Vänligheten, av John Ajvide Lindqvist
Så är Sveriges främste skräckförfattare tillbaka. Jag har faktiskt inte tagit mig igenom hans “platstrilogi” då jag verkligen inte gillade Himmelstrand. Jag föredrog Ajvides mer skräckbetonade berättelser och tillåt mig här att bli lite personlig. Stephen King och John Ajvide är helt klart de två författare som influerat mig mest. Inte bara för att jag inledde karriären med skräck i både roman- och novellform, men kanske för att dessa två herrars alster låg till grund för min egen författardröm. Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda blev genast favoriter. Båda så vackra, så obehagliga och samtidigt så Svensson. Ajvide bjöd in till berättelser jag varken kunde eller ville värja mig emot. Jag var 17 eller 18 år ung när jag läste Låt den rätte komma in och började drömma om att också skriva skräck och bli utgiven hos Ordfront. Det är därför med stor förväntan jag tar mig an Vänligheten, även om jag saknat stilen från Skräckvides tidiga böcker.
“En klargul, låst container.
En morgon står den i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit eller vad den innehåller. När låset slutligen sågas upp är det något som rinner ut. Något mörkt som kommer att förändra Norrtälje och få den vardagliga vänligheten att vittra sönder.
Under denna tid får vi även följa Max, Siw, Anna, Johan, Marko och Maria. Alla i trettioårsåldern och med sina egna problem i livet. Men när Norrtälje föränd as förs de samman på ett för alla oväntat sätt.
Vänligheten är en stor berättelse om vänskap och kärlek i ett Sverige i förändring. Den rör sig över 30 år och med denna roman visar John Ajvide Lindqvist att han inte bara är Sveriges största skräckmästare utan också en av våra största samtidsskildrare.”
Jag vill börja med att nämna inläsningen. Det är få författare som bör uppmuntras till att läsa in sina egna böcker. Ajvide är en av dessa. Han gör detta så jäkla bra. Betoningar, inlevelse, hela baletten. Det märks verkligen att han njuter av att ge röster till såväl berättelse som karaktärer.
Det finns nog få författare som kan skildra samtiden så klockrent och vackert miserabelt som John Ajvide. Han lyckas även väva in övernaturligheter mitt i det folkliga på ett sätt som ofta får det att framstå som det mest naturliga i hela världen. Den här boken är så fruktansvärt välkonstruerad och bjuder på så många lager att det inte går att värja sig. Det är 20 timmar av småstadsmisär blandat med lite häxerier och Jesus på café. Intrigen i sig puttrar på i ett ofta ganska lugnt tempo som i en annan författares händer troligen fått mig att tappa intresse, men Ajvides gestaltningar, hans språk och sättet att blanda allvar, löjligt roliga underfundigheter och obehag gör att jag är naglad i hans våld rakt igenom. Det finns få författare som skriver äckel och våldsamheter som honom.
När skräcken bubblar i Vänligheten njuter jag, men det är inte överdrivet mycket av den varan (till mångas gillande, säkerligen). Språket är fantastiskt, intrigerna är fantasifulla som fasen, men jag saknar hans klart mer skräckbetonade rötter. Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda och Lilla stjärna var helt enkelt mer i min smak.