Recension: Paradis city

Paradis City, av Jens Lapidus

Lapidus, en av Sveriges klart mest framgångsrika författare, är tillbaka med en ny spänningsroman.

“Sverige i en nära framtid. Segregationen har löpt amok och motsättningarna exploderat: för att skydda resten av samhället har murar byggts runt no-go-zoner där invånarna kontrolleras genom ”särområdeslagar”. Största området är Järva, även kallat Paradis City. När inrikesministern ska hålla sitt valtal där händer det som inte får hända: kravallstaketen vräks omkull, skottlossning utbryter och hon förs bort av maskerade män.
Politisk härdsmälta hotar och polisen står handfallen. Men ledningen vill ha lösningar, oavsett metod. Den anhållne Emir skickas in för att hitta ministern. En gång var han legendarisk MMA-fighter, idag lider han av njursvikt. Hållhaken är obarmhärtig: utan dialys dör han inom fem dagar.”

Vi börjar med inläsningen som görs av skådisen Alexander Salzberger. Han har fått en hel del dålig kritik i kommentarerna på Storytel, men jag instämmer inte i klagokören. Visst finns det några ställen där betoningar hamnar lite fel, men jag tycker på det stora hela att han gör detta riktigt bra. Han tar i lite med förortslingot ibland, men jag upplever att han klarar balansen.

Paradis city verkar ha blivit något av en vågdelare att döma av recensioner och, återigen, Storytel-kommentarer. De flesta har någon form av relation till Lapidus och hans Snabba cash. Oavsett om man läst böckerna, sett filmerna eller bara hört talas om dem. Paradis city påminner på väldigt många sätt om Lapidus tidigare verk och samtidigt inte alls.

VI får följa en liknande blandning av karaktärer som vanligt. Emir påminner mycket om Teddy, exempelvis. Språket känns naturligtvis igen det också och det är ju känt att Lapidus har ett speciellt sätt att skriva. Den återkommande slangen och inblandningen av utländska ord i förortstugget är säkert också den en vågdelare. Jag gillar att han låter personerna avspegla sig så i språket. Det är rappt berättat och ofta fyndigt, precis sådär som jag gillar. Däremot är jag oerhört glad att jag lyssnar istället för att läsa för emellanåt irriterar jag mig på det frekventa användandet av kolon i meningarna. det hörs även när det inte syns. Det är Lapidus stil, jag vet, men just den detaljen: något jag inte riktigt pallar.

Jag både gillar och ogillar steget in i en liten light-dystopi. Gillar för att det är något nytt och annorlunda från en känd författare. Inte alls vad jag väntade mig. Ogillar för att jag dels börjar ledsna lite lätt på dystopier (Även jag! Jag vet!), men även för att jag upplever att mycket av förortsdystopivibbarna känns … påklistrade. Delar av det känns fullt realistiskt och även riktigt fyndigt, många av de små detaljerna får mig att le. Samtidigt finns det mycket som känns mindre trovärdigt och någonstans drar ned lite i vad som i övrigt i mångt och mycket känns som en trovärdig berättelse. Jag tänker inte djupdyka i det, men jag är klart kluven och känner att man hade kunnat få till en minst lika rafflande och intressant story utan att mura in Järva.

Däremot är det fartfyllt och spännande rakt igenom. Till skillnad från Lapidus tidigare böcker som jag bitvis upplevt som lite väl långdragna så tycker jag att Paradis city är av trevlig längd. Det är varken hans sämsta eller bästa roman, men Lapidus är aldrig tråkig.

Paradis city landar på 3,5 av 5 pannkakor.

1 comment / Add your comment below

  1. Det här är ju ett rent plagiat av filmen Flykten från New York som var populärt att se på VHS under åttiotalet 🤣

Lämna ett svar

Till startsidan