Singöspionen, av Johan Kant och Anders Gustafson
Singöspionen är den första delen i en serie böcker och släppte 2015. Jag fick upp ögonen för serien då jag sett den senaste delen Löparen florera i sociala medier.
“DEN 62-ÅRIGA KRIMINALINSPEKTÖREN SOLBRITT ANDERSSON och hennes man Rune har förverkligat sin dröm och köpt en sommarstuga på Singö i Roslagen. Av en granne får de höra talas om Singömordet, som skett på den närbelägna marinbasen 1986, strax efter att Olof Palme mördades. Trots att anläggningen var välbevakad lyckades gärningsmannen försvinna utan ett spår, och mordet är ännu ouppklarat. Under sin semester kan Solbritt inte låta bli att göra egna efterforskningar. Sökandet efter sanningen sätter igång hänsynslösa krafter, beredda att göra allt för att hindra henne. Singöspionen är en trovärdig kriminalroman som är mycket svår att lägga ifrån sig. En modern svensk deckare utan klichéartat övervåld och med en ovanlig hjälte i huvudrollen: en kvinnlig polis i övre medelåldern.”
Vi börjar med inläsningen. Jag har oftast väldigt svårt för Katarina Ewerlöf, men i Singöspionen tycker jag att hon sköter sig riktigt bra.
Jag gillar ju det faktum att vi får följa en äldre kriminalinspektör. Jag kan bitvis bli lite trött på att huvudkaraktärer i genren ofta utgörs av folk runt trettio-någonting (jag säger inte att det alltid är så, men hur ofta är de 60+?). Det var även av den här anledningen jag lät två av huvudkaraktärerna i min debutroman och dess uppföljare vara i övre medelåldern.
Det finns mycket gott att säga om Singöspionen, samtidigt som jag har lite svårt att få ihop den i tankarna. Det jag tycker författarduon lyckas med allra bäst i den här boken är den detaljrika levande och oerhört vackra målningen av Roslagsidyllen. Det målar upp oerhört verklighetstrogna och pittoreska bilder för mitt inre.
Det är på så vis en ganska mysig berättelse. Det är liksom deckare, thriller och feelgood i samma förpackning. Men det är både positivt och negativt. Den är både härlig och enerverande och ibland kommer jag på mig själv med att tappa fokus för att drivet bitvis saknas. Någon direkt nerv blir det egentligen inte förrän framåt slutet. Karaktärerna är lagom intressanta. Mest växer ju huvudkaraktären på en, men här finns saker i upplägget som förstör en del.
Detta är duons debut, det ska man ha med i åtanke. Samtidigt har jag läst att en av dem är förlagsredaktör och är det en sak jag återkommer till i tankarna så är det att Singöspionen skulle ha behövt just en hårdare redaktör som gått igenom och kapat. Det blir bitvis lite tjatigt och långdraget – med hänsyn till intrigen hade man säkerligen kunnat korta ned romanen med två timmar. Det som dock stör mest är benägenheten att skifta perspektiv i tid och otid. Det blir liksom lite av en identitetskris, som att man inte riktigt vet ur vilket perspektiv man vill berätta intrigen och dess sidohistorier. Det gör även att jag upplever att det blir svårt att knyta an till karaktärerna och ibland blir det bara för utsmyckat med alltför många karaktärers tankar och känslor att ta del av. Ett exempel är när polisen ska förhöra ett vittne och vi får ta del av extremt mycket onödiga detaljer kring sagt vittnes vardagsmönster och morgonbestyr vilket inte tillför något.
Så. Jag låter kanske som en riktig gnällspik och det är jag ibland. Återigen. Det finns mycket att tycka om i Singöspionen, men även mycket tillkortakommanden. En annan sak jag uppskattar är avsaknaden av onödigt våld och sex – jag har inget emot något av det egentligen, men det känns fräscht med en mordgåta berättad med så pass få centiliter kroppsvätska. Med en strängare redaktör hade man kunnat tighta till det här till något mer spännande. Jag gissar på att författarduon mognat till sig rejält i och med det antal uppföljare som finns. Vi får se om jag tar mig an dem i framtiden.