Nattavaara, av Thomas Engström och Margit Richert
Det här är en bok jag sett fram emot sedan jag läste om den för några veckor sedan. En dystopi i norrländsk miljö rimmar väl rätt bra? Nattavaara är första delen i trilogin om Nordmark.
“Erik hittar föräldrarna döda i bastun. Eftersom grannarna i byn fruktar en ny epidemi blir Erik bannlyst, och med sin lillasyster Sofia i släptåg tvingas han till en farofylld vandring mot Kiruna. Där finns jarlen – och Eriks enda chans att vinna tillbaka gården.
Torparen Marja, tidigare mellanchef i hemtjänsten, blir tillfångatagen av ett kriminellt gäng som hemsöker de norrbottniska skogsbygderna. Samtidigt har hennes man Mårten spårlöst försvunnit. Nu måste hon ställa sig in hos sina fångvaktare och försöka bli en av dem för att överleva. ”
Jag gillar dystopier. Jag har själv skrivit en hel del av den varan själv (två romaner, x antal noveller). Jag gillar även att mer etablerade förlag satsar på genren, även om den kanske börjar bli lite mättad. Något vi bitvis har året 2020 att tacka för. Den absolut bästa i genren är i min mening Lars Wilderängs Stjärnklart (ej medräknat uppföljarna, även om de är bra också).
Jag vill verkligen gilla Nattavaara mer än jag gör. Jag ser potentialen och mycket av det som är riktigt bra, men jag kommer inte förbi det faktum att den känns lite väl trevande. Jag vet, det är första delen i en trilogi, så uppbyggnad är nödvändigt, ändå finns det en del som skaver. Första halvan är jag väldigt skeptisk, men sedan tycker jag att boken tar sig, och inte bara för att tempot blir högre. Jag tycker att författarparet lyckas oerhört väl med att förmedla en skrämmande och realistisk framtidsvision. Det mest fascinerande är att följa de olika fraktionerna och börjar se hur det “nya samhället” har börjat ta form och vilka betänkligheter detta skapar. Hur agerar man egentligen när det moderna samhället kollapsar? Den frågan tycker jag att man behandlar på ett riktigt intressant och genomtänkt sätt, och däri ligger bokens styrka. Jag gillar även tillbakablickarna och klacksparkarna mot vårt nuvarande samhälle, där det sistnämnda görs utan att kännas för påprackat.
Det tar ett bra tag innan jag kommer in i handlingen och riktigt hittar något att fästa mig vid. Detta kan faktiskt snarare bero på att jag konsumerat så pass mycket dystopier snarare än att det egentligen är något fel på denna. Jag skriver så för att jag i efterhand inte fullt ut kommit fram till vad jag känner saknas. Visst, det blir inte direkt spännande förrän framåt sista fjärdedelen, men uppbyggnad är åter en del av en ny trilogi. Karaktärerna och deras agerande känns i många fall trovärdiga, men jag fäster mig inte riktigt vid dem. Kanske är det där en del av problemet ligger – Jag bryr mig egentligen inte nämnvärt mycket om vilka öden merparten av karaktärerna ska gå till mötes. Däremot gillar jag det faktum att gott ställs mot ont och att egentligen ingen part är rakt igenom det ena eller det andra – till syvende och sist handlar det trots allt om överlevnad.
Språkmässigt tycker jag att Nattavaara pendlar mellan riktigt bra och okej. Det finns passager som känns småtaffliga, likaså känns dialogen emellanåt väldigt påklistrad.
Jag pendlar fortfarande lite såhär efter att ha avslutat boken. Som nämns ovan finns det mycket positivt att säga, en del jag känner mig skeptisk till och delar som kan beskyllas min konsumtion av genren. Det ska bli intressant att se vad kommande delar bjuder på och hur handlingen fortskrider. Och trots att jag själv skrivit två dystopiska romaner med smittade (närbesläktat, om än inte regelrätt zombies) så håller jag med Samuel Karlsson: Jag är glad att jag slipper zombies.
Jonas Malmsjö står för inläsning. Han är en av mina absoluta favoriter och sköter sig i vanlig ordning bra.