Nära gränsen – Hotet, av Daniel Åberg
Hotet är uppföljaren till första delen kallad Nära gränsen – Gisslan, en spänningsroman jag verkligen gillade.
“Den som förlorat allt, har allt att vinna …
Julen står för dörren i Pajala där Lisa Korhonen kämpar för att bygga upp sitt liv efter sommarens tragedi. Vägen till en återförening med sin son är längre än någonsin, men hon vägrar ge upp.
När en släkting till Lisas exman ringer en sen kväll och desperat ber om hjälp anar Lisa oråd. Trots detta låter hon sig övertalas och kör strax genom den kalla tornedalsnatten mot Pajala flygplats och ett okänt uppdrag. Det är ett beslut hon bittert kommer att få ångra.
Snart är Lisa indragen i en smugglingshärva med höga insatser, ställd inför en fiende som ser människoliv som högst försumbara. Spåren i det snötäckta landskapet leder österut, och snart har hon såväl polis som kriminella nätverk efter sig. Drömmen om ett normalt liv blir allt mer avlägsen. Kommer Lisa någonsin att få träffa sitt barn igen?”
Återigen är det Lo Kauppi som står för inläsning och jag gillar henne skarpt. Hon har en mycket behaglig röst att lyssna till.
Boken tar vid några månader efter den första och vi möter åter en trasig Lisa som kämpar för att få ihop sitt liv när hon åter blir indragen i skumma affärer. Precis som i första delen är det full fart från start, något jag gillar, ändå tar det en liten stund innan jag fastnar helt. Det är något där precis i början, kring övertalningen och starten på skumrasket som skaver lite, men när jag väl skakat av mig det är jag fast.
Åberg navigerar oss träffsäkert och i full fart genom snötäckta gränslandskap. Vi möter rysk maffia, diverse andra kriminella och poliser i en intrig som tar ett flertal spännande och oväntade vändningar. Och det är väl främst det jag fastnar för, för att dra till med en gammal engelsk klyscha: Nothing is as it seems. Det finns inget förutsägbart här utan Åberg överraskar mig med nya vinklar medan vi slirar runt på isiga vägar.
Som helhet är detta riktigt, riktigt bra, även om jag tyckte lite mer om intrigen i Gisslan, det räddas dock upp galant av ovan nämnda överraskningar. Mycket action kryddat med lite julfeeling – luktar det inte en norrländsk Die hard? Jo, ta mig fan. Och jag älskar ju Die hard.
Jag hoppas verkligen att vi får återvända upp till gränsen.