Recension: Frontman

Frontman, av Lotta Fritzdorf och Johan Rosenlind

Frontman är uppföljare till Tick tick boom, första boken om kommissarie Maria Larsson.

“Kriminalkommissarie Maria Larsson har knappt hunnit återhämta sig efter sitt senaste fall, där hon nästan förlorade livet. Hon vilar upp sig hos familjen i Amman, Jordanien, och funderar på att lämna polisen för gott. Tankarna sätts på vänt när hon beordras hem till Stockholm. En serie händelser, tillsynes utan koppling till varandra, är upptakten till den utmanande utredning som nu hamnar på hennes bord. I ett stekande hett Stockholm mördas en högt uppsatt militär samtidigt som ett containerfartyg kapas och försvinner från radarn utanför Ölands norra udde. Plötsligt blir Maria Larsson en bricka i ett internationellt och storpolitiskt spel som utmanar moraliska frågor, både för henne själv och för Sverige.”

Jag tyckte mycket om första boken om Maria Larsson och Frontman är absolut inte sämre. Tvärtom. Det här är riktigt, riktigt bra. Tempot är högt, intrigen känns smart och genomtänkt och håller hela vägen. Maria Larsson är en karaktär som inte går att ogilla. Hon är sympatisk, intressant och allt annat än perfekt. Hon känns mänsklig helt enkelt och när vi får träffa henne är hon rejält mentalt tilltygad efter händelserna i första boken. Jag nämnde det i recensionen av första boken och jag vidhåller att det är trevligt med en kvinnlig kommissarie som inte är trettionågonting och stenhård utan snarare börjar närma sig slutet på sin karriär. Karaktärerna runt om henne är även de fint utmejslade och det finns många att tycka om – Heller, Mörner, Pars, take your pick.

En sak jag reagerade lite på är att det bitvis känns som att det blir lite väl många perspektiv att följa. Vi skjutsas mellan Maria, snubben på Orion Star, Marias son, hennes kollegor som inleder en romans, snubben som flyr från kriget med sin familj, mördaren, de ljusskygga högt uppsatta som ligger bakom. Författarna lyckas navigera oss igenom det utan att det blir alltför rörigt, men det blir ändå något perspektiv för mycket.

Inläsningen görs denna gång av Gunilla Leining och är i vanlig ordning klanderfri.

Frontman är återigen en riktigt, riktigt bra thriller. En smart bladvändare med snygga vändningar och ömsinta porträtt som gör att man verkligen bryr sig om karaktärerna. Jag hoppas på mer av Maria Larsson. Ganska snart, tack?

Frontman landar på 4 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan