Jamåhonleva, av Anders Roslund
Detta är den fjärde boken om Hoffmann och Grens. Jag lyssnade i förra veckan på den första, Tre sekunder, som inte imponerade överdrivet på mig, men Jamåhonleva har bland annat nominerats till Årets bok 2020, det bådar väl gott?
“En jättefin födelsedagstårta. Fem röda ljus. Förväntan. Inte kunde hon veta att den här dagen skulle förändra så många människors liv. Och långt senare förändra kriminalkommissarie Ewert Grens liv, och infiltratören Piet Hoffmanns liv. Allt Zana ville göra när hon fyllde fem år var ju att sjunga “Jamåhonleva” och slippa se människor dö. Anders Roslunds nya thriller är en gastkramande berättelse om hämnd och förräderi när det förflutna under tre ödesdigra dagar exploderar i vår tid.”
Det här är bra. Riktigt jäkla bra. Jag är fast redan i den sorgliga och effektiva prologen. Till skillnad från i Tre sekunder så tycker jag här att Roslund lyckas med i princip allt. Piet Hoffmann är en oerhört intressant och trevlig karaktär att följa – lite som en modern MacGyver som rör sig i gränslandet mellan rätt och fel. En man med hjärtat på rätt plats som dras till våldsamheter. Likaså tycker jag att Ewert Grens känns mer levande. I Tre sekunder, som är den fjärde (?) boken om Grens, fick jag noll känsla för honom, men här lyckas Roslund verkligen. Båda dess huvudkaraktärer är härliga att följa, likaså är samtliga övriga karaktärer välgestaltade och genomtänkta. Piets familjeliv, Ewerts brist på detsamma, de parallella intrigerna som eftersom binds samman på ett riktigt smart sätt. Likaså finns det vändningar som är väldigt smarta och snyggt iscensatta.
Efter Tre sekunder tog Thomas Hanzon över Peter Anderssons roll som inläsare. Jag tyckte att Andersson skötte sig bra, men Hanzon är klart ett snäpp bättre – mer vana kanske? Även här tycker jag väldigt mycket om små saker som att man lägger på filter så att till exempel telefonsamtal faktiskt låter som just det. Enkelt och snyggt.
Språkmässigt är Roslund duktig, men jag kan störa mig på vissa återkommande saker som att han gärna upprepar sig väldigt mycket samt att det förekommer en del onödigt tillkrånglade meningar av den typ jag själv fortfarande lär mig att försöka undvika i det egna författarskapet. Likaså känns delar av dialogen emellanåt lätt forcerad och inte riktigt naturlig. Ovan är dock inget som förtar bokens innehåll och troligen något som går de flesta förbi.
Så. Återigen: Jamåhonleva är förbaskat jäkla bra. Spännande, intressant och smart rakt igenom. Oerhört nära fullpott.