Striden om Dimön, av Mariette Lindstein
Så var det dags att åter ta armkrok med Franz Oswald och stiga iland på Dimön. Detta är femte, och knappast sista, boken i serien om ön som kantats av sektmöten, våld och sex.
“Julia Frisk har lovat sig själv att aldrig återse Franz Oswald, den före detta sektledaren som huserar på Dimön. Men genom ett olyckligt sammanträffande får Julia och Franz en gemensam fiende, ett frireligiöst brödraskap som kallar sig Ursprungsevangelisterna. Det ryktas att de har en nattsvart kvinnosyn och använder ortodoxa uppfostringsmetoder på sina döttrar.
Julia blir som besatt av att skriva om brödraskapet, och när hon börjar göra efterforskningar öppnar hon ett ormbo av hemligheter, svek och outsäglig ondska. Det dröjer inte länge förrän hon blir sektens måltavla. Den enda som kan hjälpa henne är någon som vet hur de tänker och agerar, någon som är lika skoningslös som de. Hon känner bara en sådan person, men vågar hon riskera att än en gång dras in i Franz Oswalds spindelnät?”
Inläsningen först. Man väljer åter att dela upp boken mellan två mycket duktiga inläsare och det här är ju ett grepp jag verkligen kommit att gilla. Det tillför en extra dimension till berättandet och både Gunilla Leining och Björn Wahlberg passar utmärkt.
Jag minns att jag var lite småskeptisk när jag tog mig an den fjärde delen i serien. Redan innan hade jag tyckt att det kanske började bli lite tjatigt. Främst för att jag ville gå lös med en stekpanna när Franz åter relativt lätt lyckades blidka sin dumma omvärld – men å andra sidan finns det ett otal exempel från verkligheten, så det är knappast otänkbart. Synonymt med tidigare delar är att Lindstein med sitt vassa språk, intressanta karaktärer och härliga driv ganska snabbt fått mig att tänka undan det faktum att folk lite väl lättvindigt tycks se förbi Oswalds tidigare … överträdelser är väl ett mil uttryck, men låt gå.
Även i femte delen kan jag tycka att omvärldens tolerans kring sektledaren kanske brister något i trovärdighet. Men det gör faktiskt ingenting, för intrigen är smart konstruerad och jag tycker verkligen om hur Lindstein låter oss se en blottad Franz Oswald. Det faktum att han själv förvånas av de egna känslorna, hur han nästan förfasas över att känna något likt empati. Det är intressant, roligt och bitvis även starkt tänkvärt att följa hans dubier och det sätt han själv, ofta väldigt världsfrånvänt, kan se tillbaka på sina egna illdåd och både skämmas och samtidigt inte se allvaret. De här bitarna tycker jag känns övertygande och skrämmande på samma gång och är en stor del av femte bokens behållning.
Likaså att uttrycket “min fiendes fiende är min vän” går starkt genom intrigen när Julia och Franz bitvis ser sig själva på samma sida när ett yttre hot rusar runt på ön. Vi introduceras även till några nya karaktärer, där en rullstolsbunden hacker gör det största avtrycket.
Striden om Dimön är återigen välskriven och spännande. Lindstein vänder hela tiden på nya stenar som håller kvar mitt intresse och när del fem slutar i lite lätt melankoli ser jag verkligen fram emot en fortsättning.