men absolut inget jag kommer minnas någon längre stund.

Spegelmannen landar på 4 svaga pannkakor av 5.

Lämna ett svar

Till startsidan