Rörgast, av Johan Theorin
Flera år efter att folk i min närhet började prata om Theorin ger jag mig i kast med böckerna. Såhär långt har jag imponerats oerhört av hans fantastiska språk och välgestaltade karaktärer, medan intrig och innehåll i stort inte riktigt tilltalat. Hur håller Rörgast?
“Solen steker den kalkvita ön, men semesterparadiset döljer mörka hemligheter. ”Spökskeppet kom glidande i mörkret, över blänkande svart vatten, och väjde inte för något eller någon. Det höjde sig över pojken. Det var rostigt, som om det seglat på havet i århundraden. Inget rörde sig på däck, men djupt inne i skeppet dunkade en motor, som ett levande hjärta. Gummibåten hade börjat sjunka, så han hade inget val. Han sträckte upp händerna mot relingen och klättrade ombord. ”Den gamle skepparen Gerlof Davidsson väcks mitt i natten av en pojke som bultar på hans dörr. Pojken stapplar in från stranden och berättar om ett skepp fyllt av döda och döende sjömän, och en galen man med yxa. Det är i början av en tryckande högsäsong på norra Öland, när tiotusentals turister anländer för att fira midsommar. Men en av besökarna har vänt hemåt från ett annat land för att kräva betalning för en mycket gammal skuld, och han lämnar död och skräck efter sig i sommarnatten. I myllret av människor är det bara Gerlof som börjar ana vem hemvändaren är, och varför hans mål är att hämnas på en hel släkt. Det är bara han som har mött mannen förut, i ungdomen, när de båda stod på kyrkogården och plötsligt hörde knackande ljud från en nygrävd grav …”
Rörgast är den fjärde och sista delen i Theorins Ölandssvit, som inleddes med Skumtimmen. Hans böcker är i teorin (höhö) en slags blandning av spökhistoria och deckare, åtminstone är det så han presenterats för mig. Jag förstår det, men hade målat upp en bild av att den mer skräckbetonade delen skulle ta något mer plats i samtliga böcker. I Rörgast får vi åter följa skepparen Gerlof Davidsson, och det är ju något visst med den här karl’n. Han är en oerhört intressant och trevlig karaktär att följa. Likaså lyckas Theorin svarva till flera riktigt intressanta karaktärer. Precis som i tidigare böcker är det miljöerna som spelar en stor roll.
De beskrivs så väl att det ofta känns som man befinner sig på plats. Likaså tycker jag oerhört mycket om hur han blandar historiska händelser in i handlingen, samt tidshoppen som hanteras väldigt fint. Theorin skriver i vanlig ordning klanderfritt. Språket är oerhört vackert.
Men. Men. Det är kanske lite som att visa arslet i kyrkan, för jag vet att Johan Theorins böcker är oerhört omtyckta, men när jag lyssnar på Rörgast händer samma sak som med övriga böcker: Jag dras aldrig in i handlingen. Jag tappar fokus i tid och otid. Då och då glimmar det till och dras in, men sedan blir det långdraget igen. Jag kan utan problem identifiera styrkorna och förstår mer än väl varför folk älskar det här och kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag tilltalas helt enkelt inte av helheten så mycket som jag skulle önska.
Magnus Roosmann står för inläsning. Han gör det bra i vanlig ordning, men nog märker man att boken har några år på nacken, för Roosmann är en betydligt bättre inläsare idag än år 2013.