Ondskans vatten, av Gösta och Lennart Emtestam
Detta är bröderna Emtestams första bok i serien om poliserna Laleh Forss och Hjalmar Lund.
“En journalist och en polis hittas döda i en gammal brunn i byn Lunde i Kramfors. En mystisk individ har setts smyga runt torpet och människorna i byn är livrädda. Mordutredarna Hjalmar Lund och Laleh Forss sätts på fallen. I mordoffrens bakgrund upptäcks något oväntat som får konsekvenser för arbetet.”
Vi börjar med inläsningen, som veteranen Ludvig Josephson står för. Ludvig sköter sig bra. Han har en röst som oftast är väldigt behaglig att lyssna till, jag föredrar honom dock i kortare format som “Creepypodden”. I böcker kan jag ibland uppleva rösten som lätt monoton.
Ondskans vatten är i grund och botten en helt vanlig polisdeckare enligt väl utarbetad mall. Intrigen kring morden är intressant nog och utvecklas väl. Poliserna har sina privata demoner, men här hanterar man saker som spel- och alkoholmissbruk på ett lite mer komiskt sätt. Jag tycker det är ganska befriande. Befriande är också den återkommande dråpliga humorn. Den balanserar ibland till lite buskis, men fungerar bra, ger ett litet plus i kanten och får mig att dra på munnen i tid och otid (scenen där Hjalmar råkar hamna naken utomhus är riktigt rolig).
Ondskans vatten är underhållande och rappt berättad, även om det kanske inte är någon direkt nagelbitare. Dock bådar det gott för bokseriens övriga delar!
En sak som stör mig lyssningen igenom, även om det kanske är en petitess, är det faktum att våra två huvudkaraktärer ALLTID benämns med både för- och efternamn. Det förstår flytet i berättelsen rejält på sina ställen, främst där karaktärerna nämns vid namn flera gånger under väldigt kort tid. Ibland får jag lust att skrika rakt ut att “Vi vet att Laleh heter Forss i efternamn!”.
På det stora hela tycker jag att Ondskans vatten bjuder på trevlig lyssning med bra driv och som tidigare nämnt uppskattar den här lyssnaren bokens humor.
Ondskans vatten landar på 3,5 av 5 pannkakor