Patienten, av Sebastian Fitzek
Första bekantskapen med tyske Fitzek!
“Ett försvunnet barn, en desperat pappa, och en resa ner i helvetet.
Sexårige Max har varit försvunnen i ett år, och polisen är övertygad om att den nu inspärrade barnamördaren Guido Tramnitz är den som har kidnappat och förmodligen mördat pojken. Guido är dömd för två andra barnamord, och sitter nu på sluten psykiatrisk anstalt, men han vägrar att prata om Max. Riktiga bevis saknas, och Max föräldrar blir alltmer desperata och vill veta sanningen om vad som hänt deras älskade son.
Till slut föreslår en av utredarna något extremt; han kan ordna så att pappan Till kan få komma in på samma avdelning som mördaren, med hjälp av en ny identitet och en fejkad journal. Kanske kan han komma nära Guido och få information, eller till och med ett erkännande? Han accepterar erbjudandet, inget kan vara värre än ovissheten. Eller?”
Patienten är uppläst av veteranen Sauk, som i vanlig ordning gör ett bra jobb.
Vi kastas rätt in i intrigen och det är full fart så gott som hela tiden. Patienten är en ganska rå och brutal historia som på väldigt många sätt påminner om Buthler/Örhlunds Silfverbielke-serie, inte minst för att denna romans antagonist i princip känns som en kopia av denne. Han är smart som satan, beräknande, kall som få och – naturligtvis – oerhört charmig och snygg. Jag tänker många gånger under bokens gång att den känns väldigt mycket som ovan nämnda serie.
Jag ska inte säga att det stör mig, för det gör det inte. Tvärtom gillar jag vändningarna och de vägar Fitzek tar för att underhålla, skrämma och överraska. Patienten är en både spännande, obehaglig och sorglig berättelse om desperation och saknad.
Den tänjer ju på trovärdighetens gränser med jämna mellanrum, men det är faktiskt mest charmigt – och sedan har vi ju slutspurten som. Nä. Inga spoilers.
Gillar du spänning så lär du gilla detta. Under förutsättning att du klarar av de mer magstarka partierna – men klarar man av de återkommande detaljerade våldtäkterna i Silfverbielke-serien så är detta ärligt talat inte så farligt. Tramnitz är dock minst lika skojsig.
Jag kan inte skriva recensionen utan att nämna författarens tack. Det är genialiskt.