Månad: november 2020

Feberdröm, av George R.R. Martin

En bok om vampyrer på Mississippi skriven av Game of Thrones-skägget George R.R. Martin, låter det intressant? Ja, det tycker jag också.

“Mäktiga hjulångare flyter fram på en grumlig och febrig Mississippiflod. Bland förrädiska grund och tropiska sjukdomar lurar också långt värre faror. Ett uråldrigt släkte vampyrer livnär sig på folket längs floden, såväl fria som slavar.
Året är 1857 och Abner Marsh är en rederiägare med stora problem. I princip hela hans flotta har sjunkit och han är redo att lägga ner verksamheten, då en främling vid namn Joshua York dyker upp och erbjuder sig att köpa in sig i rederiet. Det skulle lösa Marshs problem, men York ställer också ett antal märkliga krav. Trots att han känner en viss tvekan inför förslaget, anser sig inte Marsh ha något annat val är att anta erbjudandet.
Tillsammans inleder York och Marsh bygget av ett fartyg som ska bli den största, ståtligaste och snabbast hjulångaren på Mississippi. De ger henne namnet Feberdröm och inleder en resa längs floden som ska visa sig ödesdiger för de båda rederiägarna.
Den nye affärspartnerns beteende börjar snart oroa Marsh. York sover hela dagarna och går på nätterna i land i mystiska ärenden längs floden. En natt ser Marsh honom torka av sig blod då han kommer tillbaka till båten. Men Marsh anar inte att York i själva verket är den siste han ska vara orolig för. Snart inser han att han gett sig in i något han inte kunnat föreställa sig i sina värsta mardömmar.”

Det första som slår mig är att detta skulle kunna göra sig oerhört bra som en film, eller tv-serie, om materialet hamnar i rätt händer. En blandning mellan Van Helsing och The Last Voyage of Demeter. Vi kastas tillbaks i tiden till mitten av 1800-talet och boken utspelar sig till stora delar på eller runt hjulångaren Feberdröm.

Språkmässigt är Feberdröm oerhört kompetent. Den är oerhört välskriven och detaljerad. Miljöerna känns levande och karaktärerna välgestaltade om än inte superintressanta.

Det börjar intressant och jag fångas snabbt in av Martins språk (eller översättarens, hur man nu ska se på det när det inte är originalspråket), men efter ett tag falnar intresset. Det blir lite långdraget och segt för min del och den känslan håller dessvärre i sig. Det glimmar till ibland även om jag aldrig upplever den som överdrivet spännande, men miljöerna och fascinationen för eran och “vampyrerna” gör ändå att man vill ta sig igenom.

Ludvig Josephson gör ett finfint jobb som inläsare.

Feberdröm räddas av språk och miljö, landar på 3 av 5 pannkakor.

När regnen upphör, av Dag Öhrlund

Så är buttre Ewert Truut tillbaka för sjätte gången. Förra boken tyckte jag var aningen trött medan jag uppskattat de tidigare en hel del. Hur håller denna?

“Ewert hamnar på sjukhus där han drabbas av en kvinnlig stalker som ger honom kalla kårar. Samtidigt ska han hantera stormar i sitt förhållande, Carolinas olyckliga liv och surkålsjuicen från medarbetaren och veganen Richard Kahn. Men allt ordnar sig med hjälp av Emser, John Silver, kattungar och en trogen Plymouth Valiant av 1975 års modell.”

Jag ska börja med att säga att ovan baksidestext kan vara en av de mest intetsägande på länge. Den sammanfattar klart delar av berättelsen, men röjer inget om den intrig som upptar nog halva boken och det är synd, för ovan sammanfattning låter mest som en re-cap av en svensk version av Grumpy old men (vilket detta å andra sidan bitvis också är).

Jag gillar Öhrlunds rappa språk och Truut är, snarare tack vare än trots sin butterhet och andra manér, riktigt härlig att följa. Hans icke-PK-tankar som hela tiden kastas på oss är mestadels underhållande men kan möjligen bli lite tjatiga. I det här fallet blir det även lite tjatigt med en svartsjuka som tycks komma på tal var tionde sida. Hur som – Intrigen är underhållande och klart mer intressant än föregående bok som var något av ett lågvattenmärke i en bokserie jag följt med stort nöje.

Truut och hans kollegor är oerhört lätta att tycka om och man bryr sig verkligen om turerna i deras liv. Carolinas olyckliga kärleksliv kanske är lite uttjatat, men hon är en så pass intressant karaktär att följa att jag faktiskt ursäktar det. Sidospåret med stalkern sägs vara självupplevd om än överdriven i bokform, men känns ärligt talat som lite av en kill your darling – den är småkul, men tillför egentligen inget direkt till berättelsen och det hade räckt gott med det faktum att vi bjuds på ytterligare en stalkervarning.

När regnen upphör är, trots vissa kortkommanden, en oerhört underhållande berättelse. Den blir inte tråkig för en sekund även om den snarare är just riktigt underhållande och dråplig än direkt spännande. Truut är en karaktär som är svår att inte gilla och hans mjukare sidor som halvt motvillig farsa och morfar är riktigt trevliga, även om de får mindre spelrum här.

Stefan Sauk står i vanlig ordning för inläsning och för Truut-böckerna tycker jag att han passar perfekt. Han har precis rätt tonläge och spydighet i rösten för att bringa liv åt den pensionsnära kommissarien.

När regnen upphör landar, tack vare underhållningsfaktorn, på 4 av 5 pannkakor.

Gertrud, av och med Moa Gammel Ginsberg

Moa Gammel har jag bland annat sett i trevliga, svenska serien Jordskott. Nu har hon skrivit en roman som inspireras av #metoo och handlar om en mänsklig kamp i LA.

“Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet
Gertrud och hennes man, filmpoducenten Gustav, har flyttat till LA efter en mörk familjetragedi. Gertrud är den före detta modellen och skådespelerskan som drömmer om att skriva sig fri ifrån den förminskande bild omgivningen
har av henne, att äntligen få bli ett subjekt i sitt eget liv. När metoo briserar försöker hon navigera mellan tre mäns blickfång som på olika sätt påverkar hennes självbild. Författaren Gabriel som en gång i tiden såg henne som sin musa, maken Gustav som vill ha en representativ fru och Erwin, regissör och för tillfället filmvärldens älskling, som har en alldeles egen agenda.
Finns det ett jag bortom blickfånget? Kan man bli något sant genom skapandet? GERTRUD är ett klassiskt drama av Hjalmar Söderberg från 1907. Här har Moa Gammel Ginsburg förvandlat det till en roman om det mänskliga schack som spelas efter metoo, mot en fond av drömmar och ångest i Hollywood.”

Det är ångestfyllt, mörkt, roligt och känns även bitvis väldigt personligt. #metoo blandas in i medias vardag och får männen at rygga tillbaka, kvinnorna att vakna upp och ställa sig rakryggade. Ungefär så. Jag gillar det. Moa Gammel är en duktig berättare. Även om intrigen ofta står och stampar så för hon det vidare med mänskliga känslor och olustkänslor. Det är intressant, jobbigt och enerverande i en enda karusell.

Jag gillar det, och Moa Gammel är riktigt bra som inläsare. Magnus Roosmann är ju också det, men här känns hans korta inhopp som inläsare mest som intrång – men det kan å andra sidan vara meningen!

Gertrud är stark och förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Jag kan ha fel (och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk, av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler och Navid Modiri

Jag hade säkert hört tal om Natthiko tidigare, men det var först när jag lyssnade på hans sommarprat i år som han etsade sig fast i min minnesbank för evigt. Han drog mig in i sin fascinerande livsberättelse och blandade humor med stora doser sorg. Jag kan ha fel är boken om hans liv, och innehåller även vissa utdrag från ovan nämnda sommarprat.

“Jag kan ha fel är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska berättelse om hur han lämnar en löftesrik karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk, och hur han efter sjutton år i klosterlivet återvänder till Sverige. Vilsen, utan jobb eller pengar, kraschar han rakt in i en depression. Men tack vare sina lärdomar och en generös omvärld hittar han vägen framåt och är idag en uppskattad meditationslärare och föreläsare. 2018 diagnosticerades Björn med den obotliga sjukdomen ALS. I Jag kan ha fel berättar han med värme, humor och djup om sina egna tillkortakommanden, vad livet lärt honom och om vad som framstår som allra viktigast när allt går mot sitt slut.
Vad hjälper oss att leva ett friare liv? Hur kan vi skapa tröst och tillit i vår egen tillvaro? Och hur gör vi för att livet skall kännas mer som en öppen hand, och mindre som en knuten näve?
Boken är skriven i nära samarbete med Björns två vänner och kolleger Caroline Bankler och Navid Modiri.”

Varför råkar de finaste människor ut för de allra mest hemska saker? Den tanken slog mig när jag lyssnade på sommarpratet, och ekar åter i huvudet när jag lyssnar på den här boken. Det finns så mycket gott och klokt i den här människan att när man når fram till det där ALS-beskedet slår det liksom knut i magen på en.

Det här är en bok alla borde läsa eller lyssna på. Livsbejakande, empatisk, kärleksfull, vacker, rolig, sorglig. Allt och lite till. Hans resa är oerhört fascinerande och jag kan känna igen mig i vissa tankesätt – även om min “resa” bestod i att säga upp mig för att flyga till Spanien och pilgrimsvandra i två veckor när jag närmade mig den berömda väggen – inte en resa på 17 år som munk, men. You get the point. Att förändra, att våga säga stopp inför sig själv. Jag tror att oerhört många i vårt samhälle skulle må oerhört bra av att ta till sig mycket i den här boken och kanske följa åtminstone en bråkdel.

En liten rekommendation är att inte lyssna på slutet av den här boken medan du promenerar ute bland folk. Ögonen tåras återkommande och man vill egentligen mest böla åt hur vackert, sorgligt och förgängligt livet är.

Natthiko läser själv boken och tur är väl det, för det är en fröjd att lyssna till visdomen och den där rösten som faktiskt är så bräcklig när den behöver vara det.

Jag kan ha fel är en bok alla borde lyssna på. Fullpott. 5/5.

Dannyboy & kärleken, av Daniel Åberg

Detta är Daniel Åbergs debutroman. Jag har tidigare lyssnat på delar av hans Storytel Originals-alster och föll verkligen för hans välskrivna norrbottniska nagelbitare Nära gränsen (som får en uppföljare senare i november!).

“En ung man iförd frack flyr längs Uppsalas gator. Han är på väg mot stationen, kan inte stanna kvar. Han tar tåget mot huvudstaden.
I Stockholm har en ung kvinna bestämt sig. Det är nog nu. Bedövad av en årsförbrukning huvudvärkspiller tänker hon kasta sig framför ett tunnelbanetåg.
På perrongen korsas deras vägar. Precis när kvinnan tänker hoppa sliter mannen henne undan döden. Det udda paret inser snart att de bara har varandra att hålla fast vid.
Dannyboy & kärleken är berättelsen om ett kaotiskt lördagsdygn. Det är en roman om en vandring i Stockholmsnatten. Om en stulen kändisplånbok. Om ett dialektalt krogvaktsbråk. Om Pet Shop Boys. Om irriterande minnen från Uppsalas studentvärld. Och om kärlek och svårigheten att bli vuxen på riktigt.”

Dannyboy är inläst av Dag Andersson, en ny bekantskap som inte läst in jättemånga böcker. Jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb.

Boken i sig då? Det var något av en chansning, en bok jag började lyssna på utan att alls veta vad jag gav mig in på. Till en början har jag lite svårt att greppa det hela, men inte negativt menat. Det är rappt berättat, dråpligt, mysigt, underhållande och konstant målat med stänk av svärta. Det är intressant och riktigt välskrivet rakt igenom. Jag gillar karaktärerna och tycker om att följa med under det här galna lördagsdygnet. Vi får bland annat träffa Alexander Bard i en rolig cameo och överlag så doftar detta lite Trainspotting fast utan alla droger och nedbajsade lakan (just ett lakan spelar dock en stor roll!). När vi närmar oss två tredjedelar blir svärtan mer påtaglig och karaktärerna fördjupas på ett väldigt vackert och trovärdigt sätt och det är även här berättelsen greppar tag på allvar, någonstans efter flykten från Bard, som blivit lite fattigare.

Dannyboy & kärleken är en riktigt bra debut. Dråplig och med ett stort, bultande hjärta. Nämnde jag att Nära gränsen snart får en uppföljare? Det ser jag verkligen fram emot!

4 av 5 pannkakor till Dannyboy!