Tre sekunder, av Anders Roslund och Börge Hellström
Tre sekunder är min första bekantskap med författarduon. Det är även den första boken i serien om Hoffman och Grens, även om Grens tydligen förekommit som huvudperson själv i flera böcker innan.
“Han lever ett dubbelliv. Ett med en älskad fru och två små pojkar, en familj han vill skydda till varje pris. Och ett annat, hemligt, där han varje dag riskerar att förlora allt. Han tvingas ta makten på ett av Sveriges tyngsta fängelser. På uppdrag av polisen. På uppdrag av maffian. Han inser att han från och med nu är ensam, inte kan lita på någon och att han i det ögonblick han avslöjas blir lika farlig för båda sidor. Han kallar sig Paula och vet att det tar exakt tre sekunder att dö.”
Boken är inläst av Peter Andersson, en förbaskat duktig veteran inom skådespelarkåren. Han har en röst som är behaglig att lyssna på. Jag tycker om det lilla greppet att man vid telefonsamtal faktiskt ändrat så att det låter som om ljudet kommer från en telefonhögtalare.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här, för att vara helt ärlig. Kanske är jag tillfälligt mättad på just den här typen av intrig, för det finns en uppsjö av dem. Till att börja med så tar det ett bra tag innan jag verkligen kommer in i intrigen och finner den riktigt intressant. Någonstans runt mitten av boken tar den fart på allvar och blir riktigt spännande. Ett tag. Det är som ovan nämnt första boken jag lyssnar på av författarparet och därav såklart första gången jag bekantar mig med kommissarie Ewert Grens. Just karaktärerna är något jag har lite svårt för här. Hoffmann tycker jag är intressant och välgestaltad – hans inre kamp mot sitt leverne kontra hemmalivet som make och far görs riktigt lyckat. Men Grens däremot, ärligt talat. Jag får inte alls mycket känsla för honom. Jag förstår att det kanske är “svårt” att kliva in när han figurerat i fyra eller fem böcker innan, men jag tycker att han känns ganska platt och tråkig.
Som sagt: När det är spännande så är det riktigt spännande, men däremellan upplever jag boken som småseg och det beror till stor del på att intrigen känns ganska “gjord” och egentligen inte bjuder på något svindlande. Eller så är det just mättnadskänslan som tar över. Jag kommer att ge serien fler chanser när jag vet att de senaste romanerna gjort succé.