Svinstian, av Susanne Schemper
Januari är knappt slut och jag har redan haft lyxen att vid flera tillfällen stifta bekantskap med nya författartalanger. Idag blev det Susanne Schempers tur. Hon är en av dessa författare vars namn, och böckers omslag, dykt upp i flödet emellanåt men som jag fram tills nu inte tagit mig an.
“Tina lever ensam med sina katter sedan hennes man gått bort. Hon är tyngd av bitterhet och svåra skuldkänslor över att ha svikit sitt nu vuxna barn. Många år av psykisk misshandel har format henne och det förflutna spökar, ovälkomna minnen gör sig ofta påminda. När Tina lär känna grannen Sanna och hennes son Noa, och förstår att de lever med en man som inte behandlar dem väl, rivs gamla sår upp. Sanna börjar inse att det är ohållbart att stanna med mannen Mats, hans oberäkneliga humör oroar henne mer och mer för varje dag. Hon hoppas in i det längsta att de ska kunna lösa sina problem, men efter en skrämmande händelse får hon nog och flyr i panik till grannen. Tinas ilska växer och hon ser det som sin uppgift att ställa allt till rätta… Svinstian är en berättelse om skuldkänslor, bitterhet och hämnd och obehaget anas hela tiden under ytan.”
Kerstin Andersson står för inläsning och är även hon en ny bekantskap. Jag tycker att hon sköter sig bra. Rösten påminner mig bitvis lite om Gunilla Leining, även om prestationen i mina öron inte är på riktigt samma nivå.
Som så ofta annars valde jag att inte läsa in mig på handlingen utan lät mig själv överraskas. Svinstian är en välskriven roman, så mycket jag kan avslöja utan omsvep. Det tar ett litet tag innan jag kommer in helt i intrigen, men när jag väl gjort det så är det svårt att värja sig. Handlingen är, dessvärre, ständigt dagsaktuell och bjuder på både spänning, obehag, hopp och en rejäl dos ilska i sin realism.
Det handlar om psykisk och fysisk misshandel i en nära relation och andra viktiga ämnen tas också upp. Framåt slutet tar intrigen en vändning som, även om jag redan tidigt trott mig förstå ungefär varthän det barkar, ändå överraskar en del. Det är en trevlig bonus som tillför extra krydda till en intrig som redan är skrämmande och spännande nog.
Svinstian är dessutom en roman i passande längd. Den hade säkert kunnat fläskas ut ett par timmar till, men jag tycker att innehållet, både vad gäller språk, karaktärsutveckling och vändningar i intrigen är välkomponerat. Det finns en tanke bakom allt och jag upplever inte, som i vissa andra fall, att det finns någon dödvikt eller långsam passage. Tvärtom återspeglas tempot i det växande obehaget allteftersom intrigen slingrar sig fram mot finalen.