En miljon smaragder, av Lukas Adamsson
En dubbeldebut, kan man säga. Detta är vad jag vet, Lukas Adamssons första bok. Det är även Torbjörn Löwendahls debut som uppläsare.
“En miljon smaragder är en berättelse om ett barn utlämnat till de vuxna runt sig. Pojken Elias skildrar från sitt eget perspektiv en uppväxt definierad av rädsla och våld.
Men berättelsen är också en om kärlek, om vänskap, familj och människans förmåga att se ljusglimtarna i utsatthetens mörker.”
Jag läste ingenting om En miljon smaragder innan jag började spela upp och visste således inte alls vad jag hade att vänta mig. Vi följer Elias, en ung kille vars vardag kantas av rädsla, våld och osäkerhet. Till en början är jag lite osäker på vart berättelsen är på väg, även om den väcker intresset direkt, men det där klarnar ganska snart.
Lukas Adamssons berättelse är mycket välskriven, finstämd, sorglig och obehaglig. Det är en uppväxtskildring, en bok om vänskap, utanförskap och den där osäkerheten som finns hos så många (de flesta?) barn när man försöker navigera sig fram i en stor värld. Man blir rörd, man blir förbannad – Ja, den här boken bjuder på många olika känslor och intryck och det om något är väl ett riktigt bra betyg? Den för tankarna till många liknande böcker som blivit rejäla succéer och även det är ett riktigt bra betyg – Författaren spelar på känsloregistret och bygger upp berättelsen i ett tacksamt tempo.
Det är en kort bok, ganska precis 2,5 timme i speltid, och det är väl egentligen det enda som gör mig besviken. Den här boken hade gärna fått vara åtminstone dubbelt så lång. Allting håller mer än väl i det korta formatet, men med en så stark berättelse och snyggt persongalleri så hade Adamsson i min mening gärna fått bjuda på mer, för mer vill man helt klart ha.
Och så har vi inläsningen. Som jag nämnde i starten är detta Löwendahls debut som inläsare – och vilken debut! Inlevelsen är finfin och han har ett riktigt bra flow. Som debutant lyckas han faktiskt överglänsa många riktigt rutinerade inläsare.