Recension: De bevingade

De bevingade, av Gustav Eriksson

De bevingade är en dystopisk berättelse och tillika Erikssons debut. Jag tolkar det som att det även är Max Ulvesons debut som inläsare.

“Utopia är en isolerad stad som ansvarar för omvärldens skydd mot en fruktansvärd sjukdom. Invånarna är förtryckta, övervakade och utvärderade. Var tredje år ges några få titeln De Bevingade och får lämna staden som fria män och kvinnor.
Direktör Eneberg styr staden med järnhand och lockar med fagra löften, Danny späker sin kropp med träning och Elmina försöker härda ut tristessen på ålderdomshemmet. Deras öden flätas samman i strävan efter en ljusare framtid, men finns det verkligen något att längta efter utanför murarna?”

Jag tycker att Eriksson snabbt målar upp en trovärdig värld. Det är en skitig värld där överheten styr med järnhand. Elmina och Dannys resa är både sorglig, hemsk och spännande. Jag tycker lite extra om att Eriksson får in oväntade teman som Dannys anorexi med tillhörande självspäkning i den här dystopin. Det ger en extra dimension. Jag har lite svårt för våldtäktsscener i såväl film som böcker. Det finns en del sånt här men Eriksson navigerar det på ett skickligt sätt och förmedlar endast det som är viktigt för berättelsen.

Jag köper kanske inte kärlekshistorien fullt ut. Den gror lite väl fort, inte minst med tanke på allt hemskt Elmina utstått, men det gör ärligt talat inget. Men vad gör det? Det är en fiktion, det är spännande och kärlek är vackert.

Allt som allt är Gustav Erikssons debut riktigt bra. Gillar man dystopier så gillar man det här. Jag tror och hoppas att vi kommer få ta del av mycket mer av Eriksson i framtiden.

Debutanten Max Ulveson (suveräna skådisen Johan Ulvesons son) gör ett bra jobb som inläsare.

 

De bevingade förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan