Recension: Den röde hanen

Den röde hanen, av Anna Granlund

En ny bekantskap som skrivit första delen i en tänkt serie böcker om brandförsvaret låter allt annat än tråkigt, eller hur?

“Märkliga och många gånger livsfarliga händelser drabbar utryckningsgrupp fyra på Östermalms brandstation i Stockholm. Särskilt utsatt tycks ledaren för gruppen, brandmästare Stefan Berg, vara. Är någon ute efter att skada just honom? Eller är hela gruppen i fara?
Brandingenjör Jessica Frank hamnar mitt i dramat i sin roll som brandorsaksutredare. Både Stefan och Jessica bär på ärr när de möts. Stefan kämpar med att hålla samman sin utryckningsgrupp samtidigt som han vacklar efter en plötslig och smärtsam separation. Jessica brottas med spöken ur det förflutna och gör allt för att dölja sina påtagliga skador. Tillsammans letar de efter svar på de många gåtor och rökridåer som finns framför dem.”

Boken är inläst av Sofia Berntsson, som på kort tid kommit att bli en av mina nya favoriter. Jag tyckte på förhand att detta lät som en riktigt trevlig bok. Jag har alltid fascinerats av eld (nej, jag är inte hobbypyroman, men kan förtrollas lika mycket av en eldstad som av en spännande film).

Det börjar bra och fortsätter i trevligt tempo. Karaktärerna är trevliga att lära känna även om galleriet kanske inte bjuder på något utöver det vanliga. Jessicas “ärr från det förflutna” som gör att hon håller sig ifrån de mer intimare mänskliga relationer bjuder in till en trevlig dimension – Den röde hanen är egentligen lika mycket ett relationsdrama som en spänningsroman och jag tycker att båda delar fungerar riktigt bra. Jessicas trevande start till romanser är modern, realistisk och underhållande.

Det puttrar på och håller mitt intresse uppe rakt igenom och ibland blir det rätt spännande. Utan att vara insatt i brandförsvaret så får jag ändå känslan av att Granlund gjort gedigen research, för arbetssätt och allt känns väldigt trovärdigt beskrivna. Den röde hanen är en trevlig och välskriven start som lovar gott för kommande delar.

 

Den röde hanen landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Överlevarna

Överlevarna, av Alex Schulman

Saxat:

“Han trycker telefonen hårt mot örat. Varför ingriper han inte? Han ser ner för slänten som mynnar ut i sjön. Han ser ladan och bastuhuset och uteplatsen med de vita plaststolarna, grusstigen som leder upp för berget. Han ser konturerna av bröderna som försöker döda varandra, en enorm slutscen vid det vattenbryn som varit fonden för hela historien. Det är ingen värdig final, men kanske väntad. Hur hade de annars tänkt att detta skulle sluta?
Tre bröder åker tvärs över landet för att sprida sin mors aska vid torpet som ingen av dem besökt på tjugo år. Alex Schulmans “Överlevarna” är en roman om att återuppleva sin barndom som vuxen.”

Vi börjar med inläsningen, som Alex sköter själv. Jag har läst en hel del kommentarer kring att han kanske borde låtit någon annan läsa in boken. Generellt är jag inte mycket för när författare läser in själva. Undantag finnes naturligtvis, och detta är ett sådant. Jag tycker att Alex gör det bra.

Boken i sig då? Jag lyssnade på Schulmans Bränn alla mina brev för något år sedan och tyckte mycket om den. Finstämd, intressant, sorglig – och oerhört välskriven. Detsamma gäller bitvis Överlevarna. Alex Schulman har ett språk som verkligen tilltalar mig. Han skriver oerhört vackert och med precis lagom mycket utsmyckning. Innehållet tilltalar mig däremot inte den här gången. Jag upplever boken som oerhört seg och det tar lång tid innan jag kommer in i och egentligen förstår vad det är jag lyssnar på. Så pass att jag ofta tappar koncentrationen. Faktum är att det är först framåt bokens sista timme som jag upplever att den verkligen kommer igång och när den väl gör det så spelar den verkligen på mina känslor. Då visar Schulman precis hur jäkla duktig han är. Jag går från att känna ett generellt ointresse till att stanna upp mitt i matlagningen och förundras när han visar sig bästa sida. Det visar på ett oerhört stort författarskap. Att jag sedan upplevde stora delar av boken som sega kan lika gärna bero på att jag befann mig i fel känslotillstånd eller inte riktigt tilltalas av berättelsen.

Överlevarna landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: De kapabla

De kapabla, av Klas Ekman

Ekmans skönlitterära debut kommer med många, många lovord, så det är helt klart med stora förväntningar jag ger mig i kast med denna.

“Det gick så snabbt när tillvaron rämnade. En dryg månad tidigare hade Annas största problem varit att behöva leva med en tråkig man. Nu placerade hon kroppsdelar i soppåsar. Efteråt tog hon en kall dusch och när hon såg sig i badrumsspegeln blev hon förvånad över att se ut precis som vanligt. Som om ingenting hade hänt. Men hon var inte densamma. Eller hade hon först nu blivit sig själv? Hade allt som hänt släppt fram hennes verkliga jag? Det var en verkligt skrämmande tanke.
DE KAPABLA är en kvävande thriller om vanliga människor som råkar ut för en livsavgörande olycka. Klas Ekman utmärker sig genom att skickligt finkalibrera det svartaste mörkret med värme, humor och massor av igenkänning. Resultatet är en roman som lömskt kryper under skinnet på läsaren.”

Vi börjar med inläsningen – De kapabla är uppdelad på tre röster: Lo Kauppi, Figge Norling och John Lalér. Det här med att dela upp inläsningen är ju ett grepp som jag uppskattar då jag anser att det kan skänka en ytterligare dimension till berättelsen. Åtminstone i de fall inläsarna är duktiga. I det här fallet fungerar det finfint.

De kapabla är en helt klart kapabel debut. Den är väldigt välskriven rakt igenom, dialogen känns autentisk. Det tar en liten stund innan jag verkligen fastnar för intrigen, men efter ett tag blir det riktigt intressant. Det känns lite som en blandning av Fargo och Sam Raimi-rullen En enkel plan. Allt som kan gå fel gör också obönhörligen det. Karaktärerna är välgestaltade, även om deras agerande gör det svårt att sympatisera på allvar med dem – men vet ni vad? Det gör inget.

Detta är helt klart en bladvändare. Inte nödvändigtvis för att det är andlöst spännande, men för att man verkligen vill veta hur den nedåtgående spiralen ska sluta. Trots huvudkaraktärernas minst sagt kärva sitsar blir det dock inte riktigt så nervigt som det skulle kunna bli och jag tror att det beror på att delar av deras agerande känns mindre realistiskt – ibland går det lite väl “enkelt” för dem att begå vissa handlingar, det psykologiska djupet både finns och uteblir. Det förstör absolut inte helheten, men det förtar lite av spänningen för mig. Däremot finns det en hel del trevlig och underfundig humor (LSD-ruset är genialiskt!) och en del igenkänning.

Trots ovan benämnda ris och ros är De kapabla en riktigt bra debut som lovar oerhört gott för kommande böcker. Det är underhållande och när jag väl kommit in i intrigen är jag fast.

De kapabla landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Mordet på min mamma

Mordet på min mamma – När ondskan tar sig in, av Carina Westner

En bok jag fann via rekommendation i Snacka om ljudböcker. En djupdykning hos en familj i sorg efter ett uppmärksammat mordfall.

“Strax innan jul 2016 skakades Sverige av ett brutalt dubbelmord utanför Hudiksvall. Carinas mamma var en av dem som mördades av en okänd man.
“Mordet på min mamma” är hennes berättelse.
“22 december 2016. En ung man kliver ur en taxi och börjar gå den kilometerlånga vägen fram mot Råbo. Vid brevlådorna tar han till vänster mot den norra sidan av sjön. Vad tänkte han på, när han gick där i mörkret? På väg till mammas hus.”
“Mordet på min mamma” är inte bara berättelsen om hur en okänd man på bara några minuter brutalt, hänsynslöst och kallblodigt knivhögg två människor till döds. Det är även berättelsen om hur en familj överlever det värsta man kan tänka sig. Den allra mest brutala förlusten av en familjemedlem. Var vänder man sig, vem hjälper i krisen? Hur lever man mellan händelsen till dess att gärningsmannen får sin dom?
“Mordet på min mamma” är skildrad utifrån en nära anhörigs perspektiv, och ger en sann och stark bild av hur livet i en sörjande familj ser ut. En bild som skiljer sig från det tidningsrubrikerna berättar.”

Boken är inläst av alltid lika duktiga Anna Maria Käll.

Det här är en oerhört jobbig bok att lyssna på. Många gånger sitter jag i bilen med tårar i ögonen. Att följa familjens liv från det hemska beskedet, vidare till att försöka acceptera förlusten och slåss med tankarna om “Varför?”. Det är både oändligt sorgligt och förbaskat rörande att följa med Carina och hennes familjs kamp för att försöka hålla sig över ytan efter det att hennes mor blir brutalt mördad av en främling.

Det här är en sån bok som alla borde lyssna på, jag lär bära den i tankarna under en längre tid. Det är en sorglig inblick i ofattbar ondska men även en bok som bultar av kärlek och värme och nog får det mig att tänka efter. Dels över hur bra jag faktiskt har det, men även hur plötsligt livet kan vändas upp och ned.

Mordet på min mamma är ett måste. 5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Lockdown

Lockdown, av Peter May

May är en ny bekantskap och när jag börjar lyssna på Lockdown slås jag återigen av tanken att jag mestadels lyssnar på ljudböcker av svenska författare. Varför vet jag inte riktigt. Det blir väl lätt så, inte minst när man har ett stort antal författarkollegor vars böcker man vill lyssna på. Hur som, när jag förstod att detta var en deckare i dystopikostym kunde jag inte hålla mig borta.

“London – epicentret för en global pandemi – är en stad i total lockdown. Undantagstillstånd har utfärdats, gatorna sjuder av våld och ingen går säker för det dödliga virus som redan krävt tusentals offer.
På en byggarbetsplats där ett akutsjukhus håller på att uppföras hittas en tidig morgon kvarlevorna av ett mördat barn. Den hemlighet som uppenbarligen var tänkt att begravas under den nya byggnaden ligger nu i öppen dager, men under rådande omständigheter har mördaren fortfarande oddsen på sin sida och polisen har en minst sagt svår utredning framför sig.
Det otacksamma uppdraget faller på kriminalkommissarie Jack MacNeil, som om bara lite mer än ett dygn ska sluta som polis. Hans karriär ligger i spillror, äktenskapet är över och under sin sista dag tvingas han också konstatera att den till synes ohejdbara pandemin nu även drabbat hans egen familj.
När han börjar nysta i fallet inser han snart att någon där ute övervakar honom på mycket nära håll. Någon som är beredd att döda igen för att dölja sanningen. Frågan är vad som kommer att stoppa MacNeil först – viruset eller mördaren?”

Det är intressant att lyssna på förordet, hur förlagen refuserade Lockdown när den först skrevs långt innan året 2020. Anledningen? Den framstod alldeles för osannolik. Nu vet jag i och för sig inte hur mycket May skrivit om och redigerat när han väl dammade av manuset, men är innehållet ens i närheten av ursprungsmanuset så är det sannerligen skrämmande likt verkligheten.

Lockdown är bra. Riktigt bra. Att mitt under rådande pandemi släppa en bok där en mordutredning förläggs till liknande världssituation kan möjligen framstå som lite osmakligt i somligas tycke (då lär samma människor även se liknande på att uppföljaren till min debutroman släppts på ljudbok under hösten, även om den inte är överdrivet lik verkligheten), men jag tillhör inte den skaran. Tvärtom anser jag det vara något av ett genidrag. Att ha ett Storbritannien i lockdown mitt under en rådande fågelinfluensapandemi som backdrop för en mordutredning där situation och omständigheter gör att rättsväsende måste kämpa extra mycket mot klockan tillför verkligen en extra dimension. Sedan finns det andra vändningar som fungerar riktigt snyggt.

Jag gillar detta skarpt. Det är rappt berättat och spännande från början till slut. Smart och intressant. MacNeil är måhända inte världens mest intressanta karaktär, men det gör faktiskt inget. Assistenten Amy är desto mer välgestaltad, även om jag kan tycka att vissa beskrivningar av henne och andra karaktärer kan te sig lite … märkliga, i brist på ett bättre ord. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad.

Trovärdigheten vacklar lite framåt slutet. Detta i sig behöver inte vara ett problem och inte nödvändigtvis något andra tänker eller stör sig på. Det förstör inte direkt för min del heller, även om jag tycker att det är lite synd när man lyckas framhäva en så stark känsla av realism i början.

Magnus Roosmann står för inläsning och gör det i vanlig ordning bra.

 

Lockdown är en trevlig överraskning som förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.

Recension: God jul

God jul, av Jonas Karlsson

Skådespelaren Jonas Karlsson har skrivit en kortroman (ljudboken klockar in på precis under 4 timmar). En slags julhälsning kan man kanske kalla det.

“I Jonas Karlssons finurliga julhälsning skildrar han med sin sedvanliga pricksäkerhet och med ett stort mått av humor kontorslivets vedermödor under några hektiska veckor i december. Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget. Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring.”

Jag börjar med det mest positiva: Inläsning. Jonas Karlsson är en av mina favoritskådespelare, och han är även en väldigt duktig inläsare. Klockren, rent av.

Boken i sig då? Det är en kort, dråplig berättelse som utspelar sig i ett kommunhus Karlsson serverar oss. Det mest positiva som slår mig är väl egentligen det faktum att i dessa tragiska covid-tider så är det faktiskt ganska trevligt att få bjudas på en dråplig, oskuldsfull och enkel liten bagatell som God jul. Lite trevligt som avskärmning från de betydligt mörkare böcker jag vanligtvis konsumerar.

Premissen är, som ni kan utläsa av baksidestexten, väldigt enkel: Det handlar om personalen på ett kommunhus som försöker att landa i hur de snyggast, enklast och mest kostnadseffektivt ska julpynta fasaden. Svårare än så är det inte. Intrigen räcker ungefär till den längd ljudboken bjuder på, med fokus på ungefär, för i ärlighetens namn kanske den tunna tråden dras ut lite i sin bristningsgräns. Missförstå mig rätt. Det är rappt, dråpligt, några roliga karaktärer florerar och det är tragikomiskt i det faktum att det säkerligen inte är långt ifrån verkligheten. Men det blir, i mina öron, inte heller sådär överdrivet roligt. Jag skrattar till någon gång, drar lite på smilbanden. Men visst, lite julmysigt och småtrevligt är det, kanske hade passat bra som en längre sketch eller dylikt. God jul är knappast en bok jag kommer att bära med mig länge i minnet och den största behållningen är nog i slutändan den suveräna inläsningen.

Men vill du bryta av från mörkare böcker, komma i lite lätt julstämning och känna dig tacksam över att du inte jobbar på sagt kommunhus så ska du absolut ge dig i kast med detta.

God jul, en småtrevlig bagatell till kortroman, landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Jamåhonleva

Jamåhonleva, av Anders Roslund

Detta är den fjärde boken om Hoffmann och Grens. Jag lyssnade i förra veckan på den första, Tre sekunder, som inte imponerade överdrivet på mig, men Jamåhonleva har bland annat nominerats till Årets bok 2020, det bådar väl gott?

“En jättefin födelsedagstårta. Fem röda ljus. Förväntan. Inte kunde hon veta att den här dagen skulle förändra så många människors liv. Och långt senare förändra kriminalkommissarie Ewert Grens liv, och infiltratören Piet Hoffmanns liv. Allt Zana ville göra när hon fyllde fem år var ju att sjunga “Jamåhonleva” och slippa se människor dö. Anders Roslunds nya thriller är en gastkramande berättelse om hämnd och förräderi när det förflutna under tre ödesdigra dagar exploderar i vår tid.”

Det här är bra. Riktigt jäkla bra. Jag är fast redan i den sorgliga och effektiva prologen. Till skillnad från i Tre sekunder så tycker jag här att Roslund lyckas med i princip allt. Piet Hoffmann är en oerhört intressant och trevlig karaktär att följa – lite som en modern MacGyver som rör sig i gränslandet mellan rätt och fel. En man med hjärtat på rätt plats som dras till våldsamheter. Likaså tycker jag att Ewert Grens känns mer levande. I Tre sekunder, som är den fjärde (?) boken om Grens, fick jag noll känsla för honom, men här lyckas Roslund verkligen. Båda dess huvudkaraktärer är härliga att följa, likaså är samtliga övriga karaktärer välgestaltade och genomtänkta. Piets familjeliv, Ewerts brist på detsamma, de parallella intrigerna som eftersom binds samman på ett riktigt smart sätt. Likaså finns det vändningar som är väldigt smarta och snyggt iscensatta.

Efter Tre sekunder tog Thomas Hanzon över Peter Anderssons roll som inläsare. Jag tyckte att Andersson skötte sig bra, men Hanzon är klart ett snäpp bättre – mer vana kanske? Även här tycker jag väldigt mycket om små saker som att man lägger på filter så att till exempel telefonsamtal faktiskt låter som just det. Enkelt och snyggt.

Språkmässigt är Roslund duktig, men jag kan störa mig på vissa återkommande saker som att han gärna upprepar sig väldigt mycket samt att det förekommer en del onödigt tillkrånglade meningar av den typ jag själv fortfarande lär mig att försöka undvika i det egna författarskapet. Likaså känns delar av dialogen emellanåt lätt forcerad och inte riktigt naturlig. Ovan är dock inget som förtar bokens innehåll och troligen något som går de flesta förbi.

Så. Återigen: Jamåhonleva är förbaskat jäkla bra. Spännande, intressant och smart rakt igenom. Oerhört nära fullpott.

 

Jamåhonleva landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Nattavaara

Nattavaara, av Thomas Engström och Margit Richert

Det här är en bok jag sett fram emot sedan jag läste om den för några veckor sedan. En dystopi i norrländsk miljö rimmar väl rätt bra? Nattavaara är första delen i trilogin om Nordmark.

“Erik hittar föräldrarna döda i bastun. Eftersom grannarna i byn fruktar en ny epidemi blir Erik bannlyst, och med sin lillasyster Sofia i släptåg tvingas han till en farofylld vandring mot Kiruna. Där finns jarlen – och Eriks enda chans att vinna tillbaka gården.
Torparen Marja, tidigare mellanchef i hemtjänsten, blir tillfångatagen av ett kriminellt gäng som hemsöker de norrbottniska skogsbygderna. Samtidigt har hennes man Mårten spårlöst försvunnit. Nu måste hon ställa sig in hos sina fångvaktare och försöka bli en av dem för att överleva. ”

Jag gillar dystopier. Jag har själv skrivit en hel del av den varan själv (två romaner, x antal noveller). Jag gillar även att mer etablerade förlag satsar på genren, även om den kanske börjar bli lite mättad. Något vi bitvis har året 2020 att tacka för. Den absolut bästa i genren är i min mening Lars Wilderängs Stjärnklart (ej medräknat uppföljarna, även om de är bra också).

Jag vill verkligen gilla Nattavaara mer än jag gör. Jag ser potentialen och mycket av det som är riktigt bra, men jag kommer inte förbi det faktum att den känns lite väl trevande. Jag vet, det är första delen i en trilogi, så uppbyggnad är nödvändigt, ändå finns det en del som skaver. Första halvan är jag väldigt skeptisk, men sedan tycker jag att boken tar sig, och inte bara för att tempot blir högre. Jag tycker att författarparet lyckas oerhört väl med att förmedla en skrämmande och realistisk framtidsvision. Det mest fascinerande är att följa de olika fraktionerna och börjar se hur det “nya samhället” har börjat ta form och vilka betänkligheter detta skapar. Hur agerar man egentligen när det moderna samhället kollapsar? Den frågan tycker jag att man behandlar på ett riktigt intressant och genomtänkt sätt, och däri ligger bokens styrka. Jag gillar även tillbakablickarna och klacksparkarna mot vårt nuvarande samhälle, där det sistnämnda görs utan att kännas för påprackat.

Det tar ett bra tag innan jag kommer in i handlingen och riktigt hittar något att fästa mig vid. Detta kan faktiskt snarare bero på att jag konsumerat så pass mycket dystopier snarare än att det egentligen är något fel på denna. Jag skriver så för att jag i efterhand inte fullt ut kommit fram till vad jag känner saknas. Visst, det blir inte direkt spännande förrän framåt sista fjärdedelen, men uppbyggnad är åter en del av en ny trilogi. Karaktärerna och deras agerande känns i många fall trovärdiga, men jag fäster mig inte riktigt vid dem. Kanske är det där en del av problemet ligger – Jag bryr mig egentligen inte nämnvärt mycket om vilka öden merparten av karaktärerna ska gå till mötes. Däremot gillar jag det faktum att gott ställs mot ont och att egentligen ingen part är rakt igenom det ena eller det andra – till syvende och sist handlar det trots allt om överlevnad.

Språkmässigt tycker jag att Nattavaara pendlar mellan riktigt bra och okej. Det finns passager som känns småtaffliga, likaså känns dialogen emellanåt väldigt påklistrad.

Jag pendlar fortfarande lite såhär efter att ha avslutat boken. Som nämns ovan finns det mycket positivt att säga, en del jag känner mig skeptisk till och delar som kan beskyllas min konsumtion av genren. Det ska bli intressant att se vad kommande delar bjuder på och hur handlingen fortskrider. Och trots att jag själv skrivit två dystopiska romaner med smittade (närbesläktat, om än inte regelrätt zombies) så håller jag med Samuel Karlsson: Jag är glad att jag slipper zombies.

 

Jonas Malmsjö står för inläsning. Han är en av mina absoluta favoriter och sköter sig i vanlig ordning bra.

 

Nattavaara landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Tick Tack (säsong 1-3)

Tick Tack (säsong 1-3), av Leffe Grimwalker

Tick Tack är en populär Storytel Original-serie skriven av Leif GW P … Nej, Leffe Grimwalker var det ja. Jag har lyssnat mig igenom så gott som allt övrigt material av mannen med efternamnet som finns tillgängligt på Storytel och vi kan sammanfatta det med: Full fart, rappt språk och andan i halsen. Ungefär. När man lyssnat igenom tre säsonger Tick Tack på kort tid känner man sig lite som en överkokt sparris i benen. Synopsis nedan taget från första delen av första säsongen för att göra saker enkelt.

“På väg hem från en ovanligt dålig dag på jobbet får Nico ett telefonsamtal som kullkastar alla planer han någonsin haft om sitt fortsatta liv, han får veta att han har tio dagar kvar att leva. Men Nico skulle inte vara Nico om han inte gjorde det mesta av den utmätta tiden. I hans huvud börjar en plan ta form och den involverar hela Stockholms undre värld.
10 dagar kvar.
Tick Tack är en halsbrytande och stenhård thriller där tiden är utmätt och absolut ingen går att lita på. Vill du följa med?”

För en som lyssnat på Grimwalkers övriga så känner man igen sig och fattar snabbt galoppen. Det tar inte många minuter innan karusellen är igång och vi har fått upp farten rejält – Och detta är ju något jag gillar. Stilen påminner om hans senare verk och det första som slår mig är att jag tidigt märker hur han utvecklats. Språket är rappt och ballt och till en början känns det väldigt hårdkokt och testosteronstint. Vilket det ju i mångt och mycket också är, men när man kommer in i storyn och lär känna alla karaktärer så vecklas Grimwalkerverse sakta ut. Karaktärerna fördjupas, vi får personporträtt vi kanske inte är bortskämda med i genren. En favorit är gangstern med personlighetsklyvning – Det kanske inte gör något för storyn i sig, men det är såna här detaljer jag älskar. Jag får även träffa på Victoria Bonde för andra (kronologiskt sett första) gången och det är trevligt.

Det är inte lika helgjutet som Grimwalkers senare alster, men det är på det stora hela riktigt bra. De tätt duggande liknelserna (“hans ben kändes som överkokt sparris”) är förbaskat fyndiga, ofta jäkligt roliga men bitvis blir det lite tjatigt. Man får inte många andningspauser utan det är spänning och action rakt igenom. Det blir även lite känslosamt, lite obehagligt och härligt rått mellan varven. Sedan lyckas Grimwalker få till oerhört många trevliga vändningar i historien om Nico för att hela tiden hålla intresset uppe. Nico som karaktär fördjupas bit för bit och blir alltmer intressant alltmedan hissresan mot Helvetet pågår.

Jag väljer att sätta ett helhetsbetyg på säsongerna då handlingen trots allt är sammanhängande.

Oscar Skagerberg står för inläsning av hela serien och han sköter sig riktigt bra, hans röst är som klippt och skuren för materialet.

Tick Tack (säsong 1-3) landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Tre sekunder

Tre sekunder, av Anders Roslund och Börge Hellström

Tre sekunder är min första bekantskap med författarduon. Det är även den första boken i serien om Hoffman och Grens, även om Grens tydligen förekommit som huvudperson själv i flera böcker innan.

“Han lever ett dubbelliv. Ett med en älskad fru och två små pojkar, en familj han vill skydda till varje pris. Och ett annat, hemligt, där han varje dag riskerar att förlora allt. Han tvingas ta makten på ett av Sveriges tyngsta fängelser. På uppdrag av polisen. På uppdrag av maffian. Han inser att han från och med nu är ensam, inte kan lita på någon och att han i det ögonblick han avslöjas blir lika farlig för båda sidor. Han kallar sig Paula och vet att det tar exakt tre sekunder att dö.”

Boken är inläst av Peter Andersson, en förbaskat duktig veteran inom skådespelarkåren. Han har en röst som är behaglig att lyssna på. Jag tycker om det lilla greppet att man vid telefonsamtal faktiskt ändrat så att det låter som om ljudet kommer från en telefonhögtalare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här, för att vara helt ärlig. Kanske är jag tillfälligt mättad på just den här typen av intrig, för det finns en uppsjö av dem. Till att börja med så tar det ett bra tag innan jag verkligen kommer in i intrigen och finner den riktigt intressant. Någonstans runt mitten av boken tar den fart på allvar och blir riktigt spännande. Ett tag. Det är som ovan nämnt första boken jag lyssnar på av författarparet och därav såklart första gången jag bekantar mig med kommissarie Ewert Grens. Just karaktärerna är något jag har lite svårt för här. Hoffmann tycker jag är intressant och välgestaltad – hans inre kamp mot sitt leverne kontra hemmalivet som make och far görs riktigt lyckat. Men Grens däremot, ärligt talat. Jag får inte alls mycket känsla för honom. Jag förstår att det kanske är “svårt” att kliva in när han figurerat i fyra eller fem böcker innan, men jag tycker att han känns ganska platt och tråkig.

Som sagt: När det är spännande så är det riktigt spännande, men däremellan upplever jag boken som småseg och det beror till stor del på att intrigen känns ganska “gjord” och egentligen inte bjuder på något svindlande. Eller så är det just mättnadskänslan som tar över. Jag kommer att ge serien fler chanser när jag vet att de senaste romanerna gjort succé.

Tre sekunder landar på 3,5 av 5 pannkakor.