Recension: Röda ögon i natten

Röda ögon i natten, av Petronella Simonsbacka

Vi börjar med att ta tidsmaskinen back to 2017. Det var året då Swedish Zombie utannonserade en romantävling där vinnaren belönades med utgivning av zombieroman. Denna tävling hoppade jag själv på och mitt bidrag resulterade i debutromanen Europa Pandemus. Nej, jag vann inte tävlingen, det gjorde Johanna Glembo, men ganska precis ett år efter deadline fick jag förlagskontrakt hos Miramir Förlag (glädjen den dagen kommer jag för alltid att minnas). En annan författare som också gav sig in i tävlingen för att senare få intresse från annat bokförlag var Petronella Simonsbacka.

“Röda ögon i natten: Äter hästar kött? Marre reser från Stockholm till sin nya vän Malin på landet, men träffen tar en helt annan vändning än vad de båda förutsett. Marre blir vittne till att Malins favorithäst äter upp en mus, men Malin vill inte tro honom. Inom kort hotas de av en flock aggressiva, köttätande hästar, och denna mystiska sjukdom sprider sig även till människor … Följ med Marre och Malin på den spännande flykten från zombiesmittan som hotar att ta över hela landet.”

Martin Wall står för inläsning. Det är en ny bekantskap och jag tycker att han sköter sig bra. Jag reagerar dock på att ljudboken inte presenteras som sig bör. Man skippar att nämna titel, författare och inläsare och slänger sig istället direkt in i berättelsen.

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig av Röda ögon i natten. Den här meningen i baksidestexten kring hotet från en flock aggressiva, köttätande hästar fick mig att brista ut i ett litet skratt första gången jag läste den. Inte av illvilja. Tvärtom. Dels lät det som ett utdrag ur någon av de där underbara b-skräckisarna jag låter mig underhållas av i tid och otid och, seriöst, hur ofta har man läst om hot från köttätande hästar? Det är en beskrivning som etsat sig fast. Jag vill dock klargöra att zombiehästar INTE är det enda eller huvudsakliga hotet.

Och detta med b-skräckisar är inte långt bort när Röda ögon … tar sin början. Inledningen känns väldigt mycket som en underhållande skräckfilm för unga vuxna. Lägg sedan till att det är välskrivet, spännande och strösslat med underfundig humor så ser det riktigt ljust ut. Inte för huvudkaraktärerna, naturligtvis, utan för mitt intresse för boken. Spänningen håller i sig rätt bra rakt igenom och jag gillar resan intrigen tar när vi åker mot storstaden och bjuds på en tågresa lik en light-version av koreanska filmen Train to Busan.

Farten är både till bokens för- och nackdel. Det är dels fartfyllt och bjuder på en hel del spännande miljöer, men till vissa kapitel har intrigen hoppat framåt en obestämbar tidsrymd och karaktärerna, främst Marre, har plötsligt formats utan att vi som läsare/lyssnare fått följa med. Det är lite synd. Jag tror att den här boken utan problem hade kunnat hålla på i både två och tre timmar längre utan att någonsin direkt behöva tappa tempo och den karaktärs- och intrigutveckling som bitvis hoppas över hade gett boken extra tyngd. Men det är egentligen inget större problem utan boken fungerar finfint trots ett par sådana skutt i tiden. Det är så pass underhållande att jag rycks med av bara farten. Rakt in bakom murarna i ett barrikaderat Gamla stan, för att nämna en häftig miljö. Den här boken kanske riktar sig mer till ungdomar och unga vuxna men spänningen är så pass hög och våldet, om än aldrig explicit eller alltför slafisgt, gör garanterat även en vuxen skräckpublik nöjd.

Har ni inte förstått det än så tycker jag väldigt mycket om det här. Röda ögon i natten förtjänar en fortsättning, och jag tror att en sådan kommer att bjudas. Åtminstone hoppas jag det. Dels vill jag gärna följa Marre och Malin vidare, men så gör den något av en “Sopranos” genom att sluta väldigt abru –

Röda ögon i natten landar på 4 av 5 pannkakor. Mer zombiehästar åt folket.