Sjörök, av Elinor Kapp
Sjörök är första delen i Elinor Kapps serie Mord i skärgården och kom ut i somras på Bokfabriken.
“Kriminalkommissarie Eddie Öhlund jobbar på Stenungsundspolisen, där han utreder stora och små brott i skärgårdsidyllen. Hans eget liv är däremot ingen idyll. Eddie kämpar med att hålla sig över vattenytan efter att hans fru omkommit i en bilolycka.
I samband med en utredning av ett dödsfall på en hotellanläggning stöter han på Stella Hart som är på genomresa. Eftersom hon saknar bostad får hon bo hos Eddie några dagar medan han utreder ytterligare ett dödsfall. Den här gången handlar det om ett mord. Samtidigt som han blir förälskad i henne inser han att Stella kanske inte är så oskyldig som hon utger sig för att vara.”
Jag ska säga det direkt, för er som inte vet: Jag är inte överförtjust i rena polisdeckare. Det händer då och då att jag tar mig an dem ändå, och emellanåt blir man överraskad.
Sjörök är en välskriven berättelse och tempot är finfint. Precis som i många andra böcker i spänningsgenren så är det väldigt korta, rappa kapitel. Jag favoriserar varken långa kapitel eller korta, men det är onekligen ett bra sätt för att få upp farten lite.
I mångt och mycket är detta en ganska typisk deckare, jag hittar inte mycket som direkt sticker ut, inte för att det gör något. Det rör sig om en standardintrig och vi prickar av andra genreklyschor som den alkoholiserade polisen med tragik i bakluckan. Låter det hårt? Det är inte menat så. Alla böcker skrivs inte för omdefiniera en genre (jag själv debuterade med en dystopi vars intrig i mångt och mycket går efter Dystopi-mall A). Sjörök bjuder på en relativt spännande och ganska mysig (får man säga så när det rör sig om död? Ja.) berättelse i skärgårdsmiljö. Den underhåller, och det är hela poängen. Den största behållningen tycker jag är det faktum att Kapp lyckas ge sina karaktärer tillräckligt djup och kemin mellan huvudkaraktärerna funkar. Jag bryr mig om den privata kamp som både Eddie och Stella går igenom (tillsammans och var för sig) mer än den faktiska mordutredningen i fråga och det tycker jag säger mycket om författarens förmåga att gestalta sina karaktärer. De känns mänskliga, helt enkelt. Det samma gäller alla de andra karaktärerna också. Det hemliga lesbiska paret, Stati-Stig. Jag gillar alla.
Jag kommer definitivt att ge mig i kast med del 2 när den dyker upp.
Gunilla Leining läser i vanlig ordning suveränt. Mer behöver inte sägas.