Rubinmannen, av Peter Tägström
Saxat från Storytel:
“Författaren Axel Ekving har under en tid burit på en hemlighet. Något som ingen skulle tro på – hans ofattbara superkrafter. Under hela tiden som Axel känt till sina förmågor har han dolt dem så gott han kunnat, aldrig visat dem för någon. Men Axel hade svårt att hålla tillbaka sin nyfikenhet, sin stora nyfikenhet på om det kanske fanns fler som han, och om de kanske hade svaret på varför han fått sina krafter?
Det blev hans inspirationen till hans bästsäljare, science-fiction-boken Rubinmannen. Han visste inget annat sätt att nå ut med budskapet om hans krafter, för att kontakta läkare eller någon myndighet var uteslutet. Han hoppades att om det fanns fler som honom så skulle de läsa boken och känna igen sig, och till slut kanske söka upp honom.
Vid en boksignering blev han uppsökt av en man som visade sig veta om Axels förmågor, en man med samma krafter. Det blev upprinnelsen till en rad makabra händelser och intriger långt ifrån vad han kunde drömma om. Aldrig hade Axel trott att hans liv skulle ta ett sådant spår som denne man ledde in honom på.”
Rubinmannen är Peter Tägströms debutroman. Vad jag förstått gavs den först ut i tryck via Vulkan Förlag runt 2014, och landade just som ljudbok på de olika tjänsterna.
Rubinmannen är något så ovanligt som en svensk superhjälteroman. En origin story, som det så vackert kallas. Superhjältar och dess origin stories är vi ju minst sagt bortskämda med i dagsläget tack vare Marvel och DC’s breeeeeda men ack så underhållande repertoar med bland annat Avengers. Dock kan jag inte minnas att jag läst (eller lyssnat på) något liknande, även om det säkert existerar många superhjältar även i litteraturen. Men superhjältar i Stockholm låter väl onekligen charmigt?
Det är det också. Det är full fart från start till slut. Det är i grund och botten en typisk ursprungsberättelse och följer den mallen troget. Inget illa menat med det, som före detta superhjältefrälst (numer uppskattar jag fortfarande temat även om det tjatats ut senaste åren) så charmas jag av igenkänningen och vägarna berättelsen tar. I yngre ålder hade jag troligen uppskattat detta väldigt mycket, för jag tror att Rubinmannen bäst tilltar ungdomar, även om den naturligtvis även fungerar utmärkt för vuxen publik med barnasinnet kvar.
Henrik Ståhl står för inläsning och jag tycker han passar materialet bra och gör det rättvisa.
En sak som dock snart börjar irritera, och återkommer tätt, är alla karaktärers benägenhet att skratta hela tiden. Dialogen blir ofta i stil med “Hehe, jaså, det menar du? Haha.” Detta handlar troligen om Henriks sätt att läsa in snarare än att dialogen faktiskt är skriven så som det låter. Bortsett från detta tycker jag att dialogen fungerar bra.
Kan ljudbokspremiären sex år efter den tryckta boken bero på att författaren börjat knåpa med en uppföljare? Det lär tiden utvisa.