1986 (säsong 1-3), av Jesper Ersgård
Jag har skjutit upp den här ett tag av den gamla vanliga anledningen – Jag fullständigt avskyr Original-upplägget då det inte är användarvänligt för fem öre. Men efter att ha lyssnat på Svart stjärna av Ersgård-bröderna och läst mycket gott om 1986 kände jag att det var dags att ge den en chans.kungahuset
“28 februari 1986. En gammal förvirrad man påträffas vilse i snön i Stockholm. Han pratar osammanhängande om att han är i fel kropp i fel tid och varnar sedan för att Olof Palme kommer att bli mördad. Några timmar senare skjuts Sveriges statsminister till döds på Sveavägen i Stockholm.
Polisen går upp i full beredskap och förhör den gamle mannen. Hur kunde han känna till mordplanerna? Den gamle vägrar att säga något innan han fått tala med någon som heter Elias Werner.”
Inläsning görs av veteranen Stefan Sauk. Han gör ett riktigt bra jobb.
Vi river av plåstret direkt: 1986 är något utöver det vanliga. Som nämns ovan tar den sin början kring mordet på Olof Palme och spänner sig sedan vitt och brett (no spoilers). Berättelsen som tar vid är något filmnördar som jag sett prov på i många sci-fi-filmer. Det är tidsresor och invecklade förklaringar kring rum och tid och vad händer om du skjuter din farfar i pannan och drar katten i svansen och sedan återvänder till framtiden? Tidsresor har gjorts mycket både i film och litteratur. För en som konsumerat mycket popkultur i ämnet är det ärligt talat uttjatat. Men. Där kliver Jesper Ersgård in och böjer på tid och rum (hö hö). Jag ska inte komma och säga att han återuppfinner genren, men handlingen och de många vändningar i 1986 är inget annat än geniala. Jag vill gärna berätta detaljer om allt underfundigt, smart och trevligt vi får uppleva, men jag biter mig i kinden och håller käft, för jag avskyr spoilers.
Många gånger kommer jag på mig själv med att le fånigt åt vissa vändningar, vissa popkulturella referenser som träffar klockrent. Det är full fart, spännande och underhållande rakt igenom. Jag har tidigare varit bitvis kritisk till Original-satsningarna. Även Ersgård-brödernas Svart stjärna, som jag i mångt och mycket gillade mycket, blev bitvis väldigt tjatig. Så är inte fallet med 1986. Den snurrar inte in på långdragna spår utan tar ut svängarna precis så ofta som krävs och just när jag börjar undra om Ersgård verkligen ska klara av att ta mig igenom över trettio timmar i samma fart. Och han gör det. Med bravur. Jag kanske inte älskar slutet, men vet ni vad? Det gör inte ett jäkla skit, för 1986 är en sån oerhört trevlig resa. Lite som en nostalgitripp till tider som kanske eller inte ägt rum. Jag skrev tidigare att jag är lite less på tidsresor i film och serier, men 1986 hade gjort sig riktigt jäkla bra som tv-serie.
En LITEN spoiler i form av ett önskemål: Ersgård. Jesper. Snälla. En liten spin-off där ett förvirrat Hitler-medvetande finner sig själv i en annan kropp och tid.