I en lägenhet på söder, av Mia Möller

Året fortsätter att kantas av nya bekantskaper. Denna gång är det Mia Möllers purfärska komedi I en lägenhet på söder.

“I en lägenhet på Söder är en härlig, lättsam och ytterst humoristisk feelgood som handlar om Yvonne, 97, en tant som är helt klar i huvudet men förbannad. Hon har tre hemsamariter. Rosie som är konflikträdd men tycker om att städa. Pierre som vill bli kär innan han fyller trettio, och är rädd för sin granne. Och Samira som vägrar gifta sig med sin pappas kusin.
Varje lördagskväll kommer Rupert till Yvonne, de äter gott och ser på nyheter. Som de ondgör sig över. Enligt Yvonne finns det väl knappast en klok människa kvar på jorden… En dag får Rosie ett brev, hon har blivit vräkt. Samma helg skjuts Pierres granne och Samira ger sin pappa en rak höger och åker ur hans hus. De tre hemlösa hemsamariterna möts i sitt dilemma hemma hos Yvonne som har en finurlig lösning. Hon har ju faktiskt en övervåning!”

Vi börjar med att nämna inläsningen, som Veronica Kurba står för. Även där en ny bekantskap. Jag tycker att hon sköter sig riktigt bra. Hon har en röst och tonläge/inlevelse som passar materialet mycket bra. Det blir varken för mycket eller för lite, om ni förstår.

Boken då? Jag hade verkligen ingen aning alls om vad jag hade att förvänta mig. Jag hade inte läst något om handlingen utan antog lite vilt att den skulle handla om… just det… en lägenhet på söder och någon i den. Jag är ingen feelgood-fantast. Med det inte menat att jag inte gillar genren, men jag lyssnar relativt sällan (men inte aldrig) på den. Det beror nog på att jag oftast söker mig till mörkare berättelser och har därför hittills nästan bara konsumerat feelgood-böcker skrivna av författare jag känner. Mia har jag haft lite kontakt med och det här omslaget har florerat lite lätt i de sociala kanalerna, så den råkade fastna i bokhyllan.

Det är jag oerhört glad för. Det tar inte många minuter för mig att fastna för berättelsen om den nästan-men-inte-riktigt hundraårige Yvonne. Det är berättat med sådan oerhörd värme och underfundig humor redan från första kapitlet. Det är sällan jag skriver det, men I en lägenhet… osar verkligen av passionerat författande, ren skrivglädje. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag slås ofta av den där känslan jag själv kan få när jag skrivit ett kapitel som gör mig lite extra stolt (senaste manuset är späckat av sådana underbara känslor). En känsla som skriker “Det här är bra, nu mår jag bra.”

Det är en fröjd att följa Yvonne och sitt lilla entourage bestående av tre hemmariter och vännen Rupert. Vi får följa de tre hemmariternas respektive perspektiv och Möller flätar ihop deras öden på ett finurligt och trevligt sätt. Det blir kulturkrockar och både humoristiska, klockrena och tänkvärda inslag av homosexualitet, etnicitet och #metoo. Allt är väl avvägt, de olika karaktärerna är oerhört välgestaltade och älskvärda och hade kunnat vara din granne, vän eller älskare. Väldigt down-to-earth och trovärdigt för att dra till med ett par klyschor.

Det här är en kärleksförklaring till såväl åldrande som ungdomlighet och sex och kärlek. Jag gillar att just de senare ingredienserna diskuteras så pass lätt och öppenhjärtligt ur de äldre karaktärernas perspektiv.

Ni förstår att jag gillar det här. I en lägenhet på söder kvalar klart in på min feelgood-topplista och utan att skriva något i sten så skulle jag nog vilja påstå att den står uppe på prispallen och skakar hand med bland annat Max Schüllerqvists underbara Det stora dejtingäventyret, som jag lyft fram i ljudboksgrupper fler än femton gånger.

I en lägenhet på söder kammar hem en inte alltför ofta förekommande fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Vita rosor, av Emma Olofsson

Ny dag, ny bekantskap. Denna gång är det Emma Olofssons debut som står på tur, ytterligare en bok jag haft i hyllan ett tag.

“Sommarvärmen har just kopplat sitt grepp om Karlshamn när en ung kvinna hittas död och våldtagen i en klippskreva i hamnen. Över hennes kropp har någon spridit vita rosenblad. Några dagar senare försvinner en sextonårig flicka från sitt hem. Flickorna går på samma gymnasieskola, och vita rosenblad hittas i huset.
Matias Hernández och hans kollegor på Grova brott sätts på fallet, men står handfallna tills det visar sig att Matias bror Sebastian stått båda offren nära i sin roll som lärare. Misstankar riktas mot honom trots Matias protester. Sebastian släpps i brist på bevis, men plötsligt försvinner han, samtidigt som ytterligare en flicka från skolan anmäls saknad. Allt tyder på att de försvunnit tillsammans.
Fler och fler frågetecken dyker upp om Sebastians inblandning i fallen, och i jakten på honom får polisen upp ett spår som leder dem in i en härva av övergrepp och maktmissbruk, som ger ringar på vattnet ända till militärdiktaturen i Chile.
Vita rosor är en dramatisk historia om mörka familjehemligheter, kärlek och hämnd.”

Vi börjar med inläsningen, vilken Gunilla Leining står för. Mästerligt, som vanligt.

Jag ska börja med att påtala att jag inte är överdrivet förtjust i intriger som inleds med just “en ung kvinna hittas död och våldtagen”. Dels är temat jobbigt aktuellt och samtidigt rejält uttjatat. Troligen är det just därför jag låtit Vita rosor ligga olyssnad i den digitala hyllan ett bra tag, men så är det ju så att jag ständigt är nyfiken på de svenska författarkollegorna och gillar att stifta nya bekantskaper.

En sak kan vi konstatera direkt: Vita rosor är välskriven. Olofssons språk flyter på fint och är lätt att ta till sig. Hon går inte in i onödiga detaljer (utöver den ständigt återkommande påminnelsen om hur bildskön Matias är) och inte heller vältrar man i explicita beskrivningar eller våldsskildringar.

Tempot är gynnsamt och Olofsson får till flera trevliga, smarta vändningar som får mig att se bort från det faktum att intrigen kanske inte fängslar mig hela vägen. Matias och hans familj med dess historia är intressant att följa, karaktärerna i övrigt är välgestaltade.

Vita rosor är en välskriven och smart debut som landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Svinstian, av Susanne Schemper

Januari är knappt slut och jag har redan haft lyxen att vid flera tillfällen stifta bekantskap med nya författartalanger. Idag blev det Susanne Schempers tur. Hon är en av dessa författare vars namn, och böckers omslag, dykt upp i flödet emellanåt men som jag fram tills nu inte tagit mig an.

“Tina lever ensam med sina katter sedan hennes man gått bort. Hon är tyngd av bitterhet och svåra skuldkänslor över att ha svikit sitt nu vuxna barn. Många år av psykisk misshandel har format henne och det förflutna spökar, ovälkomna minnen gör sig ofta påminda. När Tina lär känna grannen Sanna och hennes son Noa, och förstår att de lever med en man som inte behandlar dem väl, rivs gamla sår upp. Sanna börjar inse att det är ohållbart att stanna med mannen Mats, hans oberäkneliga humör oroar henne mer och mer för varje dag. Hon hoppas in i det längsta att de ska kunna lösa sina problem, men efter en skrämmande händelse får hon nog och flyr i panik till grannen. Tinas ilska växer och hon ser det som sin uppgift att ställa allt till rätta… Svinstian är en berättelse om skuldkänslor, bitterhet och hämnd och obehaget anas hela tiden under ytan.”

Kerstin Andersson står för inläsning och är även hon en ny bekantskap. Jag tycker att hon sköter sig bra. Rösten påminner mig bitvis lite om Gunilla Leining, även om prestationen i mina öron inte är på riktigt samma nivå.

Som så ofta annars valde jag att inte läsa in mig på handlingen utan lät mig själv överraskas. Svinstian är en välskriven roman, så mycket jag kan avslöja utan omsvep. Det tar ett litet tag innan jag kommer in helt i intrigen, men när jag väl gjort det så är det svårt att värja sig. Handlingen är, dessvärre, ständigt dagsaktuell och bjuder på både spänning, obehag, hopp och en rejäl dos ilska i sin realism.

Det handlar om psykisk och fysisk misshandel i en nära relation och andra viktiga ämnen tas också upp. Framåt slutet tar intrigen en vändning som, även om jag redan tidigt trott mig förstå ungefär varthän det barkar, ändå överraskar en del. Det är en trevlig bonus som tillför extra krydda till en intrig som redan är skrämmande och spännande nog.

Svinstian är dessutom en roman i passande längd. Den hade säkert kunnat fläskas ut ett par timmar till, men jag tycker att innehållet, både vad gäller språk, karaktärsutveckling och vändningar i intrigen är välkomponerat. Det finns en tanke bakom allt och jag upplever inte, som i vissa andra fall, att det finns någon dödvikt eller långsam passage. Tvärtom återspeglas tempot i det växande obehaget allteftersom intrigen slingrar sig fram mot finalen.

Svinstian är en riktigt bra bok som förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.

Röda ögon i natten, av Petronella Simonsbacka

Vi börjar med att ta tidsmaskinen back to 2017. Det var året då Swedish Zombie utannonserade en romantävling där vinnaren belönades med utgivning av zombieroman. Denna tävling hoppade jag själv på och mitt bidrag resulterade i debutromanen Europa Pandemus. Nej, jag vann inte tävlingen, det gjorde Johanna Glembo, men ganska precis ett år efter deadline fick jag förlagskontrakt hos Miramir Förlag (glädjen den dagen kommer jag för alltid att minnas). En annan författare som också gav sig in i tävlingen för att senare få intresse från annat bokförlag var Petronella Simonsbacka.

“Röda ögon i natten: Äter hästar kött? Marre reser från Stockholm till sin nya vän Malin på landet, men träffen tar en helt annan vändning än vad de båda förutsett. Marre blir vittne till att Malins favorithäst äter upp en mus, men Malin vill inte tro honom. Inom kort hotas de av en flock aggressiva, köttätande hästar, och denna mystiska sjukdom sprider sig även till människor … Följ med Marre och Malin på den spännande flykten från zombiesmittan som hotar att ta över hela landet.”

Martin Wall står för inläsning. Det är en ny bekantskap och jag tycker att han sköter sig bra. Jag reagerar dock på att ljudboken inte presenteras som sig bör. Man skippar att nämna titel, författare och inläsare och slänger sig istället direkt in i berättelsen.

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig av Röda ögon i natten. Den här meningen i baksidestexten kring hotet från en flock aggressiva, köttätande hästar fick mig att brista ut i ett litet skratt första gången jag läste den. Inte av illvilja. Tvärtom. Dels lät det som ett utdrag ur någon av de där underbara b-skräckisarna jag låter mig underhållas av i tid och otid och, seriöst, hur ofta har man läst om hot från köttätande hästar? Det är en beskrivning som etsat sig fast. Jag vill dock klargöra att zombiehästar INTE är det enda eller huvudsakliga hotet.

Och detta med b-skräckisar är inte långt bort när Röda ögon … tar sin början. Inledningen känns väldigt mycket som en underhållande skräckfilm för unga vuxna. Lägg sedan till att det är välskrivet, spännande och strösslat med underfundig humor så ser det riktigt ljust ut. Inte för huvudkaraktärerna, naturligtvis, utan för mitt intresse för boken. Spänningen håller i sig rätt bra rakt igenom och jag gillar resan intrigen tar när vi åker mot storstaden och bjuds på en tågresa lik en light-version av koreanska filmen Train to Busan.

Farten är både till bokens för- och nackdel. Det är dels fartfyllt och bjuder på en hel del spännande miljöer, men till vissa kapitel har intrigen hoppat framåt en obestämbar tidsrymd och karaktärerna, främst Marre, har plötsligt formats utan att vi som läsare/lyssnare fått följa med. Det är lite synd. Jag tror att den här boken utan problem hade kunnat hålla på i både två och tre timmar längre utan att någonsin direkt behöva tappa tempo och den karaktärs- och intrigutveckling som bitvis hoppas över hade gett boken extra tyngd. Men det är egentligen inget större problem utan boken fungerar finfint trots ett par sådana skutt i tiden. Det är så pass underhållande att jag rycks med av bara farten. Rakt in bakom murarna i ett barrikaderat Gamla stan, för att nämna en häftig miljö. Den här boken kanske riktar sig mer till ungdomar och unga vuxna men spänningen är så pass hög och våldet, om än aldrig explicit eller alltför slafisgt, gör garanterat även en vuxen skräckpublik nöjd.

Har ni inte förstått det än så tycker jag väldigt mycket om det här. Röda ögon i natten förtjänar en fortsättning, och jag tror att en sådan kommer att bjudas. Åtminstone hoppas jag det. Dels vill jag gärna följa Marre och Malin vidare, men så gör den något av en “Sopranos” genom att sluta väldigt abru –

Röda ögon i natten landar på 4 av 5 pannkakor. Mer zombiehästar åt folket.

 

Curare, av Martin Rössel

En romandebut jag varit lite småsugen på att lyssna på ett tag, men som jag av någon anledning ändå dragit mig lite för.

“En äldre man hittas mördad i sin paradvåning på Östermalm. Han har blivit styckad på ett mycket ovanligt sätt och mördaren har lämnat ett kryptiskt meddelande till polisen.
En kort tid senare sker ännu ett mord och det blir tydligt att mördaren inte har för avsikt att sluta, tvärtom en mordvåg är att vänta.
Erika Hård är kriminalinspektör vid sektionen för grova brott i Stockholm. Hon tränar MMA, lyssnar på Rammstein och är livrädd för att bli kär. Tillsammans med sina kollegor är det hon som får i uppdrag att ta fast seriemördaren, men det visar sig snart att det inte bara är polisen som jagar en mördare, utan även en mördare som jagar en polis.”

Curare är som sagt Rössels debutroman och på det stora hela tycker jag att den är en lyckad sådan. Att jag dragit mig för att lyssna beror nog till stor del på att det baksidestexten avslöjar känns något uttjatat. Jag brukar generellt sett inte läsa klart en synopsis eller baksidestext som börjar med meningen “En xxx hittar mördad … “. Lägg sedan till en huvudkaraktär som checkar de flesta boxar så är vi något på spåren.

Men. Rössel slår mig på fingrarna och det är jag glad över. Ja. Erikas hårdhet cementeras i och med efternamnet, men hon växer ganska snabbt på en, som en oväntad surdeg man fått av en trevlig bekant. Även om klyschorna bitvis staplas på varandra så får jag erkänna att det inte gör särskilt mycket – för Rössel bjuder också på en del trevliga överraskningar. Intrigen och den väg den tar är riktigt spännande och påminner även trevligt nog om mitt eget första (än så länge opublicerade) första försök i krimgenren. På så vis skiljer den sig från en del andra polisromaner och det är endast positivt menat.

Curare tar fart på allvar ett par-tre timmar in och jag gillar tempot. Möjligen kan bitar av intrigen kännas lite smårörig på sina ställen och det finns några kill your darlings och ett kort kapitel som känns lösryckt och inte tillför något (badkarssex!), men det är inget som förstör helheten.

På det stora hela tycker jag att Curare visar på en ljus framtid för Rössel – och Hårds fortsatta äventyr.

Inläsningen görs av Jessica Pellegrini, en ny bekantskap för min del. Hon gör ett bra jobb, även om det ibland låter lite monotont.

Curare landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Cyklonvarning, av Christina Wahldén

Detta är uppföljaren till Nämn inte de döda, en av böckerna som hamnade på min lista över bästa böcker jag lyssnade på under 2020. Med det sagt är förväntningarna ganska stora.

“Andra delen i en skrämmande aktuell serie som utspelar sig i norra Australien. Det är jul och en våldsam cyklon närmar sig Darwin. Polisen Bluey härjas av minnen från sin barndom, då hans bror dog i katastrofen Tracy på juldagen 1974. Kollegan Jess är rädd att anpassa sig för mycket till poliskårens vita normer. Den svenska konststudenten Greta är mitt uppe i sin nya kärleksrelation. Samtidigt ökar brottsligheten i trakten. Användningen av drogen crystal meth har eskalerat och skördar fler och fler offer. När en ung man hittas ihjälskjuten dras Bluey och Jess in i utredningen. Snart inser de att majoriteten av de drabbade tillhör ursprungsbefolkningen, och medan cyklonen rycker närmare uppdagas en långt mer obehaglig historia än de kunnat ana.”

Bok nummer två tar vid ett tag efter händelserna i del ett. Vi får åter följa den småtragiske, ensamme polisen Bluey och hans kollega Jess. Precis som i första boken ligger ett stort fokus på utsatthet, fattigdom och minoritetsbefolkningen som utsätts för rasism och förtryck. Det är högaktuella ämnen som för en extra dimension till en annars ganska enkel intrig. Det som förhöjer mitt intresse är dels alla de karaktärer jag lärde mig tycka om i första delen, som fortsätter att levereras i trovärdiga, intressanta gestaltningar.

Det och Scott, en av bokens huvudkaraktärer som råkar vara en stormfront och anledningen till bokens titel. Det blir extra spännande och intressant att utredningen förhalas av Scotts obarmhärtiga intåg över landet down under.

Precis som i Nämn inte de döda är även Cyklonvarning oerhört välskriven och det är åter miljöerna (och vädret) som spelar stora roller och förhöjer upplevelsen. Jag tycker kanske inte att del två når upp till exakt samma höjder som den första. Å andra sidan kan jag inte sätta fingret på varför och vet ni vad? Det gör inget, för Cyklonvarning är fortfarande en förbaskat jäkla bra kriminalroman. Man vill bara ha mer Bluey och Jess.

En rolig fotnot är när inläsarens uttal plötsligt kan förvandla en karaktär i min fantasi. Aunty Pearl förvandlas från faster till finne med inkontinensbesvär när jag hör det uttalat Anti Pöööl, vilket tar oss vidare till sista punkten: Inläsning. Det är Magnus Roosmann som står för den och han är en av mina favoriter bland manliga inläsare. Han gör det riktigt bra, Anti Pöööl till trots.

 

Cyklonvarning landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Hästpojkarna, av Johan Ehn

Detta är min första bekantskap med Johan Ehn som författare. Detta är en bok som vunnit stor framgång och gör naturligtvis att jag har stora förhoppningar.

“Anton har nyligen tagit studenten och fått jobb inom hemtjänsten. En av dem han besöker är Alexander Kovac, en snart hundraårig man som inte pratar och som vägrar lämna sitt kök. Under ett arbetspass upptäcker Anton att gubben svarar honom genom att stöta med käppen i golvet. De börjar kommunicera, och i vardagsrummet hittar Anton foton på hästar och cirkusartister, och ett brev från Gestapo. Vad har den gamle egentligen levt för liv?
I tjugotalets Tjeckoslovakien växer två pojkar upp på ett barnhem. När den ena behandlas illa, rymmer de och får jobb på en cirkus där de utför de mest häpnadsväckande konster på hästryggen. Cirkusen tar dem vidare till Berlin och den mytomspunna och normbrytande klubben Eldorado. Medan pojkarna börjar förstå vad de egentligen känner för varandra, tar nazisterna makten och samhället hårdnar snabbt omkring dem.”

Vi börjar med inläsningen, som Johan själv står för. Jag har tidigare lyssnat på hans inläsning av maken Mats Strandbergs Färjan och Hemmet och vill minnas att jag gillade det. I fallet Hästpojkarna är hans inläsning spot-on, rent ut sagt mästerlig.

Boken då? Jag har ju sett Hästpojkarna florera i sociala medier i tid och otid och varit nyfiken på den, men jag har aldrig tagit reda på vad den egentligen handlar om. Det gjorde jag inte heller innan jag påbörjade genomlyssningen och det är jag glad för – visst är det spännande att lyssna till något man på förhand inte vet något om? Det tar en stund, kanske en timme, innan jag verkligen börjar få grepp om vad för sorts bok Hästpojkarna är. När det står klart och historien verkligen kommit igång så är jag fast.

Det är en oerhört välskriven, intressant och annorlunda berättelse Ehn bjuder oss på. Den är spännande, sorglig, ibland underfundigt rolig och oerhört svår att inte älska. Jag ler ofta brett när Anton långsamt närmar sig den där kökssittande snart-hundraåringen, hur deras vänskap börjar utvecklas samtidigt som den mystiske och trott stumme mannens vackra och sorgliga bakgrund börjar nystas ut.

En bok med ett stort, bultande hjärta. Det handlar om kärlek, i vissa tider förbjuden sådan, om förföljelse och hat. Och om pojkar som rider hästar, såklart. Berättelsen är väldigt drabbande och miljöerna känns levande. Persongalleriet är fyllt av färgstarka och härliga karaktärer. Det finns mycket att älska med Hästpojkarna. Det enda, om jag nu bestämt måste vara sådan, som stör mig är att jag tycker boken slutar lite abrupt. Kanske beror det på att man är så inne i det hela och känner så pass mycket för karaktärerna. Det är ju i såna fall en väldigt stor eloge till författaren.

Hästpojkarna lär hamna på min lista över bästa böcker jag lyssnat på under 2021. Så var det skrivet och beslutat.

Hästpojkarna kammar hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Ögonvittnet, av Anna Bågstam

Ögonvittnet är en Storytel Original-satsning och första delen i trilogin Morden i Lerviken (den tredje delen släpptes så sent som 11/1). Det är min första bekantskap med Anna Bågstam. Ögonvittnet gavs från början ut i episoder på klassiskt Original-manér men finns nu, liksom båda uppföljarna, som roman.

“Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?Ögonvittnet är tempofylld spänning med en smart, ofullkomlig och smygrökande hjältinna i huvudrollen.”

 

Angela Kovács står för inläsning och gör det bra. Jag har alltid gillat hennes inläsningar, även om hon inte platsar på min direkta topplista.

 

Ögonvittnet är, likt alla Original-satsningar, fartfylld och rätt spännande. Intrigen i sig känns relativt standard och sticker inte ut direkt, men det gör mig inget. Jag är likväl underhållen och Ögonvittnet är en välskriven roman. Den bjuder även på ett trevligt persongalleri med många karaktärer jag hoppas florerar även i uppföljarna.

Sen avslutas det med en cliffhanger, och det är ju något jag både gillar att läsa (eller lyssna till) och att själv skriva … mest för att jävlas med folk som gillar boken och måste vänta på uppföljaren. Eller som i det här fallet, när två uppföljare redan existerar, göra folk sugna på att lyssna vidare. Och vet ni vad? Det funkar, såklart!

Ögonvittnet landar på 3,5 rejäla pannkakor av 5.

 

 

Den sista migrationen, av Charlotte McConaghy

En bok för alla som gillade Där kräftorna sjunger, står det på Storytel, och det känns träffande, för Den sista migrationen påminner på vissa sätt om den. Åtminstone känslomässigt.

“Franny Stone har tillbringat hela livet vid havet, driven av kärleken till fåglarna som svävar ovanför. Men när klimatförändringarna medför att alla vilda djur börjar dö ut i fruktansvärd hastighet börjar även hennes älskade fåglar att försvinna.
På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet.
Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne.
“Den sista migrationen” är en hjärtskärande vacker kärleksförklaring till djuren och naturen. Men det är också en spännande och tidlös historia om vad vi är beredda att göra för de vi älskar.”

Jag gillar det här. Det är lågmält, vackert, sorgligt, intressant – och annorlunda. Intrigen med utdöende arter är både fascinerande, skrämmande och högst verklig. Det blir lite drama och mystik med lätta inslag av dystopi, skulle man kunna säga.

Det är väl egentligen främst andra halvan av boken som är riktigt bra, det tar ett litet tag innan jag verkligen kommer in i det hela, även om det är intressant och trevligt rakt igenom. Den annorlunda, eggande intrigen gör helt klart sitt, likaså ett rikt persongalleri och utsökta miljöbeskrivningar. Ändå är det något som saknas för att jag ska bli mer salig över det och jag kan dessvärre inte riktigt sätta fingret på vad. Missförstå mig rätt – det är fortfarande en oerhört bra bok och en författare jag kommer att hålla koll på. Tack till Samuel Karlsson var recension gjorde mig sugen på att ge den här en chans – jag lyssnar av någon anledning vanligtvis inte överdrivet mycket på utländska författare.

Gunilla Leining gör som vanligt ett fantastiskt jobb som inläsare.

Den sista migrationen landar på 4 av 5 pannkakor.

 

En miljon smaragder, av Lukas Adamsson

En dubbeldebut, kan man säga. Detta är vad jag vet, Lukas Adamssons första bok. Det är även Torbjörn Löwendahls debut som uppläsare.

“En miljon smaragder är en berättelse om ett barn utlämnat till de vuxna runt sig. Pojken Elias skildrar från sitt eget perspektiv en uppväxt definierad av rädsla och våld.
Men berättelsen är också en om kärlek, om vänskap, familj och människans förmåga att se ljusglimtarna i utsatthetens mörker.”

Jag läste ingenting om En miljon smaragder innan jag började spela upp och visste således inte alls vad jag hade att vänta mig. Vi följer Elias, en ung kille vars vardag kantas av rädsla, våld och osäkerhet. Till en början är jag lite osäker på vart berättelsen är på väg, även om den väcker intresset direkt, men det där klarnar ganska snart.

Lukas Adamssons berättelse är mycket välskriven, finstämd, sorglig och obehaglig. Det är en uppväxtskildring, en bok om vänskap, utanförskap och den där osäkerheten som finns hos så många (de flesta?) barn när man försöker navigera sig fram i en stor värld. Man blir rörd, man blir förbannad – Ja, den här boken bjuder på många olika känslor och intryck och det om något är väl ett riktigt bra betyg? Den för tankarna till många liknande böcker som blivit rejäla succéer och även det är ett riktigt bra betyg – Författaren spelar på känsloregistret och bygger upp berättelsen i ett tacksamt tempo.

Det är en kort bok, ganska precis 2,5 timme i speltid, och det är väl egentligen det enda som gör mig besviken. Den här boken hade gärna fått vara åtminstone dubbelt så lång. Allting håller mer än väl i det korta formatet, men med en så stark berättelse och snyggt persongalleri så hade Adamsson i min mening gärna fått bjuda på mer, för mer vill man helt klart ha.

Och så har vi inläsningen. Som jag nämnde i starten är detta Löwendahls debut som inläsare – och vilken debut! Inlevelsen är finfin och han har ett riktigt bra flow. Som debutant lyckas han faktiskt överglänsa många riktigt rutinerade inläsare.

En miljon smaragder landar på 4,5 av 5 pannkakor.