Requiem på Dimön, av Mariette Lindstein
Detta är fjärde boken i den populära serien om sekten på Dimön. Åter möter vi sektledaren Franz Oswald och kompani.
“Herrgården på Dimön, en gång hem åt en blomstrande sekt, står nu ödslig och övergiven. Två år har gått sedan den karismatiske sektledaren Franz Oswald offrade sin egen son för att rädda en ung kvinna, Julia Frisk, och själv drabbades av en stroke. Återhämtningen har varit lång och mödosam men nu är han tillbaka och mer målmedveten än någonsin. Om det inte vore för de ovälkomna känslostormar han drabbas av … Julia jobbar som redaktionsassistent på en modetidning och vill avancera. Så dyker hennes stora chans upp: Tidningen vill ha en intervju med Franz Oswald – och han vägrar låta sig intervjuas av någon annan än Julia. Trots att alla i hennes närhet avråder henne från att träffa Franz gör hon intervjun. När han berättar att han tänker återvända till Dimön och iscensätta ett experiment han kallar ”Requiem” – dödsmässan – tar hennes nyfikenhet över. Och som vanligt när Franz Oswald är inblandad spinner snart allt utom kontroll.”
Requiem är inläst av Gunilla Leining och Björn Wahlberg (Björn gjorde ett fantastiskt jobb som inläsare på min tårdrypande novell Superhjälte) och jag gillar detta skarpt. Att dela upp inläsningen fungerar utmärkt och båda veteranerna sköter sig exemplariskt.
Boken då? De första tre böckerna gillade jag (uppenbarligen, annars hade jag knappast hållt mig kvar till del fyra), även om jag tyckte att både ettan och tvåan var småsega i partier medan trean var klart starkast. Jag tänkte att det kanske skulle kännas tjatigt att återvända till Dimön en fjärde gång, därför har den här boken faktiskt legat i min digitala hylla ett tag, men tji fick jag. Jag tycker att Requiem har ett annat flyt än de inledande böckerna. Även om den kanske inte är jättespännande så lyckas Lindstein hålla mitt intresse uppe rakt igenom, mycket tack vare härliga karaktärer. Vi får rota oss djupare in i Franz Oswalds hjärna och får se en annan version av honom och det är trevligt – och välbehövligt.
Att Sofias dotter Julia tar sig till Dimön för att göra detta reportage om Oswald framstår i teorin som rätt ologiskt och föga trovärdigt, men på något sätt lyckas Lindstein med bragden att veva ihop så att jag köper det.
Det märks att man laddar upp för del fem, som kanske blir någon form av crescendo, för Requiem är på många sätt lite av en transportsträcka där vi får lära oss ganska mycket nytt om karaktärerna medan intrigen i sig är väldigt tunn. Det märks inte minst på bokens slut, som egentligen inte är något slut. Det låter hårt, men ni minns att jag nämnde att jag upplevde Requiem ha ett helt annat flyt än de tidigare? Välgestaltade karaktärer och ett mycket kompetent språk i kombination med diverse intressanta inslag gör att jag på sätt och vis gillar denna mer än de inledande tre.
Det ska bli spännande att se vad Lindstein bjuder oss på i den femte delen.