Recension: Nattfåk

Nattfåk, av Johan Theorin

Nattfåk är den tredje Theorin-boken jag ger mig på. Skumtimmen och Sankta Psyko har lyssnats på innan, båda finns recenserade här. Jag har varit ganska sval i bemötandet av dessa två. Språkmässigt är de mästerliga, karaktärerna är trevliga men intrigerna och tempot tilltalade mig inte riktigt hela vägen.

“När den kraftfulla storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig hemma. Fåken som kommer med is, snö och dimma och som drar med sig allt i sin väg.
I Johan Theorins nya bok har det blivit vinter på norra Öland. Familjen Westin har nyligen flyttat dit från Stockholm, till en stor gammal ödegård som de tänker renovera. Snart får de höra en del ruskiga sägner om stället. Sådant som naturligtvis bara är skrock och vidskepelse. Eller? Det dröjer inte länge innan svårförklarliga saker börjar hända.
I Nattfåk får vi stifta bekantskap med en rad nya människor, men också möta några vi redan känner – inte minst den pensionerade sjökaptenen Gerlof Davidsson. Precis som Skumtimmen är det en stark och oförglömlig läsupplevelse, en blandning av kriminalroman, spökhistoria och familjedrama med originella karaktärer, fängslande miljöer och en lika sorglig som spännande intrig.”

Återigen är det Magnus Krepper som står för inläsning. Jag gillar Krepper, men bitvis kan det bli lite monotont. Kanske, kanske är det så att detta bidrar till att jag ibland tappar fokus – Är det så att Theorins böcker föredras att läsas framför att lyssnas på?

Innehållet då? Nattfåk är helt klart ett snäpp bättre än både Skumtimmen och Sankta Psyko. Den är precis lika välskriven – Vilket språk! – och karaktärerna är väl utmejslade och trovärdiga. Främst gillar jag Gerlof. Intrigen är ganska långsam och jag tappar emellanåt fokus av just den anledningen. Miljöerna är bokens riktiga huvudkaraktär och Theorin får verkligen dessa att kännas oerhört levande. Det är ganska långsamt berättat, vilket jag ibland kan ha svårt för, men det fungerar bättre än i de två andra jag lyssnat till. När folk berättade för mig om Theorins böcker som mest så pratades det alltid om dem som obehagliga, läskiga och jag såg framför mig moderna spökhistorier. Det är ju i grund och botten en deckare med lite övernaturliga inslag och en underliggande modern spökhistoria. Det låter som en oerhört lyckad kompromiss och bitvis är det också det. Däremot upplever jag det aldrig som vare sig läskigt, direkt obehagligt eller överdrivet spännande. Det puttrar liksom på och är vemodigt och, vad ska jag säga, ganska mysigt. Sedan piskar Theorin emellanåt till med några trevliga humoristiska ögonblick.

De bitar jag upplever som trevligast är bekantskapen med inbrottstjuvarna – och slutet. Upplösningen är riktigt trevlig.

Så. På det stora hela: Nattfåk är den bästa av de böcker av Theorin jag hittills lyssnat på. Intrigen är i grund och botten väldigt intressant men mitt intresse pendlar ändå. Miljöer och språket överlag är den starkaste ingrediensen.

Nattfåk landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan